Category: Noveller

Ytterdörren flyger upp med ett brak precis när jag skall bomma igen och låsa för natten. Klockan är halv ett. Nu står han där i hallen, grönklädd, med nyvaket rufsigt hår, vilda ögon, och en andedräkt som varit längst ner till helvetet och vänt upp till oss dödliga igen och gjort en där för bara några timmar sedan. På ryggen hänger älgstudsaren. Han ser på mig med sina vilda ögon samtidigt som han hänger av sig studdsaren, greppar den med båda händerna, trycker den i magen på mig och tvingar mig bakåt. Det gör ont. Och jag säger det till honom men han bara ryter “Din djävul….” sen tar luften slut innan han fortsätter. “Du skall inte prata illa om Lo(o)s du din fete uppblåsta djävla skit”. Och just där trycker han till med geväret så att det åker in en bit till i min mage. Japp blåmärke idag. “Du kan väl dra härifrån om du inte trivs din malliga skit.” Ja och sådär går han på. Det riktigt blåser om öronen på mig av alla okvädingsordens upprörda orkanvindar. Men jag är van såklart. I Lo(o)s står jag inte högt i kurs (gör jag det någon annanstans?). Så jag står där och tar emot. Försöker flytta gevärspipan från magen men han trycker för hårt så det går inte.

Men som sagt jag är van och det är egentligen inte förrän han osäkrar geväret och siktar upp mot mitt huvud som jag börjar bli orolig. Jag skall skjuta dig din djävul” säger han samtidigt som han vinglar till och håller på att ramla omkull. Full som han är, ja vi säger ju packad vi gamla Edsbybor för vi tycker det låter tuffare,  lyckas han såklart tycka av ett skott där i hallen. Pang! Ja det är tillnärmelsevis inte ens i närheten av jordbävningssmällen i måndags men smäller gör det lik förbannat. Jag ser min chans och rycker ifrån honom bössan. Drar ur slutstycket. Slänger ner båda med ett skrammel på golvet. Japp också vi hemliga fick lära oss sådant i lumpen. Frugan ropar oroligt där uppifrån om vad som står på. Men jag säger “det är lugnt, gå och lägg dig igen du” och det gör hon. Min nattliga besökare ser inte lika stursk ut utan gevär. Så jag säger “häng med in på kontoret en stund”. Han lommar snällt med in så fort jag knappat in koden och fått upp dörren.

Så där sitter vi större delen av natten. Jag bjuder min nyfunne jägarvän på whisky som jag har haft stående på kontoret några månader, en fin sort som jag har sparat till andra tillfällen, själv dricker jag bara måttligt denna natt. Japp det skall jobbas isag. Jag får höra berättelsen om livet här i byn. Hur jävligt det är att alla Färilabor, Ljusdalsbor och Järvsöbor ser ner på en Lo(o)sbo och då skall man inte prata om de där på andra sidan ån. “Jävla Hamrabor”. Och sådär går det på, Jag får höra om barnen som inte ringer. Kvinnorna som inte vill ha en. Jobben som inte finns. Hur låg a-kassan är. Att det krävs så jäkla mycket av en nu för tiden. Att vargarna äter upp älgarna som är skogsbornas ägandes kreatur, att “svartingarna” tar alla jobben, att det kommer svin som mig och köper alla husen i Lo(o)s som självklart är Lo(o)sbornas. Ja där blir han lite ilsk och vild i ögonen igen men börjar snart gråta och hulka som om han var ett litet barn inte en vuxen man och jag sitter där och tycker synd om denne nattlige besökare.

Vi sitter väl sådär till halvfem nu på morgonen eller något. Och jag får höra hela hans livshistoria. Jag är bra på att lyssna när någon behöver ett öra. Sämre på att hitta ett öra som vill lyssna när jag behöver ett. Men där någonstans när kvinnornas svek, de som flyttade ifrån honom, inte tålde att han söp, somnar han in. Sjunker ner på soffan där han nyss satt som en hösäck. Ja, så för mig finns inte annat att göra än att låsa igen och gå upp och lägga mig jag med. Försöka sova i alla fall ett litet tag.

Så nu när jag trött öppnar kontorsdörren så mötts jag av den gröne jägarens snarkningar där på kontorssoffan. Jag ser att han pissat på sig. Hans problem. Han ligger där med öppen mun han som ingen vill ha, han som hatar mig som är utböling och “sittpissare”. Ja han får väl sova ut där på soffan. Jag kör ingen på porten. Själv skall jag försöka jobba lite.

