Jag låter min vackra kropp, den kropp som är ett föredöme för alla andra kroppar, de i förfall, ligga kvar där i sängen en extra kvart den här morgonen. Låter tankarna flyta iväg fritt och förvånas, som varje gång, över hur mycket tankar utsläppta ur trånga fållor kan hinna med om de bara släpps fria och får flyga fritt. Man hinner avhandla allehanda ämnen där under den där kvarten, fler än man trodde var möjligt faktiskt. Just nu är det inte en enda av dem som ger det där onda suget i magen av elände och olösthet. Det är harmoni där i det där huvudet. Fast det är klart, till och med en sådan känsla handlar egentligen bara om att stoppa huvudet i sanden. Handlar om hur bra man är på det, på att avskärma. Men tydligen går det där bra just nu. Murarna står orubbade och höga, de som en gång byggdes för att hålla oron eländet utanför sinnet.
Men upp måste varje soldat som har slagfält som väntar och jag unnar mig bara den där kvarten. Att ta tag i livet är en del av att leva. Det fungerar liksom inte att bara sitta eller ligga där och låta tankarna flyta fritt. Inte alltid i alla fall. Det finns en tid för allt.
När jag drar upp gardinerna så ser hobbitbyn Lo(o)s förbannat trivsam ut. Alla de där små husen med sina lampor där man “känner” varenda kotte som bor i de där husen, eller borde göra, kunde göra, men inte gör det. Egentligen. Men mitt fel. Hobbittarna eller Lo(o)sborna är det inget fel på. Det är de bästa av människor som bor här. Vi har bara väldigt lite gemensamt. Det är inget konstigt med det. Det är jag som är avvikande och den som inte passar in. Som alltid. En fyrkantig kloss i ett runt hål.
När jag kommer ner till kontoret ligger ett mail från Mark Shuttleworth i inkorgen. Kan man bli annat än avundsjuk på ett sådant namn. En rymdfarare dessutom. Kanske måste man ha varit utanför jordens atmosfär för att förstå vissa saker. Han verkar i alla fall fatta vad VSCP handlar om (kanske har han rökt på) och jag är förvånad att en man som han tar sig tid att skriva till en gubbe som mig. Han borde ha underhuggare för det men det känns ändå bra. Det är det där upphöjda mot det vanliga igen. Ja jag skall svara. Det händer saker. Vill jag att det skall hända saker?
En grå dag. Fyra grader kallt. Där ute alltså. Det skall bli kallare imorgon och på Fredag. Leta sig ner mot minus femton och kanske mindre. Man får vrida på element och shunt. Beställa mer pellets. Förrådet börjar tömmas. Ta en månad i taget. Stå ut. Rädda sig med koden. Dyka in där och tro att det är där hemligheten men livet finns. Men hela tiden vet man ju såklart att det är som Mark man skall göra. Sätta sig i den där rymdraketen och fara iväg med livet som insats. Jodå, bil, cykel, flygplan eller varför inte de egna benen, fungerar också. Att dra upp rötter och vandra vidare är själva grejen. På ständig flykt undan sig själv bör man vara. Efterlyst och anmäld försvunnen av sitt eget jag. Aldrig återfunnen eftersom ingen någonsin sökte efter en.Inte ens Missing people kunde uppbåda kraften att göra det. .