Kung Bore vinner sitt första slag i natt för säsongen. Jag vet att han nu sitter där med kejsarambitioner och storhetsvansinne. Vill lägga territorier under sig. Utöka sitt rike och att han liksom de före honom drämmer om de tusen och åter tusen årens rike. Människor och djur i hela hans ägandes värld skall tvingas till lydnad med kylan som vapen, den som får oss alla på knä till slut Alltid. Men nej, jag vägrar att lägga mig ner med böjt huvud och hoppas på nåd från iskungen, i alla fall under detta det första slag. Jag bär in amplarna. Säkrar dem bakom fronten. Den eftergiften kostar jag på mig. Margeriter och Tagetes får stanna ute och slåss. De är tuffare. Blommorna i amplarna så ömtåliga. De behöver mitt skydd. Ja och visst, ett element slås på, nej två. Mätaren i elskåpet ökar takten och virvlar på som om den var en karusell full med lekande barn körd av en fullständigt galen karusellskötare. Men jag vägrar att slå på pannan. JAG VÄGRAR! Den som är mitt sista hemliga vapen. Den sparas till sist. Som gerillakrigföring när Kung Bore intagit kullarna här runt omkring. Så länge den fungerar kan jag hålla hans anhang borta i alla fall från kullen med det stora gula huset. När den ger sig är det över. Eller när ammunitionen tar slut. Det är bara hoppas, och be om man nu är lagd åt det hållet, att de båda skall klara också denna strid. Som de gjort det så många strider före.