Man mornar sig

En morgon klockan sju i början av maj, mellansverige, det som är Norrland för så många. Ja per definition. Men inte för mig.

Det är som att vara i en djungel. Sparvhöken, orrspelet på myren uppe mot berget, tranorna där långt borta, blåmes, talgoxe, domherrar, bergsfinkar. Full fart är en underdrift. Man får stanna till. Stå där och njuta en stund. Tänk allt detta utan att ens lämna gårdsplanen. En startad bilmotor vill man egentligen inte blanda in i det här. Men man måste. Vi skall iväg. Ser fram emot elen. Tystare. Mindre störande en sådan här morgon i maj. Men långt dit för oss här nere. Bidragen skall ha tagit slut för länge sedan när elbilar börjar rulla här.

I skogsbrynet ligger två rådjur och vilar. De är hatade ibland eftersom de gillar de nyinköpta och de dyraste växterna mest. Rosenknoppar? Jo, en rådjursdelikatess. Vässa av blast på horn så att de blir blänkande och hunkiga gör man såklart bäst på det nyplanterade körsbärsträdet. Men nu. En sådan här morgon. Vem kan tycka illa om två rådjur?

Fat kallt har det varit under natten. Det måste skrapas rutor. Men lättskrapat. Inte sådär som det är i januari när vinden och snön yr runt en och man hellre vill dö än stå där ute i det iskalla.

Livet är ganska bra alltså. Jag ser fram emot den här veckan. Ingenting särskilt är planerat. Men bra det. Låtsasjobb en hel vecka är inte fy skam. Det kan ingen säga. Inte om man älskar sin väg.