Kanske skulle sen sista dekadente kapitalisten röra upp moln av apokalyptiskt damm i det fördröjda avgrundsljuset när episka undergångsscener framträdde i skuggorna under palmen på den ö ditt hon flytt med sin familj och sina vänner och som snart söndervittrande, översvämmande skulle försvinna ner i ett hav av ångor och ett kokande vatten som solen hettat upp och som bara natten kunde ge ett värdigt ickeljus i en sista skälvande dialektisk explosion som fick pedagoger värden över att bryta sina pekpinnar och trycka sina tavelkritor mot tavlorna så att de skrek av vanmakt, skrek av bristen på respekt i den sista skälvande sekunderna av existens innan de bröts i tusen och åter tusen bitar som åter bröts och bröts och bröts och formades till damm av själva existensen tills de föll till golvet som en del av den luft de alldeles nyss upplösts i som en sista påminnelse om att det både går att prata skit och skriva skit innan värden för alltid går under i en sista suck av vanmakt över vanföreställningarna hos dom som tror att det fina är det svåra och att det lätta är det enkla när allt vi borde, borde, borde, lärt oss, innan världen, guden, universum, katten på staketet där, gav upp på oss och kollapsade, att det är precis tvärt om i evighet, amen.
Categories