Elton ringer och gråter igen här på morgonen. Ja han lovar att till och med Lennon, Curt, Michael och Elvis kommer på hans fest. “Alla kommer.” Jag tycker såklart att han överdriver det där med “alla” men säger inget. Han är så känslig när han gråter lille Elton. Men han tycker verkligen att jag skall åka över till London idag och vara med på hans, nej inte lilla, utan jävligt stora fest. Och fast jag egentligen bestämde mig redan igår för att jag skall åka så håller jag honom på halster ett tag till. Lyssnar flinande – ja jag är en elak människa – på hans böner och hans snyftande gråt och berättelserna om vilka som kommer, hur mycket god vegetarisk mat det kommer att finnas och vilka kopiösa mängder skitdyr champagne han har inhandlat. Och såklart får jag mitt vanliga rum. Ingen tvekan om saken. Det bästa gästrummet är det ju och egentligen skulle väl Mick ha haft det där rummet, nu när han ändå skall komma, men han får ett annat strax bredvid istället. Rum finns det många i Eltons vitrappade stora hus. Inget av dem är speciellt återhållsamt möblerade, är snarare onödigt lyxiga, och de duger, vilket som helst av dem, för en ocool gubbe och antagligen också för en cool Stones medlem som också är gubbe, cool gubbe liksom. Men Elton, ja han vill det bästa för alla. Alla skall känna sig välkomna och speciella på hans fester. Totalt är det visst över femtio rum i den där kåken. Efter vad jag förstår blev det en del skavsår när Elton och hans partner skulle inviga dem alla efter att de flyttat in.

En fullt utrustad studio finns det såklart nere i källaren av kåken. Instrument lite överallt. Och eftersom det är mycket musiker så blir det såklart också massor av musik. Det spelas lite varstans i den där kåken. Men sen är det ju politiker och en massa annat löst folk som brukar komma också. Jag brukar hålla mig i närheten av de långhåriga som i de flesta fall är musiker. Då blir man alltid medbjuden på något jammande. Antingen där man står i den konstellation som råkar uppstå eller mer organiserat nere i studion eller när det är som bäst ute under ett av Eltons stora kastanjeträd.

“Clintons kommer förresten” säger Elton och jag kan liksom inte hålla honom på halster längre – lite snäll är jag ändå i mina bästa stunder – utan berättar att jag skall komma. Då gråter inte Elton längre. Utan ropar till alla som är där i rummet tillsammans med honom att

“Lars is coming, Lars is coming”

och strax efter hör jag en champanjekork smälla och sen Elton förklara för någon att jag skall resa dit inte komma på “det viset” och sen skriker han

“YEEEEEEEEEEEEEESSSSSSSS THIS WILL BE THE FUNNIEST PARTY EVER… YIIIIIIIHAYYYYYY”

så jag får hålla luren en bit från örat. Sen lovar han såklart att hela gänget kommer och hämtar mig ute på Heathrow klockan sex när jag är framme. Alla bilarna såklart. Fem vita limmos. Jag åker med honom. Vi kollar in i stan och tar en drink innan vi åker ut till huset och “FEEEEEESSSSSSSSSTARRRRRRR”. Ja det där sista är Elton också och sägs på Engelska.  Kanske kan vi till och med ha en magmätartävling fast vi hade en alldeles nyligen. Visst vore det kul? Han har lagt på sig lite säger han och jag säger att det har jag också. Jag kan fortfarande ge honom en match. Det är helt säkert. Så med Eltons “YEEEEEEEEEEEEES” i örat ringer jag av.

Så nu skall jag packa min lilla väska, säga hej till katterna och till fru (hon skall skriva omdömen hela helgen) och sen drar jag iväg helt enkelt mot Arlanda och flyget mot London.  Tror det blir skoj. Ja det tror jag.

Fotnot. För alla Engelsmän är jag “Lars”. Det är den där pricken över “A” som är problemet såklart. De skall krångla till det så förbannat Engelsmännen. Som bäst blir Åke till något hackigt “A ck ee” med frågetecken på slutet och gärna gapande mun till det. Jag har försökt fått dem att förstå att Åke uttalas Ace på Engelska men det fungerar inte heller. Passar väl inte på ocoola gubbar på vift i Storbritannien så “Lars” är det, eller “LArs MArs” som de flesta kallar mig därborta pga min fabläs för just den där energibaren.

