Idag

Ja jag kommer faktiskt väg och promenerar här tidigt på morgonen. Ja och det är lika skönt som det brukar vara. Trotts minus femton. Men man blir snart varm. Märker inte av det där. Och på vägen hem reser sig solen från skuggorna upp mot himlen  och världen visar sig vara  klädd i silver. Man blir helt enkelt upplyft inför en dags arbete. Förhoppningsvis kan jag hålla i med promenerandet framöver. För livet. För att må bättre.

Annars tuggar det väl på. Inte mycket händer, Man är ju den man är. En som slåss mot väderkvarnar. Men kanske man kan vara lycklig av att hålla på med det också. Kanske lyckligare än många andra. Inte alla tror på något. Ger sig hän. Men båda betalar väl såklart ett pris för sina livsval. För det val man gör har alltid ett pris. Ett pris som inte kan betalas av på kredit.

Ja så solen lyser in genom fönstret här. Stark och mäktig. Februarimäktig. När jag kliver upp vid sju här på morgonen är det redan ljust. Jag tror först att jag försovit mig. Men det är bara tiden som hunnit ifatt mörkret. Det blir lite lättare att leva. Tre veckor kvar till Vasaloppet nu. Sen har det vänt på riktigt. Jag blir levandes igen.

Det här gnistrande silvervita där utanför fönstren just nu. Det är sagolikt vackert. Dödligt. Man blir sugen på att åka skidor. Ja, bara det. Men brutet finger, bruten handled och ledband av. Tre år efter varandra. En skada varje år. Ja det fick mig att sluta att åka utför. Man anade ju vad nästa skulle bli. Bäst att sälja iväg pjäxor och skidor innan det blev värre. Men nog saknar man det där allt. Känslan av att i frihet fara utför. Men man kan ju åka på planmark också. Säkrare för sådana som mig. Kanske.

Är man lycklig idag. Ja jag tror tamefan det. ja det händer ganska ofta faktiskt. Att jag ställer frågan. Sen svarar ja. Vem skulle vilja ha mitt liv liksom? Men lycka finns nästan aldrig där folk tror att den finns. Man måste lära sig det om man är ute efter den.