Fredag. Igen. Alldeles för snabbt om du fråga mig. Veckorna flyger iväg. Det är JAS, full gas med efterbrännkammare och allt onödigt utkastat. Men det är som det är. Man får försöka hänga med. Jag gör det nästan.
Som Open Source utvecklare får man mest skit. Av någon anledning är Tyskarna alltid värst. Det finns något underligt i deras mentalitet. Ja hos de jag träffat då såklart. Man skall inte förenkla. Bör inte. En del tror säkert att de som sitter med sådant här har en trogen och tacksam användarskara som man då och då skickar grejer till med applåder som tack. Men så är det inte. Oftast är det giriga och otacksamma människor som är mottagare och bara det. Ja, med några få undantag. Så man får härda ut. När man är som tröttast är det aldrig dit, till användarskaran, man kan vända sig för lite energiboost. Den finns helt enkelt inte att hämta där. Tvärtom. Men det är såklart alltid ensamt och blåsigt på toppen. Eller fullt med skit där på botten. Hur man nu ser på det. Var man befinner sig handlar ändå bara om perspektivet. Som vanligt. Bara det. Inget mer. Inget annat.
När jag sitter och utvecklar saker är allt sådant där långt borta Det är skönt. Ja jag älskar just det, att dyka in i ett projekt. Bara finnas där. Det är ingen skillnad på att göra musik, eller att skriva. Samma sak. Där inne har jag hittat mitt knark. Här ute, bland alla de där som skall ha, men som inte ger ens ett uns tillbaks ens under vapenhot skulle jag helst velat slippa vara alls. Om jag fick välja. Ja, var jag religiös så är det väl just så mitt himmelrike skulle se ut. Ett evigt varande i det kreativa flowtillståndet. I kraften. Den som somliga fantiserar om som ett främmande väsen men som finns där inne i oss så nära och lättillgänglig. Gratis dessutom. Inga kurser behövs.
Ja där har jag varit nu ett tag alltså. Idag skall jag städa, sen packa lite grejer, handla lite och sen skall jag in i det där igen. En ny produkt. Det finns alltid en ny produkt att göra klar. Det går framåt. I alla fall det. Tror man.
Hur som helst frågar man sig “varför”. Ibland. En farlig fråga. Igår efter ett mail från en av de där Tyskarna poppar det där “varför” upp. “Varför håller man på”. “Varför utsätter jag mig för det här?” Nog vore det skönare att vandra efter en strand i Portugal med K. Skriva lite. Göra lite musik. Han/hon/det/jorden/gud skall veta att jag samhällsekonomiskt antagligen skulle göra bättre ifrån mig än med det jag jobbar med nu. Ja mottagandet fungerar ju på samma sätt såklart. Men ett lugnare liv. Njuta ibland. Inte BARA jobba. Men jag trycker undan det där. Bort, bort, BORT. För vem är jag utan det här?
En vän får en diagnos. Tre bokstäver. Hen blir glad för det. Etiketterad. Diagnostiserad. Kategoriserad av någon annan enligt gällande regelsystem. Någon som vet bättre. På etiketten står det nu “skadat gods”.
“Jasså det var därför jag beter mig såhär?”
Jag har aldrig förstår varför det hjälper. Man “är ju såhär” också efter etiketteringen. Visst jag kan förstå att skolor kan behöva det där för att få extra resurser. Men då är det bara – FÖR HELVETE – för att systemet inte ger resurser utan den där “diagnosen”. Vilket i sig är galet. Lita på lärarna. De ser. De förstår. De vet när det behövs mer resurser, helt utan det där etiketterandet.
Men det är såklart hittepå! Det där. Hela den där skiten. Bokstavskombinationerna. Nått man kommer att skratta gott åt i framtiden. Eller snarare gråta över. Som skallmätningar i början av seklet. Floskler. Idioti.
