Jag råkar ta en bild på mitt hårfäste när jag skall ta en selfie på mig och min katt som är kärvänlig som vanligt idag när hon får komma in på kontoret. Helvete! Det är en hög panna man har numera och med glesheten hos de strån som finns kvar där framme så verkar den där pannan vara på väg att bli ännu högre. Jag håller på att bli flintis som farsan. Ja han var det före trettio men i alla fall. Sen är det inte bara ögonbrynen som är gråa längre. Hela huvudet grånar. Notera också mitt tredje öga. Utväxten där mellan ögonbrynen. Med den där saken ser jag om de jag möter är vänligt sinnade eller inte. Jodå, det är sant. Slår aldrig fel. Får för sig att blöda ymnigt också ibland. Då när det är riktiga idioter i närheten. RIKTIGA idioter alltså, ja ni känner dem. Då får man gömma sig på närmaste toalett eller garderob och torka bort blodet och sen ge sig iväg fort utav bara helvete därifrån. Men en gammelgrej det där också. Vem har inte sett gamla gummor med vårtor på näsan. Gubbar som jag har dem i pannan. I min släkt i alla fall.
Man börjar alltså bli gammal. Det där såhär man upptäcker det. På slump liksom. Visst det gör lite ont här och var också, speciellt på morgnarna, men i det mesta annat känns det ingen skillnad från när jag var tjugotvå. Tjugotvå är nämligen åldern i mitt liv när jag blev vuxen. Mycket har inte hänt sedan dess egentligen åldersmässigt inuti mitt huvud. Jag stannade där. Primetime. Det är bara träden som blivit större och högre och tjockare och alla kamrater från förr som börjat se ut som pensionärer. I spegeln är man ju fortfarande hur snygg som helst. Eller om jag skall vara ärlig, ser ut som förr. Man skall inte överdriva. Inte ens i sin egen blogg. Men faktum kvarstår, där har liksom inget förändrats nämnvärt genom åren. ja ok lite tjockare, eller mycket tjockare men annars…
Men så ser man då en bild på sig själv ibland och anar att det där man ser om morgonen handlar en hel del om blindhet för sin egen förändring, fördelaktigt ljus och att man börjar se dåligt på riktigt. Sanningen är att man själv ser ut som den där pensionären som ens kompisar ser ut som. Att de ser på en själv som man ser på dem. Det där att man själv såg så mycket yngre ut än sina kompisar kan man bara glömma och sätt in på kontot vanföreställningar. Gammeln har fångat in en. Här ifrån är det bara degenerering det handlar om. Man kan reagera med panik här. Färga håret eller skaffa tupé. Skaffa PT som pressar en genom hårda veckopass mot ungdomlig kropp. Upp med skjortan i bröstet. Häng på med lite guld. Le mot de unga flickorna. Desperat försöka få någon slags respons. Be om den om allt det där inte hjälper. Eller köpa sportbil.
Eller också skiter man i allt det där. Inser vad man är. Njuter av att man levt ett liv. Den där kulan man har, har ju kostar någon spänn ändå få till och nog har många av de där hårstråna på huvudet kliats bort när man funderat på lösningar på problem som inte haft allt för enkla lösningar. Och fast än det är jävligt svårt att hitta alla namn där i huvudet så fungerar det faktiskt ganska bra med de där programmeringsgrejerna. Man får liksom välja vilka vägar man håller öppna och vilka man stänger där inne i minnet. Det går inte att hålla allt igång. Visst fan är det tråkigt att inte orka lika mycket längre. Men det finns ändå så många unga som orkar mindre så varför skall man vara ledsen för det. Helt slut är man ju inte. Sen möter man ju människor ibland som känns så jävla gamla. Som mannen i lärarrummet i Gävle, han från Sundsvall, jag trodde han hade ett år kvar till pensionen men han var några år yngre än mig. Allt sitter inte i grått tunt hår och årsringar heller. Sen kanske man ändå bara är som den där mannen själv också i andras ögon. Man är lättlurad när det gäller sin självbild.
Och tänk så mycket det har varit som man ville bli. Fotograf, rockstjärna, stor fysiker, miljardär. Man har gett upp, gjort fel och gått hem så många gånger att några gånger till inte spelar någon roll. Ändå sitter man här och det är snart 2015. Jag minns ännu när jag tyckte att 2000 fanns i en oändligt avlägsen framtid. Nu har man passerat den där avlägsna framtiden med nästan femton år. Visst börjar det kännas som om tiden är utmätt. Med lite tur ser man 2020, men ännu mer tur 2030, men 2040 njaee… Och så har man då en sån jävla massa saker att göra. Man borde få klart en hel hög med grejer. Eller göra några lite nya saker. Skriva en bok. Göra några nya album. Men det är i just det jag känner frid och slipper de större åldersnojorna. Kanske delvis också för att jag aldrig var den där hunken. Det är nog svårare för dem. Det är jag säker på. Men framförallt, jag lever, har kul varje dag. Där finns det. Det finns lite liv kvar i gubben. Ja, det där är ju sett ur en personlig synvinkel såklart också. Andra må tycka annat och måste ju få göra det. För mig handlar det bara om att fortsätta att förverkliga det som är jag.
Men visst har man kommit i den där åldern när det är dags att få ordning på sina affärer. Skriva testamente. Det läkaren brukar säga till någon som får beskedet om en svår sjukdom. Två kamrater som definitivt inte borde vara döda är det. Några andra försvann ännu tidigare. Man kan vara på tur eller också är det någon annan. Det där vet man inte och tur är väl det. Men det kommer och man får alltså leva som om det kommer. Man får försöka göra allt det där man vill nu alltså. Annars hinner man inte med. Inte sätta sig och vänta på att dö. Nej. Köra på. Det är nu det skall resas och levas och göras musik och skrivas ord och programkod hela vägen in och ut över stupet. Har jag något av det där rullandes i mitt huvud när jag går så är allt OK. Så är det bara. Men hela vägen dit tänker jag leva utan att be om förlåt.