Lite lätt förkyld kliver jag upp. Det är grader i helvetet och jag känner inte efter ordentligt. Vill inte det. Det är andra gången det är morgon denna konstiga natt. Redan halv tre vaknade jag och kliver upp med känslan att det är dags att göra så. Tittar inte på klockan direkt men när jag gör det så är det ju lätt att lägga sig igen. Skönt till och med trotts krånglande inre klockor. Kanske är det värmen som är problemet. Tre och en halv grad varmt före stormen. Den som tydligen skall passera längre norrut trotts allt. Det lär visa sig.
Skjutsar fru till jobbet. Det behövs inte skrapas några rutor en sådan här dag. Sonen vandrar tappert iväg till bussen som tar honom till sitt och snart sitter jag då där själv på kontoret med min tekopp. Hunden med egen belysning ovanför hundkojan på andra sidan dalgången skäller. Kanske är det mot annalkande storm eller kanske vill också bara den visa att den lever och finns. Det stör inte nämnvärt, Jag är van. Det är ett ljud som hör till den här byn jag lever och finns i.
Det ljusnar så sakta utanför fönstret. Världen skall få ännu en dag. Trötta människor som släpat sig till kontor och fabriker längtar efter helg. Klarar man den här dagen så är det utförsbacke sen. Det blir torsdag och fredag – seger och helg igen. Som egen, eller låtsasarbetande för den delen, deltar man inte i samma grad i det där. Jovisst, också jag försöker göra något speciellt med fredagen men oftast innebär helg bara att arbetet fortsätter. Ledighet är lyx som egenföretagare. För musiker är det precis tvärt om. Då skall man dra in sina pengar när andra är lediga. Det är därför man blir lite eljest i huvudet också som speleman efter ett tag. Ibland till och med på ett bra sätt.
Får en efterlängtad pratstund med dragspelaren igår. Det var länge sedan nu. Vi håller oss i varsin bubbla. Han har varit lite krasslig ett tag, men folk drar i honom. En musiker vill spela. Publiken längtar. Alltid. Giftet flyter runt i ådrorna. Kanske är det honung. Men är man krasslig så kanske man inte orkar. Skall inte heller antagligen. Är man då snäll så in i vasen som dragspelaren så… ja ni fattar. Uttrycket “the show must go on” ligger rotat i de flesta artister. Dragspelaren har jag sett framme i kyrkan en gång. Över fyrtio grader i sommarhettan. Han leende och professionell och spelandes som det proffs han är varje gång, men, får jag höra sen, att han sitter där och har så ont i magen att han inte vet hur han skall klara det hela. För oss i publiken syns inte ett spår av det. Vi är olika helt enkelt. En del ger. En del tar. Vissa till och med förtjänar det de tar. Andra bara gnäller.
Dags att jobba lite. Låta min show fortsätta. Den som också måste rulla på. Det har funnits allt för många dagar också här när när ett par Alvedon är det enda som fått en att köra på. De där dagarna som plockas bort som flera stycken från slutet av ett liv. Man betalar alltid för sina val. Men jag tröstar mig ändå oftast med att om man gör det man vill så finns det nästan alltid en njutning där i stunden i alla fall. Stunden är viktigast. Det är bara nu “det” verkligen sker. Det får man aldrig glömma. Sen är vi alla horor. Man betalar ett pris och nästan alltid innebär det att vi på ett eller annat sätt säljer oss själva. Också horor gör det man skall för ett syfte. Drömmen om ett bättre liv. Sen. Om man nu får bestämma det där själv. Somliga fick aldrig några val. För dem finns det varken ett “nu” eller ett “sen”. Ett sånt liv klarar ingen.
Men tekoppen här på ett brunt slitet bord är tom. Datorerna uppvärmda. Jag längtar efter att få göra det jag gör för att klara av en dag till i mitt liv. För tänk, jag älskar det här knappandet till ingen nytta. Kan inte hjälpa det.