Anna är en sån där snäll människa. Alltid med någon positiv kommentar på lut. En som elever och arbetskamraterna gillar. En sån lärare som man hoppas att ens barn skall få.
Ibland sviktar omdömet även hos en person som henne. Som idag när hon kommenterade.
“VARFÖR blev du inte språklärare?”
En allvarig missbedömmning! Men även solen har ju fläckar som bekant.
Det här är varför:
Mina inlämnde uppsatser i skolan skulle kunna kallas en “studie i rött” och hängts på Moderna. Att jag idag fyrtio år senare skriver historier och faktiskt fortfarande gillar att skriva beror enbart på att jag är en sån person som inte kan leva ett fullvärdigt liv utan fantasin och därför inte låter någon ta viljan att uttrycka den i ord eller på annat sätt från mig.
Det första problemet är stavningen. Som varande en person med för stor logisk hjärnhalva så skrev jag Svenska som Finnar stavar. Inte omtyckt av språklärare. Ja, jag skrev inte cykkel då som en Finne skulle skriva utan cyckel. Att det sedan skulle skrivas cykel för att det fanns någon långsökt koppling till cyklisk är fortfarande svårt för mig att ta in. Och jag är ingen hängiven supporter av det icke deterministiska.
Sen att jag kanske inte heller såg det viktiga i att skriva cykel istället för cyckel eftersom var och en med en någotsånär utvecklad hjärna ändå skulle förstå vad som avsågs förbättrar nog inte heller mina språklärartalanger.
Sen har vi kommateringen. Jag har aldrig fattat teorin bakom riktigt så jag plockar dit ett komma lite här och där. För textmelodins skull liksom. Lite som musikaliska markeringar. Att mina lärare på området aldrig varit överens med mig om deras placering ja det diskvalificerar mig väl även från yrkesvalet i det avseendet.
Grammatiska regler. Jag vet inte ens vad ett verb är och det är nog bra kunskap att ha om man skall bli språklärare. I alla fall ha viljan att vilja veta det vilket jag tyvärr också saknar.
Slutligen är en med åren tilltagande felskrivningsfrekvens på tangentbordet och ett sinne som oftast fuzzylogiskt läser innehåll snarare än enstaka ord klart diskvalificerande för yrkesvalet fråga. Detta är tämligen intressant eftersom jag anar att andra har båda moderna på samtigt medan jag måste koppla om mellan dem. Ordens meodi i ena läget. Stavning och se enstaka ord i det andra. Säkert någon skada i grunden. Vi borde väl egentligen utrotas vi som är sådana.
Som om allt detta inte vore nog så är särskrivningar inte heller något jag upprörs över. Nästan jämt så fattar jag av sammanhanget vad man menar och ett syftningsfel här och där bara förgyller den dan.
Så språklärare Anna nej det tror jag inte. Jag kommer att fortsätta skriva lik förbaskat. Antagligen inte en bok, antagligen inget annat pretantiöst, bara sammansatta ord. Ibland kombinerade för att smörja min själ. Ibland för att få ut det där som ligger där och trycker och vill ut. Ibland bara fria fantasier just för att det är härligt att sitta en stund och fantisera i en helt egenskapad värld.