Först till Edsbyn, sen till Bollnäs, sen till Gävle, sen till Bollnäs, sen till Edsbyn, sen till Lo(o)s, sen till Edsbyn, sen till Bollnäs och sen till Edsbyn och till slut fick man åka hem igen. Ett jäkla farande fram och tillbaks idag med andra ord. För det mesta sitter jag ju här där jag sitter men idag ett undantag alltså. Det är skönt det också men man blir trött av att skumpa runt i bil och bubba saker en hel dag.
Men helvete vad Voxnandalen är vacker. Den tar liksom andan ur en och skulle definitivt vara Sveriges vackraste plats alla kategorier om man såg lite mer av den. Ge dem som äger skog utefter vägarna en påse pengar för att röja så att allt det där vackra syns för folk som trafikerar vägarna. Idag såg jag att man öppnat upp i Alfta och det är vidunderligt. Fantastiskt! Samma som hände i Homna för några år sedan när det röjdes ur ner mot älven. Sådär ser det ju ut ända upp till Hylströmmen. Nu syns ju inte det vackra. Fram med det. Se så var inte blyga, visa upp den vackraste platsen i Sverige. Ledsen Järvsö, en andra plats är inte så illa det heller.
Jompa sitter i bröstet och i ögonen på mig ännu. Ofattbar är den döden som alltid. Ett tag funderar jag på att åka in på kyrkogården och lägga en blomma där men sen kommer jag på att det är bättre att peka in en CD i spelaren i bilen och höja upp på högsta volym och sen gasa på det som går i en gammal Renualt och sjunga med utav bara helvete där i bilen. All in för Jompa liksom.
Kanske skulle det instiftas ett stipendium till Jompas minne i Edsbyn. Ett som gick till en ny musiker. Någon som vill bli stjärna och jobbar hårt för det, behöver lite uppmuntran. Det tål att fundera på i alla fall.
Men jag har jobb att göra. Svårare än så är det inte. Lycklig, lycklig är jag för det, men med sorgkant då ändå ikväll och för alltid hädanefter.