Category: Betraktelser & Berättelse

Becksvart. Ute alltså. Två grader. Men fortfarande på plus. Inget att klaga på följaktligen. Håkan Hellström i högtalarna. Bytt lås och installerat TV antenn idag. Lås med RFID och kod och snart NFC. Lekstuga. Man får tillåta sig det vissa dagar. Men kinesiska grejer. Manual som har mycket övrigt att önska. T.ex. systemkoden. Turligt nog “12345” men det borde ha stått någonstans. Markbunden TV igen. Ger nog upp Dreambox och satellit. Till salu!

Tysken, Italienaren och Holländaren och Belgaren  tyckte dokumentationen var för dålig så ja skrev en femhundrasidig manual och då tyckte Ryssen det var för mycket dokumentation och…. Ja det krävs en diskussion i misströstans tecken med han/hon/det där i natten. Svar får man ju inte som vanlig o-cool gubbe – man skall vara påve för det – så själva konversationen är tämligen enkelriktad, men är man en egen sådan där gubbe som också vill vara en sån där egen o-cool gubbe så kan det inte hjälpas. Man får prata för sig själv en stund där på låtsaskontoret. Räcker inte ens det får man prova med katterna. Men de somnar snabbt och slår dövörat till med ofelbar precision när de skall vara ersättare för en lyssnande och medkännande hon/han/det/gud. Mänskligt gnäll är inget för dem. Så jag ger upp rätt omgående. Man får nöja sig med att man själv är nöjd ganska ofta, ja eller oftast eller jämt i egentlig mening. Kanske är det också bara det man måste lära sig. Man får själv tro att man gör rätt för ingen kommer tala om det för en. Alltså att det man gör är rätt.  Gör man däremot fel hörs det. Så tyst betyder bra eller i alla fall godkänt eller att ingen ens sett det man gjort. I det får man känna lugn. Om man kan.

Man blir surgubbe med åren. Trivs liksom med det när man väl är där. Alla förväntar sig det liksom av en ändå. Man skall grymta och klaga till och med när man reser sig och definitivt om man tänker på framtiden. Efter femtio behöver man liksom inte bry sig så mycket om det där som alla andra snackar om och tycker om det man gör. Man har liksom redan sett för mycket skit för det. Sett för många sno grejer framför näsan på en för att samla egna poäng. Man drar för fasiken inte ens in magen längre, ens för någon. Man skiter i alla som säger att dom “skall göra” för man vet att nästan ingen någonsin levererar, så man väntar tills de få som verkligen gör det gör det. Man tittar på och flinar lite, ja asgarvar rent utav ibland för sig själv när ingen ser. För eftersom ingen längre vill höra vad man tycker så gör de exakt samma misstag som man själv gjorde en gång. Man låter dem göra det som surgubbe. Gläds liksom åt det. Är snart den enda sanna glädje man har kvar rent ut av. Att folk fortfarande är lika dumma som man själv var en gång. Eller dummare eftersom man nu är surgubbe och förväntas tycka så.

För hur än det är med allt så har man lärt sig en del grejer. I alla fall om man nu är en sådan som avstår efter att ha kört huvudet i vägen en gång. Eller i alla fall numera springer in i vägen med en lite annan vinkel för att utröna om det möjligen är en bättre metod. Problemet är att ingen längre vill veta vad man lärde sig. Och det är i det där läget någonstans som surgubben uppstår. Vi surgubbar räknar alltså med att det mesta går åt helvete. Att unga inte fattar ett dyft om någonting och att vi faktiskt vet allt. Sen att vi inte kan pissa som folk längre heller gör ju inte saken bättre. Det droppar mest. Så sura blir vi och sura är vi. Snäser så fort någon försöker få in ett ord med i laget och klagar så ofta vi kan. Barn för bara oväsen. Det var bättre förr, det är bara så. Ni skulle ha varit med.

Men vänta nu…

Innan vi åker förbi Träförädlingen så känner jag doften. Doften av en far. Starkare ju närmare vi kommer spånhögarna. Sådär doftade han. Spån, metanol. Minnena rusar i mig. Jag har minnen härifrån jag också från några år, han hade hela sitt liv här. Lars-Erik Järvefelt, ägare och chef över alltihop,  som trodde på honom. Lätt honom bygga sina maskiner och uppfinna nytt. Finansierade patentansökningarna och gav en ung teknisk begåvning ett liv. Blev kamrat också, inte bara ägare och chef.  Det här var viktigare för min far än vi som fanns där hemma. Natt och dag fanns han här genom hela mitt liv. Det var på helgerna (i bästa fall) man såg honom. Trött men nöjd efter en veckas slit. Trettontimmarsdagar, sextontimmarsdagar, fyrtioåttatimmarsdubbeldagar.  Viktigare därför att det var det här han levde för. Jag ärvde det där till glädje och sorg.