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.

“Minns du Jenny?”

Han drog med spretande  fingrar på den stora handen genom det tunna hår som nu var grått och livlöst – dolt under en rockhatt normalt – men som när han var ung var en tjock kalufs som alla flickor i Edsbyn velat dra sina fingrar eller placera sin lilla söta näsa i och ja, förresten, gjort det också. En efter en, i en aldrig sinande ström. Men alla bara en kort stund innan det var nästas tur. Alltid en till i kön.  Han hade det där som jag aldrig haft. Flicktycke. Det var så lätt för sådana som honom. Det sådana som jag fick jobba hårt för. Oftast räckte inte ens det.

“Du menar snygg-Jenny som hängde med bandykillarna? Hon som spelade fotoboll också?”

“Ja precis, det är henne jag menar. Minns inte vad hon hette i efternamn”, Jag kommer inte ihåg så många namn längre, de har alltid varit mindre viktiga än människorna för mig. Somliga tror att det är namn som gör folk viktiga, för mig har det alltid varit att lyssna med tålamod när ingen annan gör det.

“Hon var en dryg djävel den där tjejen” slängde han tillbaks. “Ja alla de där idrottstjejerna var riktiga mallgrodor. Vi med gura i hardcase, stripigt långt hår och rocken i blodet var i alla fall inget för dom. Dom trodde att dom var något bara för att dom hängde med dom där bandykillarna. Visst dom var ju av samma skrot och korn dom där bandykillarna också men dom presterade ju i alla fall något annat än att bara vara ett vackert ansikte och ett par ben som särade sig när bandyspelare bad om det,  ja oftast dessutom innan om man tänker efter.”

“Så du var aldrig tillsammans med henne?” Jag måste ställa frågan. Han hade varit med alla andra då när det hände. När hans karriär tog fart, när tidningarna började skriva, skivorna sälja och gigen gick med vinst syntes också bandytjejerna i hans kvart. Alla de där som spottat efter oss när ingen visste vilka vi var.

“Varför frågar du om henne, jag har till och med glömt att hon funnits och  alla andra med av de där uppblåsta typerna som var malliga som blommor en midsommarhelg men som sen vissnade och försvann till hösten. Nu för tiden har de bara hårt färgat hår och bitterheten kvar. I alla fall de flesta av dem.”

“Jo jag hittade henne vid vägkanten en gång. Efter gamla landsvägen ner mot Ovanåker en sen kväll, tror det var en fredag.Jag hade gått av mitt skift klockan tio på Träförädlingen och åkte som vanligt några svängar genom Långgatan, men alla var tydligen någon annanstans den kvällen. Det var bara några småtjejer ute, annars tomt, Södran var stängd och jag var själv. Som vanligt. Jag var ju själv för det mesta ändå”

“Ja du var en underlig jävel du…”

“Hursomhelst så åkte jag efter gamla Landsvägen, inget jag brukade göra men det var vår och vackert och jag fick för mig att svänga in efter den där gamla vägen efter ån. Antagligen den vackraste vägen i världen förresten. Ganska precis när jag kom ner mot Ovanåker så såg jag ett ben som stack upp en bit mot vägen från sidan ner mot Voxnan.  En vit Conversesko och jeans var det som syntes. Jag bromsade in såklart. Otäckt som fan. Tänkte om någon dumpat ett lik, ja, de gick ju många kriminalserier på burken på den tiden. När jag rundat bilen – minns du den där vita Amazonen jag hade – så såg jag ju att det var en tjej. Långt trassligt hår, en stickade tröja, och hon låg med huvudet ner mot vattnet, röde sig inte, och jag ropade “hallo” – som Person ropar du vet – men hon svarade inte. Hon låg så nära åkanten att jag fick dra upp henne i fötterna innan jag kunde vända på henne. Nu stönade hon i alla fall. Lealös var hon, helt, men vad jag kunde se var det inget annat fel på henne än att hon var borta. Ingen avskuren hals eller kniv i hjärtat. Kläder i ordning och så.Lite skitig men, helt borta, annars helt OK.

“Det var som fan, var det hon?”

