Jaha. Suck. Pojkbandet Engmans kapell i mellon. Larry Forsberg trio skriver låten. Ganska illamående blir man ju. Eller mycket till och med. Världen sprutar ur sig skit. Och då har jag inte hört låten. Det du! NEJ! Man behöver inte ens det. Den kommer att trallas på i alla fall. Alla toner på rätt plats. Text som också en Amerikan förstår fast hen inte kan ett ord Svenska.
Jag blir alltid, ja ALLT, besviken på de som säljer sig. Som är till salu för en femma och en luftpicka. Som saknar stolthet som skapar stort.
Heder åt dem som skjuter skallen av sig istället för att beträda den där vägen.
Men skit samma det där är som en lätt fis i en storm. Det diffunderar bort och försvinner snabbt nog. Inte mycket att oja sig för alltså egentligen liksom.
En hel dag i förskingringen idag. Sett världen alltså. Haft mer än en gubbe framför mig som bara upplever världen som om han finns i den. Lite fascinerande. Man kan stanna upp var som helst och bara stå är utan att notera något annat som händer i vägen. Att andra vill fram till exempel. Jag blir sällan irriterad på det där. Mest fascinerad. Drar lite på smilbanden, studerar och förundras.
Troligen beror allt det där på dålig syn och dålig hörsel, alltså en naturlig nedsatt perception av omvärlden. Det är alltså lite synd om de här gubbarna. Man borde erbjuda dom gratis skjuts till optiker och hörcentral och kanske bidra med en slant till inköp av tekniska hjälpmedel.
Ännu skrämmande är det såklart att man själv kanske är en av de där gubbarna. Att man bara inte fattat det…
Sitter här på kontoret och väntar på att en auktion på Tradera skall gå mot sitt slut 00:05. Lite löjligt det där systemet eftersom det i sju dagar (i princip) inte är några bud alls och sen sista minuten så kommer mängder. Så man får sitta där och bevaka de sista minuterna. Auktionen råkar vara precis ett sådant ljudkort som jag är ute efter och har man tur kan man kanske knipa det för en billigare peng än nypriset. Men man hoppas inte allt för mycket. Tycker det är ofta så att begagnad priser på Tradera ligger nästan på samma nivå som nypris. Folk slutar liksom att tänka och budar bara på. Men alltså en chans är det väl ändå värt tänker jag och sitter uppe en timme extra för den skull.
Fast egentligen skulle man i säng tidigt ikväll. Ger oss nämligen iväg mot Uppsala tidigt imorgon. Skall hälsa på sonen med flickvän. Har blivit lite av en tradition att åka ner till sönerna kring första advent. Trevligt är ordet. Det blir inte så ofta.
Det är K som ordnar med det där. Hade det varit bara jag så blev det ännu mer sällan de där besöken. Jag har hela tiden lidit av åkomman att jag känner att jag stör när jag hälsar på folk. Ja också familj och släkt och vänner. Det har väl lite med självkänslan (eller avsaknaden av den) att gör det där också. Tror farsan var lika och kanske har jag ärvt det där av honom. Han tittade in ibland, lämnade av sina gåvor, drack en kopp kaffe, och sen åkte han vidare. Jag har försökt att bättra mig på den där punkten men aldrig riktigt lyckats med det.
Ute är det minus femton och prognosen säger minus arton imorgon. Har man otur så startar inte bilen. Men tänker inte oroa mig för det nu. Blir nog tid för det imorgon isåfall. Problemet med att vara inflyttad i en by såhär är att man inte har skyddsnätet som man kan ringa för att få hjälp. Det där har man iof inte alltid i en större stad heller men där finns bärgare och professionell hjälp i alla fall nära. Första tiden jag bodde i Täby och stod där på morgonen på en parkeringen med ett tomt batteri var det en chock att uppleva oviljan att hjälpas åt. Men sådant lärde man sig ju till slut.
Nu är det en kvart kvar. Jag är trött efter den här dan. Vill lägga mig. Men en kvart kvar alltså. Inga fler bud. Ännu…
Ja frågan är sen såklart om man blir lyckligare med ett nytt ljudkort. Svaret på den frågan är såklart NEJ. Inte ett dugg. Men det underlättar tillvaron om man nu skall hålla på att göra “musik“. Och det skall man ju. Nya drivare och modernare grejer gör helt enkelt jobbet enklare. INTE alltid bättre. Men ju mindre det krånglar desto fler minuter får man till att göra det där man VILL göra.
Nu åkte ljudkortet upp till niohundra och det är tretton minuter kvar. Jag har min gräns vid tretton hundra. Så gissningsvis är det kört. Men man vet då alltså inte. Så skam den som ger sig.
Tio minuter kvar… Nio hundra…
…
Fem minuter kvar… Nio hundra…
….
Två minuter kvar… Nio hundra…
…
En minut kvar… Nio hundra…
…
Jag får det för 1200.
Jippie!