Month: May 2025

Vi åker till Sveg och fikar. Mors-dags fika. Tror det kan bli tradition. Fiket i Sveg (Café Cineast) går nämligen inte av för hackor. Inte deras Cappuccino heller. Ja och inte bakelser, kakor och bullar som fyller hyllorna där heller.

Vi proppar i oss. Sen rullar vi ut till bilen och sen far vi hem.

Nästan…

Vi handlar lite också.

Fast Sveg… Vildavästernstad. Man sätter på sig pickorna och läderbyxorna. Går bredbent när man är där. Rätt vad det är blir man utmanad på pistolduell. Gator som i New York. Utbrett som i LA. Utslängda, vartenda ett av husen. Någon stadsarkitekt har aldrig varit anställd här. Man vill lämna lika fort som man äntrar “staden“. I alla fall om det inte varit för fiket då. Och Byggmax möjligen. ICA affären är inte heller helt dålig. Kanske finns det något mer. Ja, systemet om det fattas något. Men annars? Nä…

Jag antar att min syn på Sveg är ungefär densamma som andra har när de far igenom “mitt” Los. “Tur att man inte hamnade här” på utandning. Fast när man bor där, Sveg eller Los eller var det nu är. Då går det ju för sig. Det handlar aldrig om ytan. Den man ser först. Den som bara dårarna tror säger något alls om någonting.

Soffan hela dagen igår också. Slut med gubben. En hel vecka har det suttit i det som sitter i. Seg idag också. Vafan liksom. Skall det hålla på så här så är det ju inget liv. Då får man börja leta efter ättestupa. Örnberg kanske. Fint där. Men ändade man gammellivet där så skulle väl andra inte kunna njuta av utsikten där mer. Man får allt respektera “de andra” också. Nä, man få kämpa på. Hela vägen. Oxdragarlivet.

Men Alvedon så går det.

Oftast…

Annars har man soffan.

Gitarren står här bredvid mig. En av de akustiska. Har gjort så hela veckan. Några blad med tabs i närheten. Känner glädje när jag lyfter upp den och plinkar en stund. Men inte den där riktiga glädjen man kände förr finns där. Då när man nästan inte släppte gitarren ens för att sova.

Men det är väl så med det mesta numera. Den riktiga gisten finns där inte längre. Men kanske är det OK att det är så. Har jobbat mer än de flesta. Fått ut mindre än de flesta. Man borde kunna vila här, på den här punkten av livet, med gott samvete. Ändå känns det inte så. Fortfarande mycket kvar att göra.

Huvudet i kaklet…

Imorgon har jag en önskan. Ja eller två. Om jag räknar önskan om att leva när jag vaknar imorgon också som jag lever idag. Men den andra då. Den som skulle vara den enda önskan jag hade om jag nu var säker på överlevnad, ja, den är enkel. En tyst telefon. En dörr in till huset som inte öppnas av någon okänd eller känd för den delen. Bara reklam och annan skit i inkorgen. Mer begär jag inte. Bara lugn och ro. Får jag önska bara en av de där sakerna – saker jag alltså tycker hör samman – så är det den tysta telefonen som jag prioriterar. Dörren, ja, den kan man ju alltid regla. Låtsas att man inte hör ringklockan från. Mailkorgen kan man faktiskt skita att titta i.

Imorgon vill jag JOBBA i lugn och ro för helvete!

Får man för sig att värdera vårt hus så ligger det på drygt 800 kr/m². Snittet i Sverige ligger på 45 491 kr/m². I Ljusdal är medelpriset 17 583 kr/m². Lite ha ha ha på den kan man tycka. Tur att vi är solidariska vi i landsbygden med de i tätbebyggda områden och hjälper till med räntorna.

Men det man kan konstatera av en sådan värdering är att högg man upp det här timmerhuset och la det på vedpallar och sålde det som ved så skulle man alltså få ett bättre pris än om man säljer huset som det står idag. Ja man skulle till och med få en slant för själva jobbet att hugga upp stockarna. Det där får man försöka minnas om man någon gång vill flytta härifrån.

Jag har alltid annars tänkt att man tuttar på en tändsticka, placerar den på väl valt ställe, och sen drar den dag det är dags. Men ved-ide’n är nog bättre.

Men bara jag får en lugn dag imorgon så kan jag leva med låga värderingar. Ja höga också för den delen. En Alvedon till morgonkoppen med te och en till lunch så klarar jag nog av en hel fredag rent utav. I alla fall med det stilla hoppet om att få vila på lördag förmiddag.

Fast folkskygg är jag inte. Apropå det ovanstående. Jag gillar människor. Men döprat… Nope. En gång i månaden kanske det går att klara av. Men återkommande. Då blir jag trötter. Har ju annat att göra. Och är det bara det som omgivningen har att erbjuda så är jag hellre utan “omgivningen“. Tråkigt men sant. Det blir alltså mest jag och min blogg kvar efter det där. Men åtminstone jag ler.

Numera är det väl inte så mycket med bloggen heller om jag skall vara ärlig. Men jag vet inte om det spelar så stor roll heller för min del.

Nåja…