“Ja, det såg jag ju sen. Hon var ju sådär förbannat vacker som en del är. Dockskön. Stora bruna ögon, långt ljust hår. Ganska mager, snygg snarare än sexig liksom. Ja du minns. Alla som sett henne minns. Men onåbar och alla utom bandyspelarna visste det. Nu var hon inte så jävla vacker. Skitig i ansiktet och likaså på kläderna, som om hon krupit hit och ramlat flera gånger. Håret var trassligt och hakan full med löddrigt drägel som rann ur en mun som var halvöppen med tungan ute. Ingen vacker syn. “Hur är det” frågade jag och hon mumlade något jag inte hörde. Så jag bar in henne i bilen. Satte henne i passagerarsätet och där satt hon mot dörren som en säck. Hon var ju inte tung. En enkel match att lyfta in också lealös för en fabriksarbetare med rockambitioner. Inget säkerhetsbälte såklart. Ingen använde säkerhetsbälte på den tiden. Ja jag visst ju inte vad jag skulle göra. Måste ju skjutsa hem henne. Men jag visste inte var hon bodde. . Fyllskallar hade man ju skjutsat hem förut.”

“Tror hon bodde uppe Roteberg, i någon stor kåk där mitt emot Ullungen.”

“Ja, jag visste i alla fall. Så jag åkte mot Edsbyn igen. Tänkte att jag kunde hitta någon som visste var hon bodde. På vägen dit så spydde hon ner både bilen och sig själv strax utanför Edsbyverken. Jag stannade och tog min jacka och torkade av det mesta. Hon piggnade till sig lite efter den där spyan Sa hon vill dö, att hon taget en burk tabletter. Då fattade jag ju att det var allvar det här så jag stoppade in två fingrar i hennes mun, långt ner i halsen,  så att hon spydde igen, på mig, på sig själv, i bilen där utanför ett nattsvart Edsbyverken. Gjorde det några gånger. Tills hon bara hulkade och inte fick upp något. Hon svor och bad mig sluta varenda gång men jag tvingade henne. Lät henne inte komma undan. Sen försökte jag få henne att berätta var hon bodde. Men hon ville “inte hem, absolut inte hem” sa hon gråtande så jag tog med henne hem till mig. Lämnade bilen som den var, nerspydd och stinkande och bar upp henne upp till min kvart.”

“Åfan!”

“Ja, tänkte väl att hon kunde få piggna på sig i min lya och att jag kunde skjutsa hem henne sen. Funderade på att skjutsa henne till akuten i Bollnäs också såklart, men nu verkade hon vara i ganska bra skick. Så när hon kom upp klädde jag av henne ner till trosor och bh. Tvättade av ansikte och hår i det där lilla tvättstället jag hade, på den där lilla toan, om du mins. Tvättade av så gott det gick. Hon blev skapligt ren men luktade såklart inte så gott. Ingen lätt uppgift att tvätta någon ordentligt med en så lealös kropp i det där lilla utrymmet. Hängde på henne en av min T-shirts när jag var klar och bäddade ner henne i min säng. Sen satt jag där och tittade på henne. Vågade fan inte sova. Tror jag satt där hela natten faktiskt. På morgon vid sjutiden var hon tvungen att spy igen. Hur kan man spy mer när man redan spytt upp allt? Jag torkade upp den stinkande pölen som hamnat på golvet bredvid sängen och satte mig i stolen igen. Hon var vit som ett lakan. Helt äckligt vit. Jag har aldrig sett vitare hud. Då hade man ju aldrig sett någon död på riktigt. men det var väl såhär man föreställde sig dem. Lite senare började hon skaka, frossa,  så jag bredde om henne täcket, men hon sa “håll om mig”, så jag la mig där bredvid henne och höll om henne. Till slut avtog skakningarna och hon somnade och det gjorde jag med. Helt utmattad efter en natts vakande som jag var.”

“Varför har du aldrig berättat det där? Det var som fan. Räddade du henne?”

