En vän’s fru skriver en fantastisk text som jag läser här på morgonen. Den slår nästan omkull mig, så bra är den. Eftersom jag vet att hon gått igenom en jobbig och smärtsam tid så kan jag inte låta bli att notera att vulkanen har vaknat. Ja, jag kan inte beskriva det på annat sätt. Det mullrar och ryker och det kommer snart spruta eld om denna kvinna. Ja, det har det alltid gjort, men nu har elden bytt färg från det smärtsamma blåa till ilsket friskt rött och orange. Smärtan finns inte där längre eller håller i alla fall på att tyna bort. Pianot måste få stå ett tag nu med locket stängt så att dammet får samlas på det, ersättas av dubbla Marshallstackar, taggiga hårdrocksgitarrer, kajal och sotade ögon. Här kommer primalskriksrock…
Det är så det känns efter att ha läst texten. Det kan inte hjälpas. De här orden säger att tunneln snart är slut, att det finns ett ljus som fyller tomrum alldeles nu snart bara efter bara några ynkliga hundratal steg till efter livets uppförsbacke. Jag blir glad. Innerligt glad för en vän och hans stora kärlek.