Det är varmt ute. Fem grader. Visserligen säger termometern på marken nollgradigt men som skrivet här tidigare, det är svårt det där med att mäta temperatur exakt. Men prognosen lovar kallare, riktigt kalt bitvis, som det skall vara den här tiden på året. Nöjd är jag över värmen. Pelletsräddaren. Färre säckar blir eldens rov. Men kanske är det ändå bäst när vinter är vinter och sommar är sommar. Vad fan vet jag?
Sista veckan före jul. Det finns att göra. Har renoverat rum hela helgen men inser att jag inte kommer att bli färdig innan jul. Hade hoppats det ett tag men det finns “riktigt” jobb att göra också. Sånt som måste göras. Så det blir att ta tag i det där rummet efter jul igen. Äldste sonen kommer hem (det skall bli skoj) och behöver det och skall väl i alla fall inte behöva sova i ett rum med målarpapper på golvet. Men renoveringsjobb är en lisa för själen, det rensar upp som en lång meditation och man blir trött på ett annat sätt än när man sitter här nere och knappar och funderar.
Spam väller det in i min brevlåda. Man blir lyckligare av att köpa eller låna mer pengar, ja resa också. Eftersom de kommer i en aldrig sinande ström fungerar det tydligen det där med att skicka ut dem. Aldrig någonsin har jag varit med om mer än i år. Det gäller också på webben. På varenda site som man kan tänka sig poppar det upp en ruta med reklamerbjudanden och apropåer och man kan inte annat än att kräkas på hela skiten. Jodå har fått lukrativa (nåja) erbjudanden om att lägga reklam här på bloggen, på VSCP siten och på mina andra siter också. Men det är alltså 200 miljoner som är priset, och då i dollar inte i kronor. Då ingår min själ också.
Janne åker precis förbi och sandar. Är man storstadsbo så är just sådana saker inte sådär personliga. Man vet inte och vill inte veta vem fan som åker förbi och sandar. Om det inte är åt helvete, dåligt sandat, då vill man veta. Här har man namnen på de flesta. Skönt tycker jag. Man vet liksom folks positiva sidor och negativa sidor i en sådan här by. Man kan tolerera en del. Har full förståelse för att alla inte är perfekta. Sen pratas det såklart. Men det är bara prat också. De flesta låter det gå in genom ett öra och ut genom det andra.
Men jag måste sätta på lite musik nu. Vråla på lite. Skall debugga drivare idag. Borde få saker på plats ikväll om inget oförutsett händer. Men måste också planera för granknyckartur (läs granmördartur). Nisse som bodde i grannhuset (där dragspelaren bor nu) kallade skogen uppe på berget här för sin skog. Det tog några år innan jag fattade att det var kommunens. Nu när han är borta så har jag tagit över den där äganderätten. Hämtar alltså i egen skog. Det känns bra. Men gillar inte det där meningslösa nerhuggandet av ett fint träd som skulle kunna blivit en ståtlig och vacker gran som står där och betraktar världen i hundra år eller mer. Jag hade helst varit utan. Men då gråter familjen och det vill ju ingen människa uppleva i juletider.
Förresten. Det var väl en Lördag den här tiden som en tysk man ringde på morgonen, hans företag använde mina activex kontroller i sina produkter. Vi hade pratat med varandra tidigare. Men bara kort. Det var under svårtiderna. Pengar var en bristvara. Vi hade sexhundra spänn som våra samlade tillgångar här hemma. Hade ingen aning om hur vi skulle klara av julen. Men det hade gått förut. Så den här lördagsmorgonen ringde han. Det var kris. Han höll på med ett installationsprogram och det fungerade inte för alla kunder. Kunde jag komma ner. Ja… det kunde jag väl… Jag tänkte mig ett besök då senare efter jul. Men han ville ha ner mig samma dag. Flygbiljett fixades som jag kunde hämta ut på Arlanda. Han ville betalade taxi till Arlanda men tåg fick duga. Någon ordning fick det ändå vara. Så med femhundra spänn på fickan (en hundring fick familjen kvar att leva på en vecka – inget ovanligt under den tiden), gav jag mig iväg mot Tyskland. Nuremberg. En julstad. Jag installerades i ett rum i hans föräldrars tobaksaffär och fixade det som skulle fixas med dygnet runt jobb. Dan före julafton var jag hemma igen. Med fickan full av pengar och vi kunde fira en riktig jul det året också. Det ordnar sig för det mesta. Det är bra konstigt att det är så.