Jag hittade de två nyfödda kattungarna och deras mamma Trollis i spånet på vinden i det gamla huset. Två små söta kattungar som alla kattungar är men den ene hade ett förtvinat bakben. Det fanns inte där. Bara en stump och någon slags hudflaga.
Vi behöll den trebente och kallade honom Creb efter medicinmannen i Grottjörnens folk. En bok i en serie böcker som både min fru och jag uppskattar mycket men som är totalt nergjorda av en samlad kritikerkår som skräp. Vi skiter såklart i dom som vanligt. Att bli uppkallad efter Creb var därför en hedersbetygelse.
Så Creb började sitt liv hoppandes omkring på tre ben. Snart rörde han sig lika snabbt som alla andra katter i huset. Kunde “springa” riktigt fort trotts bara ett bakben. För säkerhets kollade vi upp med veterinären så att han inte led av det där men han trodde inte det skulle vara några problem och det var det ju inte heller.Så Creb inledde ett normalt kattliv hos oss.
När vi flyttade ned hit till skolan blev alla katter helt vilsna. De visste inte alls var de hörde hemma ett tag och efter en tid så försvann Creb. Vi letade vid det gamla huset och hörde oss för men han var borta. Den trebente gick inte att återfinna och vi saknade honom såklart.
När vintern ett halvår senare kom med den första snön gick vi upp på berget och ut i skogen. När vi kom hem satt han där som om inget hade hänt. Magrare såklart men glad och som vanligt.
Sen levde han ett fullt liv här. Blev tröttare på slutet såklart som både katter och människor blir. Åldern tog ut sin rätt och han orkade inte röra sig så mycket. Den sista kvällen hoppade han in och la sig på matten i vardagsrummet. Där dog han samma natt. Jag vet att jag var tveksam om jag skulle lägga mig den natten men gjorde det i alla fall för att jag var så trött. Och visst saknar man en katt som vilken annan bortgången kamrat som helst. Så är det bara.
