Sol. Älskar sol. Väderprognosen sa regn idag. Men det är sol. Upp med alla fönster. Låt ljuva sommarvindar dra genom kontoret. En ny fågel hörs där ute. En som låter på inandningen. Entonigt. Ingen aning om vad det är. Men hen är välkommen här på kullen. Tillsammans kan vi sjunga för sommaren och jag hoppas att Pavarottis son också stämmer in och ger sig hän i sången för solen, det gröna, nya ungar, hopp i plurret, grillkvällar och framförallt för att hålla höst och vinter långt där borta där de hör hemma.
Hittar en slinga jag letat efter djupt där inne när jag står i duschen. Kan inte komma fort nog ut därifrån för att få in den i telefonens ljudinspelare. Behöver den där slingan mer än någonsin nu. Hela kroppen värker liksom för att den vill ut, speciellt på vänster sida, kanske var det där den satt, men nu kom den alltså, värken kanske klingar av. Kanske… Skall bearbeta den ikväll för att se om det var den jag letade efter. Kanske lugna själen. Söka frid för sinnet igen. Eller, han/hon/det/gud förbjude börja söka igen.
Pavarottis son sjunger här utanför nu. Kotrastsång, ni som har läst ett eller två ord här förr vet att jag älskar den, att hela jag stannar upp och bara lyssnar och låter den leta sig in rakt i mitt hjärta. Det finns en öppen dörr där för den där sången, som välkomnar den och serverar kaffe med gräddtårta, en med stora somriga jordgubbar på, så fort den hörs. Tar emot den och låter den sprida sig i en gammal sliten tjock gubbes misshandlade kropp som ett slags livselixir som får det att spritta lite av ungdom i den igen. Mitt knark. Koltrastsång.
En person som är nära mig och hade det jobbigt sa en gång, när vi resonerade om livet, “att det är väl lätt för dig som är så jävla stark”. Man kan inte svara så mycket på ett sådant påstående och det enda man kan säga är väl “du skulle bara veta” och jag tror det var just det jag sa. För den där styrkan har aldrig funnits där. Min själ är som ett darrande asplöv i allt. Det enda jag vet är vad jag vill och för att nå dit kan jag ge också det som jag borde behållit. Jag förstår såklart att “självupptagen” också kastas efter en när man gör det. Men kanske är det den enda livlina man har när man går själv efter vägar som ingen annan har vandrat efter. Men tro mig, styrka har inget som helst med det där att göra och självföraktet ligger närmare än varje uns av en egen glorifiering av det egna jaget. Men det spelar såklart ingen roll. Nästan alla säger hellre något negativt än något positivt och skall man vandra framåt och inte ta steg bakåt så måste man klara de där “åsikterna” fast än de penetrerar kropp och själ som kulor från ett kulsprutegevär. Speciellt om de som ser dig ser dig som stark fast du aldrig varit det.
Men papper väntar på pärmar och mappar, sen bokföring som skall in i sina pärmar och avstämmas och ordnas, sen då kanske studion för att ge själen sitt. En ilsken geting letade sig precis in på kontoret. Överröstar koltrastsången med sin ilska. Innan jag gör allt det där andra skall jag försöka släppa ut den så att den också kan göra sitt jobb. Vi hjälps åt allesammans. Man måste förstå det också. Idag som alla andra dagar.