Jag är trött som ett cykelställ här på morgonen. Ja helt utan anledning. Men jag tror det är allt det mörka som får mig att ligga kvar där i sängen en stund. Vad kom mörkret ifrån? Igår vad det svart utanför fönstret redan när vi åt middag och nu på morgonen också. Mörkret och dess krafter tog över på en natt bara. Tjoff. Nu skall man dras med det här bortåt Vasloppsöndagen någonstans. Den dan och talgoxars sång lovar att det finns något bättre längre fram. Något värt att vänta på.
Men egentligen gillar jag ju hösten såklart. Det är min tid. De är så få måsten och mycket mer tid över till att vara i det riktiga livet. Visst är sommarsäsongen underbar men den kräver också sin tribut av en med sin grisblinkskorthet. Det är alltid något som måste göras och det finns aldrig en chans att hinna med allt. De dåliga samvetenas tid är det. Hösten är enklare. Man kan packa in sig och vara inne utan att ha dåligt samvete. Och går man ut så ligger lugnet som ett täcke över landskapet och det är bara trädens neonfärger som lyser upp i det gråa gråa gråa.
Pannan är av här ännu. Det är rekord. Sannerligen rekord. Aldrig någonsin har Hulken (ja den heter så) varit ostartad i oktober. Men vi vet alla vem som vinner till slut. Vissa strider vinner man bara genom att fly. Om man ens vinner då.
Lillkatten följer med mig in på kontoret och har lagt sig till rätta på en stol i elektronikverkstaden som den skönhet hon är. Ljuset är tänt på mitt skrivbord och skall väl stå där och brinna tills det tar slut och ersättas av ett och kanske två till innan arbetsdagen är slut. Tekoppen med Earl Grey är halvdrucken. Det skall jobbas en dag till. Poeten skriver ett mail i natt. Nöjd med slutgig * 2 trotts spräckta byxor. Nu nya kapitel i hans liv. Olästa sidor och exil långt där ute i havet. Kanske basker på senare. Jag hoppas det för jag tror på drömmar. Också andras. Hur skulle det annars se ut. En drömmare av stora mått det är jag ju. Inget annat. Det är det enda jag är stor på. Men hellre det såklart än att vara en av de där som tror de lever i en riktig och jävligt viktig värld. De brukar vakna till de också och bli drömmare till slut, men alltid för sent för sitt eget bästa.
Tekoppen är nästan tom. En slurk till och sen så. Mail är lästa och inkorgen tom, twitter är avskannat, det finns således inget som hindrar att arbetsdagen tar fart. Inget som hindrar att man dyker ner i “Åkes värld”, min värld av glömska och “lycklighet”. Ja om sanning skall fram är det inte så pjåkigt utanför den där världen heller. Jag har det oförskämt bra. Skål på det liksom.