Alltså. Sommarnatt där ute. En sån där natt man satt och pratade med kompisar rakt igenom. Satt där tills det ljusnade. Ja oftast jammade vi nog ändå. Högt till öronen tjulade. Danspjattar blir också hårdrockare efter midnatt. Så dom hängde på. I alla fall på sjuttiotalet. Fast jag tror det gäller nu med. Danspjattar är luriga på det där sättet. Och dom är färre nu. Antagligen ännu lurigare.
Nu för tiden är man mest trött. Också som gammal hårdrocksälskare. Blir snurrig av att headbanga. På riktigt. Får nöja sig med lugna huvudrörelser. Ja kroppsrörelser med. Såklart. Så man inte bryter något. Ja och inte orkar man spela så länge heller. Absolut inte en hel natt. Ja det finns dessutom inte så många att spela med heller. Är de inte döda så sålde de instrumenten för tjugo år sen. Men heder åt det där att gå vidare såklart. Att inte bli en av de övervintrade wannaberockstjärna, de som varje by och stad har några stycken av. Världsberömda bara i sin egen by eller stad. Okända en meter utanför stadsgränsen. Ute på eviga turnéer som bekostas av jobbet som musiklärare på musikskolan. Men inget fel med det såklart. Hjältar i sitt. Men jammar med oss vanliga dödliga gör dom inte.
Så man kan lika gärna gå och lägga sig. Alltså, fast det är sommarnatt där ute. Fast lite tråkigt är det allt.