Jag drar upp elementet i studion när jag går förbi. Utifall. Jag måste försöka ändå. Min jullåt har liksom blivit en tradition vid det här laget. Vad spelar det för roll säger du, ingen lyssnar ju ändå. Men det är ju inte det det handlar om såklart. Man kan göra saker för att man själv gillar det och tycker om att göra de där sakerna eller också kan man göra saker för att, som en förlängning av döda föräldrar, de som aldrig gav tillräcklig uppmuntran, göra dem för att söka beröm utanför sig själv. Men nöjd blir man ändå aldrig om man inte själv är nöjd. Det är därför det inte är någon ide att fuska. Så jag gör för mig. Det räcker.
Det där ledsna och ensamma tar tag i mig ännu en liten bit idag. Det är bra, i alla fall så länge som jag inte tvingas på knä av det, det är ofta där, i det där, som ny musik och nya ideer finns. Men det bränner såklart upp en också, som ljuset som brinner från båda ändarna. Till slut är det över och man behöver en kärleksfull klapp på kinden för att läka. Det enda som läker såren men den som aldrig självklart är given till de starka.
Men för somliga av oss räcker såklart ingenting endaste ett hur än bra det ser ut för världen. Jag pratar pengar, ära och berömmelse. Upphöjdhet. Det kan komma hur många “bra” och ” hurra’ ” som helst, inget enda av dem kommer någonsin att ge lindrig i vår sargade själ. Det finns säkert terapi för sådant där, man kan omge sig med människor som älskar en, eller också får man bita ihop och gå vidare, leva med det. Stapla fram, försöka i allt att låta bli att gå ner på knä och evigt förlora.
Hur som helst börjar det bli dax att summera det här året. Jag får höra att “Jompa” dött i år (egentligen dog han sommaren 2013), Lars Jonsäll smäller in i en älg och drar härifrån, dör, till tonerna av Scorpions. Jag sjunger Send me an Angle på hans begravning. Det känns rätt. Det kostar mig tusen spänn att göra det där. Jag har inte mage att begära dem av de sörjande fast än det var dom som bad mig sjunga. Han var min kompis också. En i Södrangänget och även om vi inte setts på oändligt många år känns allt rätt. Han sitter bredvid mig när vi åker ner. Jompa i baksätet. En cd med Scorpions i cd-spelaren och vi sjunger, skriker på väg mot den där begravningen, där den ene faktiskt är huvudperson, med musiken på på högsta volym. Efteråt är världen lite ensammare såklart. På det viset är det bättre att gå före alla andra. De där två saknas mig. Det är bara så och ljusen jag tänder på kyrkogården har numera också deras namn inristade på sig tillsammans med alla de andra. Så jävla sorgligt är det.
Läser Lundells blogg. Han låter som mig, ja eller jag som honom, fast jag var först. Det är rätt skoj. Kommer nog att fortsätta följa den. Men har inte tid med sådant nu. Sista klunken te slank precis ner genom min strupe. Snart skall jag in på toa och pinka ut det första. Ja det är sådär om jag tar en stor kopp. Ett misstag varje gång. Sen springer jag där hela förmiddagen och skvätter ur mig den och lite till.