Day: 4 December 2023

Lite av en nolldag. Det blir lite så med alla sådana här kalldagar. All energi går åt till att försöka hålla värmen. Det lyckas man inte med i alla fall. Man fryser och man fryser och man fryser trotts alla extraelement, en HULK som står och hoppar och stora förhoppningar om uppvärmning till svettgräns.

Så javisst, Bahamas vore finfint. Kanske till och med Grekland eller Portugal eller Italien skulle kunna duga. Men på kullen blir man väl sannolikt initiativlöst kvar.

Men har sett till att småfåglarna fått påfyllning idag. Mängder av dom här nu. Katterna dräglar och jag försöker varna de små dinosarieättlingarna. Någon ny bekantskap vid matutlämningen idag dessutom. Lik nötskrika men inte nötskrika. Måste efterforskas. Möjlig ungfågel. Aldrig sett tidigare.

Fågelmatandet är lite som godisätande. Dyrt men man mår gott av det. Kostar därför på sig den där lilla extravagansen. Ingen vinter är fullt överlevnadsbar utan småfåglar utanför fönstret. Om nu vintrar över huvud taget kan bli överlevnadsbara. Dör man inte lite varje år kanske! Ja och inte sker det där långsamma döendet under sommaren inte. Nope. Det finns forskning som bevisar att kylan är dödlig. Ungefär som att äta fetaste maten. Fördelen med det är såklart att man snabbt blir av med alla hurtiga vinterälskare som utropar “JAG ÄLSKAR VINTER” så fort de ser en snöflinga. Fast en del av dom sportar ju så förbannat så dom kompenserar väl för det kölden tar i dagar och år. Fegfisarna. Blir kvar. Fortsätter att hurtigt mässa vinterns lov. Urk!

Farsan, Morsan och äldste sonen. Det fanns villkorslös kärlek här. Svara mig du, var finns den nu. Morsan såklart. Hon hade nära till kärlek och lätt för att ge allt utan att tveka. Farsan mer förvånande. Han mjuknade. Blev rent av lite blödig. Den sidan hade man inte sett förut hos honom. Han den alltid starke. Allt det där i den här bilden från Ejheden. Förfäders skogar, sjöar, berg och land.

Som förälder är det såklart lätt att älska sina barn. Det är stora saker som måste hända för att den känslan skall lämna. Ovillkorat. Och en skyldighet såklart. Därför är det väldigt svårt att förstå hederskultur och hedersvåld. Sen måste såklart barnen få gå sina egna vägar. Välja sina egna vänner och partners. Älska dem de vill. Och man måste förstå att de band de knyter kan krocka med föräldrarelationen. Om inte annat bara för husfridens skull i det liv man lever och vill fortsätta leva i. Vi har väl alla varit där. Gjort dom besluten. Som förälder är man är skyldig att älska sina barn men kan inte begära att barnen älskar dig tillbaks. Det där är lättare att leva upp till än vad man tror.

Kullen min borg. Behövs vatten för att fylla vattengraven nedanför. Sjumilaregn. Sen kan jag sitta här. Ingen kan längre nå kullen. Såklart muttrandes. Tills det tar slut. Men just den framtidsutsikten ter sig inte alls särskilt dålig alls om någon nu tror det. En kulle – ett liv. Lite på pin kiv.