Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Jag både gillar och hatar den här boken. Gillar den för historien, för de är bra och den kan man följa länge och huvudpersonerna är härliga att lära känna, men sen är det “nobelpristagarspråket”. Jag blir så irriterad på det att jag stundtals tänker lägga ifrån mig boken. Elin är en fantastiks berättare. Det hade räckt liksom. Hon behöver inte göra sig till och bli svår och seriös, för så känns det för mig som läsare. Men vad vet jag Elin Olofsson kanske bara låter sådär och då är det ju bara jag som har fel, fel, fel.
Står du ut med ett ibland överpretentiöst berättarspråk så är den väl värd att läsa.