Så vaknar jag då igen. Lördag natt halv fyra. Vad är det som viskar och kallar på mig då? Lite förkyld och mosig ställer jag mig framför österfönstret och ser upp mot berget. Det är kolsvart och det blåser hårt ute. Inget finns att se för bräckliga människoögon där utanför fönstret denna natt.
Men om jag ville skulle jag kunnat höra den torterades skrik när den sadistiske förhörsledaren med upphetsning, nära utlösning. just i detta ögonblick, drar ut en nagel på sitt offer. Känna glädjen hos en familj som precis just nu fått sitt första fullgångna barn efter sex missfall. En dotter. Känna våndan hos en noshörning som precis just nu får sitt noshorn avsågat. Känna den spända förväntan hos två som alldeles strax skall älska med varandra för första gången. Ta in dödsångesten hos femtio precis infångade tonfiskar. Känna glädjen och stolthet hos den örn som precis nu svingar sig ut över klippans kant och får vind under vingarna. Känna skräcken hos henne som, med en kniv mot strupen, blåslagen och sargad, precis just nu blir brutalt våldtagen av en illaluktande soldat. Känna stoltheten och upphetsningen hos henne som just nu i detta ögonblick kommit på formeln som kommer att förändra allt. Känna sorgen hos ett barn som ingen vill ha.
Världen är alltså precis som vanligt där utanför fönstret, också denna natt, så jag går och lägger mig igen och söndagssover lugnt som alla andra.