“Ja det var ju något mellan henne och mig. Men “räddade” jag vet inte. När jag vaknade var det mitt på dagen. Vårsolen lyste stark och bländande in genom fönstret. Jag var ju inte van att ha någon annan i den där sängen. Jag var ju ingen av de där populära som flickorna ville följa med hem. Ensam mest.  Men när jag vaknade så låg hon där på sida och tittade på mig. Såg mycket bättre ut nu. Inte helt vit i hyn, lite blod hade letat sig ut under huden till kinderna och gett dem lite fäg. Minimalt, knappt synbart men färg.  Ja, håret som annars alltid var sådär perfekt, var ju som en sådan där svabbtrasa som man gör ren båtdäck med och smink fanns det ju inget kvar. Men hon var vacker sådär också. Och hon sträckte sig fram mot mig och kysste mig på pannan och  viskade “tack”. När jag försökte fråga vad som hänt satte hon bara sitt pekfinger mot min mun och kröp sedan närmare, kröp in i mig och sen låg hon där och grät. Jag höll om såklart. Låg där bara och höll om henne i timmar. Mot kvällen fixade jag lite käk. Hon duschade. Fräschade upp sig.  Åt väl inte med den bästa aptiten i världen. Jag tvättade hennes kläder i handfatet med Y3. Hon frågade om hon fick stanna. Och såklart fick hon det. Jag kastar inte ut någon som behöver någonstans att sova. Inte ens en av de malliga.  Det ringde på dörren på kvällen. Det var väl någon av er i gänget. Men vi låg där tysta i sängen tills det slutade ringa. Hon grät ofta fortfarande och jag höll om henne för att hon ville det. Fullt påklädd var jag vill jag tillägga.”

“Spännanden, Fortsätt, fick du av dig kläderna?”

“Somnade väl där på kvällen senare igen. Ja vi småsov väl hela dagen. Vi sa inte så mycket. Hon ville bara att jag skulle hålla om henne. Hon grät ibland och var som en litet rädd flicka. Så jag höll om och fanns där. Kunde inte annat. När jag vaknade på morgonen så var hon borta. Ingen lapp ingenting, bara borta.”

“Helvete och du fick inte ens komma till?”

“Lägg av ditt äckel. Fanns inte ens på kartan. Och du vet hur det var. Jag var ändå så jävla livrädd att göra någon med barn på den där tiden så…. Ja, det hade väl inte fungerat ändå. Men hon var ju i behov av trygghet. Den kunde jag ge. Det hade jag överflöd av. Åtminstone det ville någon ha av mig.”

“Jag skojade bara. Men träffade du henne igen innan du stack?”

“Ja jag såg ju henne med bandykillarna. Men hon låtsades aldrig som hon kände igen mig efter det där precis som före. Bevärdigade mig inte ens med en blick. Dom var ju så där dom där tjejerna. Men skitsamma. Hon verkade ju vilja leva igen i alla fall. Sånt är bra.  För jag vet att hon gifte sig sen med någon chef i Bollnäs och fick en massa ungar. Fick reda på att de har en stor villa där nu med pöl och allt. Jag har sett den för en kompis till mig bor granne med dem. Jag kände igen henne direkt när jag såg henne, men inte hon mig såklart. Eller också låtsades hon att hon inte gjorde det. Men hon såg glad ut, sa “hej”  och var lika snygg som förut. Äldre visst, men på det där sättet som de där skönheterna åldras om de slappnar av. Värdigt. De blir egentligen bara vackrare med åren om det låter åldrandet ske och rynkorna komma som de vill.”

“Men du fick alltså inte ens ett tack?”

“Nej, men hur tackar man för något sådant där. Hennes tid var väl inte ute helt enkelt. Jag råkade komma förbi. Jag åkte inte efter den där vägen så jävla ofta. Det var en ren slump. Ja eller inte då om man vill tro på det viset. Helt klart är att om jag inte åkt där så hade den där chefen i Bollnäs fått leta en annan fru. Det blev ju bra det där till slut. Hon fick kanske ett bra liv eller också bestämde hon sig som mig för att leva det hon hade tills det tog slut, bara sådär. Avtal med han/hon/det/gud och det det för med sig.”

“Ja det var som fan. Men det var väl typiskt för dig. Enda sättet du kunde få en tjej i din säng på den tiden din jävel. Ha ha ha. En halvdöd och nästan medvetslös. Det var ju bara rock’n roll i ditt förbannade huvud. Alla tyckte nog du var konstig som fan. Inga tjejer vågade närma sig en galning som dig. Ha ha. Hörde flera säga det. Du var helt enkelt en looser.”

“Äh lägg av, nån fanns det väl. Fast kanske tyckte de mest synd om mig ändå, eller hade blivit över och var desperata. Hursomhelst låg en av de där vackra Edsbyidrottstjejerna i min säng en gång. Och jag låg bredvid som om jag vore den där målgörande bandyspelaren som alla dom där ville ha. En stund var det så i alla fall. Jag var någon också i deras värld.”

