Den akademiska diskussionen är det jag mest saknar när jag tänker tillbaks på mina år på Fysikum i Uppsala. Försöker ta igen det när tillfälle ges naturligtvis. Här i bilen finns en gyllene chans. En naturvetare bredvid en Humanist. Vatten och eld.
Så vi avhandlar utgrävningsmetodik, Hur vet man? varför det? Finns det belägg för? Ja och så diskuterar vi ingående varför “religiös betydelse” är standardsvaret en arkeolog ger för varje fenomen hen inte kan förklara. Ja och sen pratar vi förstorad prostata. Operationsmetoder. Strålning. Besvär. Döden. Lite politik. Samhällsbyggnad. Skogsfinnar.
Ja och vi skiljs som vänner. Oense på många punkter. Men vet att det är just det som berikar diskussionen. Jag upplyft.
Åker förbi Målången såklart. Ett trollnäste. Men vackert. Men vet ju att stannar man där, speciellt om man har en professor i arkeologi med sig i bilen, så riskerar man att bli inlåst i berget för alltid och får vakta guldskatten i en av de av skatter välfyllda bergskammarna. Jag hör pocktonerna, viskningarna i luften, “kaffe”, “te”, “whisky” och då trycker jag såklart gasen hårdare ner mot mattan och till slut ser jag inte längre den där glittrande sjön eller hör trollens locktoner. Har klarat mig än en gång från trollen och deras förföriska locksånger.
En bra dag i Åke Hedmans liv. Således.