Visst finns det “olika” i samhället. Män och kvinnor. Olika. Men sen gråskalor. Regnbågsfärger. Olika. ALLA har olika egenskaper. Ibland är den uppsättning man har bra att ha. Ibland dålig. Situationen avgör. Men olika är liksom grunden. Olika ÄR det som gäller. Bara det. Det är bara att se sig omkring. Inte fan är det likformigheten som världen och universum är uppbyggd kring. Nej det är olikheterna. Det är bra med olika. Vilket bröd tycker du är godast. Det som smakar lite olika varje gång eller det som smakar och ser exakt lika ut dag ut och dag in. Mat?
Problemet, ja “PROBLEMET” är att fyrkantiga bitar skall tvingas in i runda hål och runda bitar skall tvingas in i fyrkantiga hål. Det är hålen som är problemet. Det är där vi skall börja karva. Alltså så att alla bitar får plats och kommer igenom hålen. För att vi VET, för att vi FÖRSTÅR att alla bitar behövs och att världen blir en bättre plats om det finns olika bitar. Ju mer olika desto bättre. Att det är själva förutsättningen för att världen skall fortgå och finnas. OLIKA är fint. Det finaste. Annorlunda är en synonym. Lika fint. Det borde delas ut priser till “olikast”. Eller ett till årets mest annorlunda och ett till årets mest olika. Nej och det skulle inte vara Mark Levengood som fick det. Inte någon annan kändis heller. Bara vanligt folk kan få det. Hjältar i vardagen. De som strävar på.
Så ta vem som helst i samhället. Plocka en hen på gatan. Ta den personen genom de system som psykologerna/psykiatrin utvecklat för att bedöma personlighetstyper/störningar/sjukdomar och den personen kommer att komma ut med ett gäng bokstäver tillagda till sitt namn. Japp, några som inte är “PHD”. Du och jag, våra föräldrar, våra barn, grannen, hens barn, Japp hela gänget. Olika. Dåliga om nu runda bitar skall in i fyrkantiga hål. Hur bra som helst om själva principen att bitarna faktiskt är olika är själva grejen. Vilket det defakto är. Du vet. Jag vet. Det!
Så jag förstår inte det där. Kommer aldrig att göra. Men det är mycket jag inte förstår. Tyvärr. Det är lättare för dom som förstår allt.
Att det är Black Friday idag lär väl inte undgå någon. Fast i USA då. Ja finns det där så tar det ju sig hit. Black Friday eftersom det är så mycket olyckor i USA en här dagen då massor av folk är ute på vägarna. Som helgtrafik här. Japp, köpfest för att trösta oss från det.
Själv lär jag väl somna på soffan ikväll. Den gröna från IKEA. Det känns i hela mig nu. Sömnskuld. Ja och skulder skall betalas. Med ränta. Min insomning där efter maten på fredagskvällen är den där återbetalningen på lånet. Utan den går det åt helvete.
Jo jag saknar skrivandet. Vill skriva mer. Men behöver ett speciellt sorts lugn för det. Ett som inte funnits där ett tag nu. Men det brukar komma tillbaks. Och gör det inte det så är det som det är med det ändå liksom. Det är överlevnadsbart. Det mesta. Kanske för att man har blivit gammal. Man lugnar ner sig lite. Blir lite mer överseende med saker. En del. Gnäller såklart mer över andra. Saker. Det är enkelt att gnälla. Hatar mig själv när jag kommer på mig själv med att göra det.
Människor som “lyckas” har alltid andra människor runt omkring sig som uppmuntrar och stöttar. Det är därför det är lättare att lyckas i de där familjerna med pengar och framtidstro. Det kostar liksom inte något att stötta. Det handlar inte bara om pengar. De som inte får någon stöttning. De som inte har någon som tror på dem lyckas aldrig. De kan tro det. Men det är kört utan det där. Helt kört. Tänk på det.
Ha nu en god Black Friday. Det går alltid att ta ett snabblån om det är slut på pengar på kontot…