“Ähhhh skitpåre’ jag har legat med dem alla – ja inte med Jenny då – sen dess. Dom var inte bättre dom där än några av dom andra. Dom ville bara ha stjärnglans på sina kroppar och köttsliga lustar tillfredsställda kokade i lustans stinkande kroppsvätskor. Kåta som alla andra.”

Sen gick han, han som blivit rockstjärna. Jag kunde ha hängt med på den där rokstjärneresan, stått där bredvid honom, tagit alla de där som ville ha stjärnglans i min famn, gett dem stjärnglansorgasmer och stjärnglansbarn , ja, jag med. Men gjorde inte det. Det var för mycket sälja sin själ för att jag skulle kunna ta det. Han som nyss gick betalar priset. Han förtjänar all respekt för det. Jag vet att det är högt. För högt också för honom – egentligen. Jag var aldrig redo för det priset. Aldrig. För om jag hade varit det så hade jag bara åkt vidare och lämnat den där Converseskon och det jeansklädda benet som stack upp ur diket åt sitt öde den där kvällen. För det är så man måste vara. Det är det som är priset.

 

Egentligen skulle man väl kunnat säga att det var den första dagen det hände. Det var då när jag skulle gå ner till sjön och tvätta mina fötter, de som luktade mer som en övergiven möglig ost än en del av en människa. Ja, det blir sådär om man har storstövlarna på sig hela dagarna, alltså de stora långa chippande gröna med hål i hälen på, de man har på sig när man är utomhus här på landet. Samma stövlar alltså som har något liknande surströmmingsinläggning över sig också utan fötter. Som får stanna utanför stugan på sommaren och nära luftutbytet vid den otäta  dörren på vintern. Men nu var det inte mina stövlar den här historien skulle handla om och definitivt inte om mina fötter, de som jag alltså gick ned till sjön för att tvätta rena den där kvällen.

Det är inte långt ned till sjön från min lilla stuga. Trehundra stövelsteg ungefär. Man bor bra. Mitt ute i skogen såklart. Utan rinnande vatten och elektricitet, men det är så jag vill ha det. Jag har bott här själv i hela mitt  fria liv, borde bli en tjugo år nu ungefär. Innan dess satt jag inne i arton år på anstalt för ett mord jag aldrig begick och innan det, ja då var man ung och bodde hemma hos mor och far, gick i skolan och läste för prästen. Här ute i ingenstans, femton mil till närmaste människa, överlever jag genom att tjuvjaga en älg och lite annat småvilt då och då, fisk finns det i sjön och ett litet grönsaksland och ett potatisland har jag. Jag brukar tjäna någon krona på att hjälpa till i någon av byarna när sommaren kommer. Måla ett hus eller klyva och stapla ved för någon som inte kan eller hinner själv. På vintrarna stannar jag kvar i min stuga. Ger mig sällan ut, stannar inne och skriver mina dikter så länge solen är uppe, fortsätter några timmar i skumljuset framför brasan också fast det inte är bra för mina ögon och går sedan och lägger mig och sover. Mitt enda sällskap under vintern är min katt Murre och skogens alla djur och fåglar. De som har blivit mina käraste vänner och finns här i vått och i torrt.

Den där första dan jag kom ner till sjön såg jag direkt att något var annorlunda. Ljuset, ni vet det där ljuset som finns kring varje sjö var liksom inte där. Det fanns istället ett slags mörker där bort mellan träden där sjön låg. Som om vattnet blivit till olja istället för det kristallklara källvatten som vi har här hos mig i skogen. Så jag raskade på stegen och munnen åkte upp mer och mer och hakan neråt i avsevärd omfattning ju närmare jag kom,  för sjön fanns helt enkelt inte längre. Inte så att den lyfts bort ur naturen, nej, men vattnet var borta. Det var inte ens fuktigt på det som varit sjöbotten. Ja, ni förstå kanske min förvåning. I alla år jag levat så har sjön legat här. både före och efter och under fängelsestraff vad jag vet. Nu tydde allt på att någon hade plockat ut pluggen i botten av sjön och den hade runnit ner i jordens innandöme och försvunnit där inne. Hur nu en stor sjö som den här kan göra det. Det måste vara en sjuhelsikes plugg som blivit borttagen och som nu var ett hål som sjön slurpat ner i.

