Det är tystnaden, jag glömmer det ibland. Men idag står det fullständigt klart för mig varför jag bor här mitt ute i ingenstans, granne med helvetet, Dalarna och Jämtland. Ja, vi har nyss besökt lill-helvetet utan att hitta några bär, tagit en kaffe på lingonberget och skådat dalgången som till och med slår Voxnandalen här uppifrån, men här med dramatik istället för ren skönhet som där nere. Men det är först när vi kommer till den där källan, den som porlande och vild trycker upp ur marken vid kanten av den längsta sjön i hela världen som jag fattar det. Jag sitter där på stenen vid vattnet. Det är vindstilla. Skräddare far fram som skridskoåkare på ytan. Mängder av dem som jagar det skräddare jagar. Det finns inga ljud här. Skräddare rör sig ljudlöst över vattenytan. Ingen vind. Inga fåglar hörs. Ja, utom inledningsvis då en korp som flyger nära oss för att kolla in vilka vi är som besöker hans marker. Inga att bry sig om tycks han snabbt komma fram till och flyger med vingar som frasar längre in i skogen. Det är så tyst att jag hör blodet som far genom mina vener när jag sitter där. Hjärtslag som dunkar som baskaggar. Inte ett endaste annat ljud hörs. Ingen bryr sig om att jag ens sitter här och jag skulle lika gärna kunnat sitta spritt språngande naken på den här stenen som vilken näck som helst.
Jag har behov av det där. Det är bara så. Den totalt tystnaden är en livsviktig del av mitt liv. Min själ kräver just det ibland för att klara sig helskinnad igenom allt den får vara med om annars. Måste ha vissa procent och skålpund tystnad för att ta sig framåt. Här omkring mig finns det. Man kan bara sitta där och kropp och själ liksom bara suger åt sig kraft, som kopplad till en batteriladdare inkopplad till kärnkraft och forsars kraft sipprande ur två hål i väggen. Faktum är att kunde jag och fick jag välja så skulle jag helst bo såhär, lång ute där inga lampor störde natten så att stjärnhimlen verkligen syntes och där det bara är de naturliga ljuden som hörs. Om jag kunde. Om det fanns en sådan plats för oss. Här där vi sitter nu finns ingen mottagning alls på mobilen. Vid lill-helvetet var det bättre mottagning än vi har hemma. Med 4G så kan man sitta nästan var som helst numera och ändå vara med i världen. Nissar som jag skiter i annan infrastruktur än kommunikationen. Att ambulansen inte når oss när hjärtat stannar kan vi leva med.
Karin sitter i tystnaden bredvid på mig på en annan sten. Min kärlek. Det är också tydligare såhär i tystnaden. Vi behöver inte alltid prata. Vet att vi också i tystnaden har sammanflätade själar. Hon valde mig när jag inte ville ha någon. Jag är glad för det. Att hon höll fast. Inte gav upp. Hon är seg och envis den där. Nu har vi nästan delat ett helt liv.
Vi sitter där en stund. Bär hittar vi inga. Det spelar ingen roll. Att dricka kaffe ute i det fria och sen få sitta i detta magnifika tysta räcker så bra. Jodå jag älskar London, New York och Stockholm också. Jag behöver verkligen båda. På samma sätt som jag läser de höga och de låga bland författare och lyssnar på den höga och låga inom musiken. Jag rör mig fritt och fullt i hela det där spektrat precis som ett barn – ja jag är nog en naiv själ men vill icke vara annat. Det är ändå just hit till tystnaden jag återvänder som en slags ground zero och till en plats som för mig “är på riktigt”. Som fysiker vet jag ju att allt ändå bara är tomrum. Det är växelverkan som gör att jag kan sitta här på stenen. Men tingen jag ser omkring mig är bara illusioner skapade av våra ögons och våra hjärnors begränsningar. Tystnaden den är på riktigt.
Vi har fått ställa bilen en bit bort. Det har blåst ordentligt här nyligen för det ligger flera träd över vägen och i skogen är det massor av nedblåsta träd. De björkar som ligger ner har löven gröna och fina fortfarande så det kan inte vara så länge sedan. Men vindarna vid åskväder sliter och rycker som stormarna. Här har nog en tornado dragit fram född av torsstädet där uppe som suger som en gud i ett sugrör sugande i sig det götta här nerifrån. Men det är en skön promenad även om vissa träd som hänger över vägen inte kanske riktigt tänker fortsätta att hänga. I bilen bestämmer vi oss för att ge upp för idag. Det är ändå sent. Vi åker hem.
Vi åker förbi Västersjön. Det är ett paradis det här också. Ett år en midsommaraftonsnatt trampade sonen igenom ekan när vi var mitt ute på den där sjön. Vattnet forsade in. Men vi tog oss i land ösandes och roendes för livet. Jag som var så glad åt den där ekan. Den som jag så gärna ville ha men som brorsan så konstig oargumenterandes inte vill ha efter farsan. Den natten fattade jag såklart varför. Vi har aldrig varit riktiga bröder min bror och jag.
Stärkt efter en dag ute i den riktiga världen sitter jag så på kontoret igen. Här inne är låtsasvärlden. Efter en sådan här dag vet jag ju att det är så. Det är bra. Jag behöver den påminnelsen ibland. Ibland förleds jag att tro att någonting endaste enda som jag gör här inne har ett värde och är på riktigt. Men så är det inte. De där skräddarna som med vattnets ytkraft susade fram på vattenytan idag är på riktigt, tystnaden är det, den metallicblå sländan som nyfiket svepte fram som en helikopter mellan stenarena där vi satt är på riktigt lika så. Dragonfly för att den såg dinosarier en gång i tiden. Vi har inget att sätta emot med våra trehundratusen år vi människor. Inte ett endaste endaste lilla skit har vi sett än. Men att uppskatta tystnaden är i alla fall en liten bit på vägen mot den där förståelsen. Det lilla får vara gott nog ibland.
Nu skulle man vara laddad för att åka på Packets sista Hälsingespelning. Men det får vara. Har inte råd. Eller orkar inte. Eller båda.
