Categories
Böcker Swedish

Senast lästa bok – Vargarna från evighetens skog

Vargarna från evighetens skog – Karl Ove Knausgård

Det här är för mig en seger över fördomar. Att aldrig ge upp och låta dem ta över ens liv. Läsa fast de sitter där. Jag såg honom som svår. För svår. Pretentiöst. Men “äter upp min hatt” genom att läsa allt han gett ut med stor iver. Skitbra helt enkelt. Man lär sig saker. Både om människor, miljöer, känslor och annat. Ja om man vill. Inte ett dugg svårt eller pretentiöst. Bara ljuvlig, härlig, enkel läsning.

Rekommendationen är: Läs!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Categories
Företagande

How Lego got started

Categories
Företagande M2M

Kvaser

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ögonen

Vi är på väg från Falun och hemåt mot Los. En resa över skogarna. Mörkret kom snabbt den här kvällen. Sådär som det gör en vårvinterdag när solen slösar med ljus som bländar och förför, men nu har gått ner bakom bergen. Temperaturen pendlar mellan plus en grad och noll grader. Vägbanan är fuktig på sina ställen så jag kör lugnt. Vi har inte bråttom. Hellre kommer vi fram än chansar. Medtrafikanterna kör om och gasar på eftersom det är fredagskväll och man längtar hem.

K skriker till. Jag ser älgen samtidigt. Bromsar. Det automatiska systemet man har i sig reagerar. Men vi har millisekunder på vår sida den här dagen. Älgen hinner vi precis passerar och jag ser nosen nära mig i mitt vänstra sidofönster. Vi pustar ut. Sänker farten lite till. Vi bor i skogen och har varit med om det här förut. Jodå många gånger. Fast kraschat in i en älg har jag bara gjort strax utanför Gävle. Bilen hade inte ens gått femtonhundra mil. Död älg. Skrot av bilen. Jag klarade mig med glas i öron och hår och i kläder under några veckor efter händelsen.

Några mil till, tvärbroms igen, en hare springer över vägen. Också den klarar vi, den här gången med god marginal.

I Alfta tar vi vägen mot Edsbyn. Den väg som är så bekant, vi kör den ofta. Klockan är väl nio på kvällen och man börjar bli trött. Vi har gjort en runda i Dalarna och det har varit en heldag och många mil. Men resan till Los kan jag göra halvsovande, bilen kan nästan den här vägen själv. Det är en timme härifrån. Det är bara att samla krafter och åka på.

När vi ser Edsbyverken, det som förr betydde hemma så smäller det. Boom. Jag står på bromsen. Vi har kört på ett rådjur. Det ligger där på vägen och försöker komma upp. Men klarar inte det. Ryggraden har brutits eller något annat har hänt med bakdelen. Varningsljus på. Ringer 112. “Personskador?“, “Nej!”. “Olja eller annat på vägen?“, “Nej“, “OK Jag kopplar dig till Polisen.

Rådjurets stora ögon på mig. Rädda.

Nu hamnar jag i kö. En kvinna stannar. Erbjuder spade så att jag kan döda rådjuret men jag känner inte att jag klarar av det så jag tackar nej. Jag väntar i telefonkön. Hon gräver i skuffen. Erbjuder ett domkraftsskaft så att jag kan döda rådjuret. Jag avböjer igen. Klara det inte. Men jag drar bort rådjuret från vägen ner i diket. Ögonen som ser på mig. Kvinna är nöjd med det och åker vidare. Jag väntar i telefonkön. Det tar en kvart innan någon svarar. Man är glad att det inte är ett mord eller en misshandel eller något annat allvarligt man vill rapportera.