Och visst tjänade han bra. Verkmästarlön. Inkomster från patent. Men Järvefelts tjänade såklart storkovan. En del är kapitalister och en del är proletärer, också verkmästare tillhör de placeringar som skall förräntas och ge avkastning. Men det kunde ändå inte vara bättre. Här fick farsan det liv han ville ha.  Sen när Järvefelt sålde och det gemensamma bolaget avvecklades så var det inte samma sak såklart. Men pensionsförsäkring möjliggjorde tidig pension och tio lyckliga år för en älskad farsa, samtidigt vaktade Järvefelt miljonerna med allt stigande oro. Aktieinnehav måste öka, öka, ÖKA i värde. Fanns det längre tid för liv?

Till jularna kom han hem till oss med fru Irma. Båda alltid lika vänliga, alltid lika trevlige. Fruktkorgen. Morsan, bondflickan som visste sin plats, nervös inför besöket som hon visste kom där en dag eller två före jul. Det här var finare folk. De som byggt det moderna Edsbyn, det som “ville och kunde”. Kakor, finporslin och allt det andra fina framplockat inför överhögheten, det som säkert bara var skit för dem i alla fall men det finaste som fanns hos oss.

Men utan dem hade vi inte haft telefon så tidigt, lägenheten med Voxnan strömmande utanför, flyget till Mallorca, Lapplansresan, segelbåtsturen som jag aldrig glömmer och allt annat. Det fanns saker att vara tacksam för. Men arrendet för tomten där i sumphålet vid Lössnan som Ivarsson släppte till efter Järvefelts övertalning (släkt emellan) var såklart ett hur tydligt tecken som helst på vem som bodde på solsidan och vem som i grund och botten var arbetare. Därifrån fick morsan och farsan ta sig för egen maskin och gjorde det när de hittade huset i Samuellsfall. Hittade en pärla som bara var deras och kontant betald.

Efter ett år på gymnasiet så började jag alltså där på Träförädlingen själv. JAG VILLE SPELA! Det var så starkt inom mig. Inte läsa en jävla massa skit och definitivt inte på en ekonomisk linje. Hur i helvete hamnade jag där? Järvefelt igen? Fotohögskolan hade varit en mer logisk väg. Men som sagt jag hoppade av. Det suckades. Men jobb ordnades. För ung för att stå vid maskin så skotta spån. måla, spola isar för att bära tunga traktorer och virke  var det som gällde. Black Sabbath i öronen genom påhängd kassettbandspelare som slukade batterier.. Men besvikelserna uttalades aldrig. Det var Järvefelt som gav utlopp för dem också.

En dag på fabriken när jag mötte honom i trappen upp på väg mot taket. En riktigt utskällning fick jag för att jag slutat skolan och svikit min far. En äkta råutskällning med rött ansikte och allt. Men för en som skulle bli popstjärna tog det naturligtvis inte alls. Jag skulle minsann “visa dom jävlarna”. Men jag fattade ju att farsan var mer besviken på mig än vad han gett uttryck för. Men JAG VILLE SPELA och det kunde ingen sätta stopp för. Svårare än så var det inte och jag var gladeligen beredd att betala ett mycket högre pris för det än vad det kostade att vara verkmästarens son där på Träförädlingen.

Min farsa var naturligtvis bara en av alla de som jobbade där på Träförädlingen. Varken mer eller mindre. Familjen Järvefelt ägare. Bra ägare, jag kan inte tro annat. Gav många människor tryggt arbete och parerade lågkonjunkturer med att spara i ladorna som man gjorde i Edsbyn fram till sjuttiotalet. De glappa skiftnycklarna jag har i källaren låter mig aldrig glömma verkstaden och fabriken. De som kasserades men som togs hem av farsan när nya köpts in. Kunde användas ett tag till. Gör det än idag här hos mig som svär varje gång över deras förbannade glapp men är för snål för att köpa nya.

Doften jag känner där vid träförädlingen när vi åker vidare mot Erikshjälpen med trettio kassar böcker som minner om andra liv är ändå farsan. Kan aldrig bli annat. Men kanske är den en annan farsa eller en annan morsa för någon annan. Det kan jag leva med. Järvefelt luktade såklart inte sådär, det kan man i alla fall vara säker på. Om nu stålar luktar alls.

Solen skiner in bakom gardinen redan på morgonen. Det är konstigt för klockan är bara halv åtta och fönstret ligger definitivt åt väster, ja snudd på nordväst. Men dess strålar kröker sig väl först över Örnberget och sen runt eller över huset för att sedan lysa just på min gardin tänker jag där jag ligger. Gillar det där, att kunna ligga och fundera en stund innan jag kliver upp. Speciellt på helgen. Även vi låtsasarbetare känner annars pressen att gå upp och i alla fall vara låtsasproduktiva som er andra. Allt detta solljusslingrande förvånar mig inte. Jag har varit med om det mesta numera och jag behöver inte ens längre kontrollera att jag verkligen befinner mig i den säng jag tror innan jag gör den saken klar för mig. Man måste tro på det omöjliga för att få uppleva det.

