Jag skramlar ihop 18 dollar på min musik i september. Nej, inget man lever på. Eller hur? Men alltid något. Numera kan man få veta att musiken spelas mest av folk i Stockholm, vilket förvånar mig mycket, följt av Göteborg och en stad i Norge. Ljusdal, Edsbyn, Gävle, Bollnäs lyser med sin frånvaro. Alltså ställen där jag känner folk och ställen där det bor folk som vet att jag gör musik. Så vilka är de här människorna som lyssnar? Hur har de hittat min musik? Varför lyssnar just dom? Jag har ingen aning.
Fast allt sådant där spelar såklart ingen roll. De där arton pikadollarna spelar knappast någon roll de heller. Min musik är bara en stunds lycka för mig. Inte mer. Vill någon annan lyssna så OK, fine, bra, kul.
Jag kliver in på låtsaskontoret på morgnarna och känner alltid en stor tillfredsställelse över att återvara där. Det är mycket “Hej Macken” i det där. Jag trivs här. Har saker att göra här. Saker som betyder något för mig.
Jo jag vet. Man kan inte mäta tillfredsställelse i pengar. Fast man borde såklart. Fast lyckliga och tillfreds är väl bara dårar. Riktiga framgångsrika människor sliter, kämpar svär och jobbar på. Fyller konton med stora pengar.
Japp.
Det är OK. Det kan få vara så. Alla här sin väg.
Småfåglarna går upp i falsett när jag skjutsar ner K till jobbet. Jodå jag vet vad det gäller. Maten är slut. Jag fyller på när jag kommer tillbaks. De kan knappt vänta. Vänner? Eller bara ett rövargäng som utnyttjar ens försök till godhet? Man vet inte. Det känns bra ändå. De är i alla fall billigare att förse med mat än björnen som vräker i sig en hink på direkten.
Men jag skall låta min dag börja. Jag har tänkt mig göra storverk idag. Idag som alla andra dagar. Det är liksom bara att bestämma sig för det.
