Dag för dag

Jag överöses – japp så känns det – av sjukhuspapper just nu. Är det inte det ena så är det annat. Men det är inget annat att göra än att rangordna och ta vart och ett i den ordning det kommer. Så nu först på tisdag preop. i Gävle. Kryper in i Åkes värld istället för att oroa mig.

Livet som en-arming går vidare således. En Amaryllis jag har haft stående här nere på kontoret blommar och tröstar. Det sker mest på slump det där blommandet. Det har inget med mina gröna fingrar att göra. Fast några av de gamla julinköpen blommar alltid någon gång på året. Jag bär upp dem till lägenheten opch spiselkransen när de blommar. Som en liten uppmuntran till den vackra efter att de stått och haft det tråkigt här nere hos mig i flera månader. Alla behöver beundras och suckas över i hänförelse åtminstone en stund i sitt liv och lagt på det då och då om de har tur.

Det som förr var studio har nu blivit kindergarten för plantor. Passar ju bra eftersom det en gång också var riktigt dagis i de där lokalerna. Bara andra saker som växer och anpassas till livet. Växtkraft. Fantastiskt. Det är mycket växter som skall pratas med här nu, inte bara pelargoner. Ja och gurka och tomater är lite mer barnsligare än vad pelargonerna är som man ju kan prata som folk med. Men man får såklart respektera och anpassa sig.

Utan axellås kan jag faktiskt låtsasjobba lite. Under korta stunder är allt förvånansvärt ungefär som vanligt. Det liksom rullar på. Man tror man tar sig framåt. Men oftast gör det ont och man får retirera. Vila höger och de många fingarnas väg och istället plåga vänster pekfinger. Att vänstern flyttar högern mellan mus och tangentbord har blivit en del av mig sen många år. Man vänjer sig vid det mesta.

Fast min dag är egentligen över. Steg upp tidigt i morse till full fågelsång. Det märker man av efter ett halvdygn + några timmar. Rutinen säger läsa en stund och så blir det väl ikväll med. Kina går resan till. Pre kommunism, in i kommunism, och vidare in i ett helvete. Det fungerar inget vidare. En bra tanke kommunismen, men en som kräver mogna människor. Hur många sådana har man träffat i sitt liv? Open Source är väl det närmaste vi vi kommit den osjälviskhet som krävs. Förr hyllade vetenskapsmännen de där principerna också, sanningen först, målet är viktigare än den egna personen, men nu är de förlorade till pengarna. Allihop. Så tyvärr. Sorgligt nog finns det inga andra alternativ som är så förbannat bra heller. Att bejaka girigheten som det kapitalistiska systemet gör är väl ändå att sänka människan till botten av de levande varelserna. Fast folk går ju framåt åtminstone. Men världen går åt helvete i rovdriften.

Fast skit samma just nu. Jag ger mig för idag. Jag har gjort mitt. Fast finns det någon enda som tror att det är så?