Så jag går upp. I vårt hus får man vara försiktig med det. I går låg en näbbmus försynt placerad bredvid sängen både på Karins och min sida. Vi verkar ju gilla de där näbbmössen vi människor eftersom vi tar hand om dem så fort. Katterna ratar dem. De smakar illa och är bara till för träning och i år har det verkligen varit ett riktigt bra träningsår. Jag har aldrig sett så mycket näbbmöss varken med det öga jag ser skapligt med och det som jag ser mindre skapligt med.. De flesta halvdöda eller döda då eller ibland skrikande ut sin dödsångest i katters käftar. Räddat några stycken. I handskar och i sopskyfflar men är väl tveksam om han/hon/det antecknar och sätter det på pluskontot. Vackra är de i alla fall näbbmössen, riktigt vackra.

Sork gillar katter däremot. Sork skall också gärna ätas inomhus. Själva ätandet försiggår under ett kraschande knakande ljud och efter inmundigandet av djuret finns alltid en lever kvar. Liten lever liten sork, stor lever stor sork. Ibland stor som efter en vattensork. Som en clementin ungefär och då fattar ni hur stora vattensorkarna är. Riktiga bruna bestar och mycket, M Y C K E T äckliga att finna insläpande till sitt hus av en katt som dessutom hest önskar sig beröm och gärna applåder, förutsatt att de utdelas värdigt, för denna bedrift. Men man vänjer sig. Utom när man är upp och kissar på natten och tjoffs, träffar en sådan där lever där i mörkret med hälen.  Det vänjer man sig inte vid. Aldrig någonsin.

Men tidigt upp denna morgon alltså. Anledning i mitt fall att jag sov ganska länge på soffan igår. Fredagssoffsov. Jag hör ibland kvinnor gnälla ibland över att deras män sover i soffan på helgerna och är så glad att jag inte bor tillsammans med en sådan skithög. Ja de gnäller över en massa annat också som deras män gör. Hör aldrig deras män klaga på dem. Det gör mig ledsen eftersom de där kvinnorna inte förtjänar sina män. Är man trött så sover man, i alla fall om man tycker det nu är skönare än att titta på en gammal långfilm eller Doobido. Vad gör det liksom? Slappna av lite. Njut lite. Det är skönt att fredagssoffsova. Livskvalitet!

Efter frukost och te så lyckades jag somna en stund till i samma soffa. Skönt på morgonen också kan ni tro, i alla fall om man har tagit täcket med sig dit till den gröna IKEA soffan. Och det har man ju. Man är ju inte dum heller. Ibland alla fa?l. En Butterkaka finns det. Jag är helt såld på sådant. Bullar och annat kan liksom plockas in i det oändliga. Så gott är det. Nej inte nyttigt. Men gott. Så efter någon timme där som till större delen består av att sova så är butterkakan slut. Frun hävdar bestämt att hon ätit bara en liten bit Så hur den då kunnat bli helt slut och förvandlad till bara några smulor och lite kladd är ett underbart mysterium. Något att använda resten av lördagen att fundera på, och så gör jag också. Kläder på och ut i solen får det bli. Sen vandrar jag runt där och funderar vart Butterkakan tog vägen innan det är dags för en kopp kaffe vid tre och inte ens då är mysteriet löst för Butterkakan lyser med sin frånvaro.

Sitter här och sippar på en fredagswhisky. Den jag förtjänar. Eller kanske inte förresten. Det beror på vem som bedömer. Sådana som jag förtjänar saker postumt, eller kanske inte ens då. Sippar på den lik förbannat. så det så. Blir du avundsjuk så behöver du inte bli det för jag köpte en av de billigaste som fanns. Smakar nog skit för dig som är van bättre.

I Bollnäs en stor del av dagen. Inte ens vägen dit är en höjdare och vägen hem har som enda förtjänst att den går hemåt. Men hur det än är så så ser alla stugor särdeles hemtrevliga ut den här tiden på året. Det blir så på hösten. Tror det är samma saker inom en som drar och drar och drar mot havet som också drar och drar och drar  mot stugorna. Som vill att man skall bosätta sig i dom. Värma upp dom och sitta där inne och kurra så högt man kan genom en kall vintern. Men man åker förbi såklart.

Rondellen på norr i Edsbyn har blivit en f*tta. Antar att inre blygdläppar och klitoris är på väg för installation före vintern för att fullända skapelsen. Kanske en mindre fontän också. Måste själv ta tre varv genom rondellen i pur förvåning. Hör ungdomar och äldre stämma möte vid “fittan” i framtiden. Tycker Edsbyn har varit riktigt vågade där. Med en stor fallos vid rondellen vid ICA så  blir det liksom fulländat det hela och med korrekt genustänk.

Annars är Edsbyn ganska dött för mig nu för tiden. Jag tankar här och åker igenom men det står stilla och verkar mer dött nu än den död jag längtade så fruktansvärt ifrån på sjuttiotalet. Hör vänner sjunga byns lov med högljudda röster. De som är kvar och som alltid varit kvar och jag avundas dem. För liket doftar inte ens gott längre. Det är bara så. Det går inte vara så blind och okännande att man inte känner och ser det. Allt är inte bra. Inte ens en fittlikande rondell med ett spretande  ben mot Bollnäs och ett mot Voxna kan göra något åt det.

Men så älskar man Edsbyn då ändå. Men det ä människor från förr och mest minnen det där. En massa gammalt folk och skit.

Trevlig helg på er!