Jodå, helt klart gillar jag jul. Men i November eller ännu värre i Oktober. Njae… Då blir jag lite kräksjuk av alltihop. För mig börjar julen kvällen före när jag har familjens tillåtelse att öppna goda julwhiskyn, sen håller den på bortåt nyår. Oftast tar whiskyn slut innan julen gör det. Jag skulle kunna klara mig utan det mesta av det traditionella bara jag får ta det lite lugnt några dagar. Har försökt avskaffa granen i många år, men blir alltid nedröstad av de övriga i familjen. Så granen står alltid där grön och grann i stugan med ljus och kulor och allt vad det är, också hos oss. Men jag klär den inte. Vägrar det. Som trädsurfare vill jag att granarna skall få växa sig stora och ståtliga i skogen. Inte kläs ut i åtlöjets dräkt och ställas i ett för varmt rum och dö där till ingen som helst nytta medan människorna tjoar och tjimmar och äter och super ihjäl sig till dess ära. Eller om det är till Jesus ära. Han/hon/det/guds son. Eller hur det nu var. Om någon minns skicka ett julkort.
I denna anda har jag pysslat med Tomtens dagbok ikväll. Redigerar inläsningen. Ja ja ni fattar. Men man får greja på. Men tomtar har ju inte bara med jul att göra. Man kan ha dem på loften året runt. Det känner jag ganska många som har. Frågan är om jag inte kan räkna in mig själv där i den skaran. Så det är väl en annan sak än rena julförberedelser att skriva berättelser för barn om troll och tomtar. En gång i livet måste man i alla fall prova också det utan att ha Astrid Lindgren ambitioner. Att det har formen av en kalender borde ju få igång både varningsklockor och kräkreflexer. Men det håller sig lugnt här. Tjockhuding som ser dåligt med ludd i öronen måste man vara.
Det tar trettio minuter att bära in en pall pellets om man har hälsporre. 850kg. Antagligen går det snabbare utan. Definitivt blir man inte av med hälsporre om man bär pellets. Man får mer hälsporre, men som plåster på nämnda sporre, varmt i huset. Svårare att gå får man i alla fall. Men halta har jag inget problem med. Kan kalla det krigsskada och ljuga ihop en historia om mitt deltagande i Koreakriget och hur fångenskapen hos den Amerikanska utbrytarfraktionen på ständiga LSD tripper höll på knäcka mig totalt och till slut satte sig på hälen som en hälsporre samtidigt som bomben detonerade som nästan tog hela benet. De flesta tror på det vansinniga därför att de vill tro på en vansinnig värld. Nedärvt. Det gillar jag hos människorna. Det är väl därför alla gillar julen också. Det om något är väl det stora vansinnet!