Med rådjurets svarta rädda ögon på mig berättar jag för polisen vad som hänt. Att det behövs en eftersöksjägare. Hon skall ordna det. Jag sätter upp djurolycka bandet på en stolpe. Lämnar alla uppgifter. Blir ombedd att åka vidare. Polisanmälan skall komma i brevlådan om en vecka. Skadorna på bilen är inte jättestora. En lykta. Lite annat. Men helförsäkrad. Lugnt. Kvinnan i telefon är helt fokuserad på bilden skador. Men jag ser de där ögonen. Tänker på ett lidande rådjur. De som ser på mig med rädsla. Men står vi kvar där vi står utgör vi en trafikfara. Det är mycket trafik här på kvällen. Så jag pratar med rådjuret. Säger att det kommer någon. Smeker den sträva pälsen, kliver in i bilen och åker vidare. Man hoppas på feedback. Att rådjuret verkligen blir omhändertaget och avlivat. Att man får höra det. Men någon sådan kommer inte. Vi krypkör hur som helst hem till Los. Uppskakade och mycket trötta.

Nu två dagar senare. Ögonen. Jag ser dom och jag lider. Jag är vegetarian för att jag inte vill döda i onödan. Och kanske kan man se en viss komik i att jag nu både kört på en älg och ett rådjur med några års mellanrum. Ja i alla fall som utomstående. Jag kan det inte. Lider. De där rädda ögonen kommer aldrig att lämna mig. Skulden över att ta ett liv. Samtidigt är vi såklart glada att det inte gick värre. Att den där älgen sprang ut på vägen en millisekund senare än den kunde ha gjort. Att rådjuret inte kom in genom rutan. Men helt bra känns det såklart inte. Skulle jag tagit det där domkraftsskaftet och slagit in huvudet på rådjuret? Hur många slag hade det behövts innan de där stora svarta rädda ögonen hade slocknat för evigt? Jag vet inte. Hade det känts bättre än att lämna ett skadat och lidande men levande rådjur i ett dike och åkt därifrån. Jag vet inte!

Det har hänt att jag svurit ve och förbannelse över rådjuren här hemma när de ätit upp nyplanterade växter. Men vi har någon slags vapenvila ändå. Jag skulle sakna dom om dom inte kom upp hit på hösten och åt av jordgubbsblasten och senare mumsade i sig all fallfrukt. Ja råbocken skällande där på försommaren skulle saknas mig också. Han som har sitt revir precis här där vi bor på kullen. Men skjuta dom? Det skulle inte jag kunna göra. För mig har de som varelser samma rättighet att leva som jag har. Jag vet att en jägare tänker annorlunda. Kan sätta sig i han/hon/det/gud’s stolen och bestämma vem som får leva och vem som inte får det. Jag kan acceptera det också. Men jag kan själv inte sitta där i den stolen. Jag skulle aldrig kunna se in i de där svarta milda ögonen och sen skjuta ett friskt djur.

Fast nu orsakar jag alltså död ändå. Fast jag inte vill. Försöker göra så mycket jag kan för att inte döda i onödan. Men helt kommer man inte ifrån dödandet. Man behöver bara gå på en gräsmatta eller en stig. Man orsakar död. Eller äta en ostmacka eller dricka ett glas mjölk. Död. Indirekt. Tjurkalvar som slaktas en mass. Minimera är det längsta man kan komma i de där riktningen. Hur långt man sen vill gå avgör bara ens eget samvete. Bli vegan. Ta ännu ett steg bortom det. Japp man minimerar. Men det räcker med att stryka sig över armen så dödar man. Kvalster är också liv. Och död hör till livet. En tydlig länk finns mellan de båda. Jägaren som skjuter för mat gör väl inget som är sämre än räven som tar en mus för mat. Det finns inget fel i dödandet. Möjligen då i anledningen till dödandet. Hur lättvindigt man dödar. Fast är det inte just lättvindigt en gädda, räv, havsörn dödar. Det är mer komplext än bara en känsla av avsky.

De där rädda ögonen som ser på mig är det jag har kvar. Minnesbilden som jag måste leva med. Det och skammen att inte kunna avliva ett djur som lider och därmed förkorta dess lidande.