Så jag stod där och grunnade. Tvätta fötterna kunde jag ju inte. Och eftersom det började bli sent så såg jag snart inte mycket heller så jag kunde lika gärna vandra tillbaks till stugan och sova på saken. Så så blev det.

Så nästa dag, dag 2, när jag vaknade var jag ganska säker på att jag drömt alltihop. Min vattendunk var i alla fall välfylld så mitt morgonte kunde jag i alla fall ordna efter att ha fått fart i spisen.  Men eftersom fötterna fortfarande luktade som en övergiven mögelost så fanns det såklart behov av att besöka sjön, den som jag nu efter en tekopp, var ganska säker på var full med kristallklart vatten som vanligt. Men det var den inte. Jag stod där på strandkanten och kliande mig i huvudet. Såg ut över andra sidan. Ja i alla fall så lång jag såg. Sjön var tom, det fanns inte en vattendroppe i den. Inte ens en pöl. Konstigt nog ingen fisk heller. Sjön var helt enkelt tom, borta, försvunnen.

Vem som helst med åtminstone medelmåttig tankeförmåga kan säkert förstå mitt bryderi. Men ganska snart tog min nyfikenhet över och jag vandrade ut på sjöns botten. Ut mot aborrgrundet och förbi mot djuphålet. Det som alla alltid ha sagt var bottenlöst. Men inget vatten här heller. Bara en torr och fin grusbädd som det var lätt att gå på. Och eftersom jag är nyfiken till naturen och inte såg så mycket där nere i djuphålet så bestämde jag mig för att klättra ner. Här var det brant och besvärligt på sina ställen. Men förbannat spännande. Det är ju ändå inte varje dag som man får möjligheten att vandra på en sjöbotten bara sådär liksom. Tanken att vattnet skulle kunna komma forsande tillbaks fanns inte i mitt huvud.

Tjoff sa det bara. Jag ramlade helt enkelt i backen. Fattade ingenting. Pannan gjorde förbannat ont och jag tror att det var näsan som blödde för blod fick jag i alla fall på mina händer när jag kände efter om ansiktet var helt. Jag hade slagit i något men det fanns liksom ingenting att slå i. Så jag gick framåt för att försöka förstå vad  det var jag hade slagit i och tjoff igen. Inte lika hårt nu eftersom jag rörde mig långsammare och försiktigare. Här fanns en glasruta eller vad det var, som som inte syntes, och jag var som en fluga som sprang emot den gång efter annan.  Jag kände med händerna. Ja så var det. Fast jag inte kunde se någon ruta så fanns den där. Det kände jag ju med säkerhet i mina händer. Lite ojämnare än vad en glasruta skulle ha varit var den men annars… ja ett genomskinligt hinder var det i alla fall.

“Tjena, tjena,tjena”

Jag såg mig omkring men såg ingen.

“Hej där! Här nere.”

Och visst där nere satt en liten abborre på en sten i en grop. En aborre som hade en Metallica Keps på huvudet och ett jäkligt häftigt brett svart nitbälte kring sin kropp.

“Du kan inte gå igenom där för vi har stängt av där, liksom vår slurpzon förstår du. Skyddat enligt  rymdimperiets tredje paragraf. Fan vad dina fötter luktar illa förresten!”

“Vad är du för en?” lyckades jag i alla fall få ur mig.

“Rymdaborre av första graden. Vaktar här. Vi är här för att låna lite vatten, ja eller ta om jag skall varas ärlig, eftersom vårt eget är slut. Ert vatten rockar ju fett för tusan, helfett, här skall simmas och surfas och slurpas och halsas hela natten med de sexiga tjejaborrarna som bara ligger och väntar på att vi skall komma tillbaks med härligt vatten där borta i …..”

Det var då jag anade att jag slagit huvudet jäkligt hårt  i den där osynliga väggen, om den nu ens fanns den heller, jag satte händerna för öronen så jag slapp lyssna på den där rymdabborren av första graden och gick därifrån med mina illaluktande fötter och lätt resten av mig följa med. I stugan gick jag till sängs tidigt. Stängde av och somnade.

Dag tre var sjön lika tom som dag ett och dag två men jag brydde mig inte ett skit om det. Gick istället till tjärnen och hämtade vatten och det fortsatte jag med tills det efter en veckas semesterregnande faktiskt började komma lite vatten i sjön igen. Ja det är som det är. Slå huvudet kan väl alla.