Hundarna sjunger att det skall bli kallt där ute inatt. Jag å min sida fryser redan som en hund här inne på kontoret fast än det egentligen är lika varmt som i helvetet här inne. Det är nästan löjligt, men är som det är. Kroppen och knoppen har tydligen kopplat fel eller vad det är. Man har blivit fryslort.
Fast egentligen har jag alltid varit det. Ända sedan jag stod på sjön utanför Träförädlingen i Edsbyn med en motordriven pump och pumpade upp vatten på isarna. De skulle bli tjocka så att de klarade stora timmervältor och traktorer. Jag verkmästarens son sattes gärna på skitjobben. För ung för att stå vid maskinerna men inte för ung för att handgräva diken och spruta vatten dagarna lång på Ullungen. Den fuktiga kylan letade sig in under kläderna och in i kroppen och har nog aldrig lämnat den sedan dess. Jag hade Black Sabbath i öronen från en kassettbandspelare som hängde i en rem över axeln och den värmde. Man körde slut på en uppsättning batterier per dag. Jag skulle bli rockstjärna. Var bara sjutton. Att göra skitjobb bekom mig inte. Det priset var ynkligt litet och lätt att betala för att få göra det jag ville.
Farsan och ägaren Järvefelt var nära varandra och jag gissar att båda gärna såg att jag gjorde så mycket skitgöra som det gick för att få mig tillbaks till skolbänken. Men en som skall bli rockstjärna får man inte så lätt tillbaks till skolbänkar och inte ens den tjänstvillighet som många av jobbarna kände inför uppgiften att ge verkmästarens son en hård läxa som dessutom var påbjuden och godkänd av högsta ledningen tog ett dugg på mig. Jag tror jag fick någon slags respekt för det till slut. Men jag hade klarat mig utan den också. Jag visste då vad jag ville och vet nu vad jag vill. Ingen jävel skall tala om det för mig. Varken hög eller låg.
Om jag skall vara riktigt ärlig så fattade jag nog inte ens vad det där handlade om då. Det är först på senare år jag förstått det. Och visst började jag också plugga senare. När **jag** ville det och när jag var mogen för det. Eller ja, det är ett sätt att se på det. Det andra är att jag började plugga när jag inte blev den där rockstjärnan. När en dröm gick i krasch. Men så var det liksom aldrig. Den lämnade mig aldrig den där musiken ändå men själv utvecklades jag till en annan människa. Ingen kunde väl tro att jag skulle sitta fyra år i Uppsala och läsa fysik då. INGEN. Jag kunde ha återvänt också. Till Edsbyn. Återtagit den där rollen som gammal popstjärna men en synnerligen lokal sådan. Hållit fast vi det där ännu idag. Ja det finns några i varje stad och by. Men det där var inget för mig. Inte då och inte nu. Jag är för eljest för det.
Hundarna har tystnat och termometern är nere på tre grader. Ja dom hade rätt Det blir en kall natt. Dags att leta upp någon bra musik och börja jobba. Det finns drygt tre goda timmar kvar av den här dan att få ner lite kod på. Bra kod. Det är härligt att leva…