Läser kommentarerna här och skräms av det blinda hatet igen. Gudarna som talar och vill och anser sig ha rätt att styra världen som de överlägsna varelser de är, men bara genom hat, och att utrota och döda, aldrig med kärlek, framväxt och liv om det inte är riktat direkt mot deras egna och det egna jaget. “Ja tar, jag våldtar, jag våldför mig på vad jag vill med den starkes rätt.”
Jag misströstar!
Året innan hade jag varit Kemist på vattenverket i Eskilstuna. Samma år som jag hade fått antagningsbeskedet till Uppsala och fysiken. Det här året hade varit en seger. Alla tentor fixade. Inte med spets som min son briljerande tar sina. Jag fick kämpa för varje pinne som jag alltid fått kämpa. Men jag hade klarat det hit och någon måste haft jävligt fel där på Celsiusskolan i Edsbyn det kände jag med visshet och tog med mig genom livet.
Är man inte född rik så innebar sommaren, då som nu, att man måste finna pengar på andra ställen för att överleva eftersom studiemedlen från februari sedan länge var slut och nya pengar inte skulle droppa in förrän där borta i mitten/slutet av september någonstans. Jag minns inte vad som fått mig att nappa. Nyfikenhet kanske eller ett rent intresse för människor, det jag alltid känt (det var nog därför jag blev tekniker). Om farfars livsöde visste jag inget om vid den här tiden. Men jag hade alltså sökt och fått jobbet som vårdare på Ulleråkers mentalsjukhus som det hette på den här tiden. Gått den intensiva enveckasutbildningen. Skulle börja på en öppen avdelning.
De fulla kromade formpressade askkopparna är det som kommer till mig först när jag tänker på det här året. Man kunde röka på rummet och överallt på den tiden och alla rökte konstant. Jag med. Men också värmen som fanns här. Japp, en institution med värme. Men här fanns också han från Åkers Styckebruk som blivit utnyttjad – varit slav – av godsägaren hela sitt liv. Förstörd av en egoistisk sate och jävel. Han borde inte vara där men satt fast i systemet. Där fanns hon som jag följde med på bussen och hon vågade mer än vad jag någonsin vågat i hela mitt liv genom att kliva upp på en bussen och åka den korta turen. Hur njöt hon inte av att få komma hem till sin lägenhet, sitt eget. Hur hon var lika modig på resan tillbaks. Alla andra. De brända, de utnyttjade, de som försökt men inte lyckats ta sina liv. Var och en kunde vara jag, och för en gångs skull räckte det att vara en enkel människa som orkade sitta och lyssna genom en midsommarhelg eller en onsdag i Juli. Att mod bara handlar om att besegra sina egna demoner lärde jag mig det där året.
Året efter samma ställe. Men nu en annan avdelning. Låsta dörrar, låsta rum. Hur jävligt kan vi må egentligen. Mina egna tårar var ingenting och bara noll när jag fick se detta. Alla kunde drabbas. Inför smärtan i själen är vi alla lika precis som var och en av oss kan bryta ett ben. Han den kände med revyerna, kepsen och gluggen mellan tänderna. Hon som städade på kontoren. Här var vi alla lika. Såren i själen vidöppna och blödande. Skriken och smärtan sanna och bullrande och illaluktande. Eller också var den kemiskt stum och apatiskt borta eller elektrifierat sönderslagen. Mannen som jag följde med för elektrisk behandling. Han som kom tillbaks och var en annan, men som gjorde allt, A L L T, om det bara kunde döva de smärtor han kände. De jag nästan förstod. Men mest minns jag den mörkhårige killen som var ungefär lika gammal som mig. Han som om och om igen hamnade i spännbälte. Jag som försökte förstå, han som bara ville dö, alla oändliga timmar vi pratade där och jag höll hans hand när han var rädd för allt och bara ville bort och det nu, snabbt, våldsamt. demonerna som var verkliga och krävande farliga där omkring honom. Hans föräldrar som kom på besök. Välartade, välklädda som inte ville vara där. Men var det deras fel? Vem vet? Antagligen inte eller kanske. Jag fick bara höra smärtan inte vad som orsakade den. Men också här människor som var som jag. Som jag men som tvingats en millimeter till ut över stupet. Det är bara den där millimetern som skiljer oss åt. Som gör den ene till vårdare som jag och den andre till patient. Det lärde jag mig det här året.
Tredje året. Samma område – nytt hus. Låst avdelning. Hit kom man om man blev dömd till rättspsykiatrisk vård. Jag jobbad natt. Två låsta avdelningar bredvid varandra. Två ensamma studenter under natten och ett tjugotal intagna på varje avdelning. Knivlådan i köket som var låst och som skulle låsas upp av mig till kvällsfikat. Hon som mördat den där mannen med tjugo knivhugg som alltid skar upp limpan. Han som dräpt tre som alltid cirkulerade runt när knivarna var framme. Knivarna som satt fast med kedjor ner i lådan. Hur fantasin fick en ung student som var jag att känna verklig rädsla. Hur de intagna kände det och utnyttjade den. Men man stålsatte sig. Fortsatte att vara människa trotts att de försökte göra en till en rädd hare. Till slut accepterad som medmänniska. Inte bara plit som de andra, bara nästan. Han som jag spelade schack med. Den vänligaste och trevligaste mannen i världen. Som rymde på en permission dan efter. Var borta i tre dagar och eldade upp en familj. Återfallande pyroman. Hur han var lika trevlig när han kom tillbaks en vecka senare från häktet. Kunde ha vara en granne, en vän. Eller hon den vackra zigenerskan (ja hon kallade sig det). Kanske den vackraste kvinna jag någon sin sett. Men full av hatet inom sig. Den farligaste av dem alla. Larmknapparna. De att trycka på när det spårade ur. Som när mannen slog sönder allt i sitt rum. De som inte behövdes när någon ville sitta och prata på nätterna. Berätta för någon som iddes lyssna i vargtimmen. Filosofiska funderingar med den andre studenten i en soffa på en låst avdelning när allt var lugnt. Där lärde jag mig att det vi kallar ondskan inte har ett ansikte. Hitler, Himler, Göring och de andra massmördarna har en god sida i sig också. Världen är inte svart och vit som på film. Bovarna bryter inte på ryska…
Nästa år gick jag ut i livet. Jag hade funnit datorerna och rest till Stockholm, dit jag längtat i själ och hjärta.Maskinerna som blev mitt livssignum. Än har jag inte återvänt till de där rummen. Jag kan bara be att jag är förskonad, från dem och från ålderdomshemmen. Men om det vet man inget och om det nu skulle hända så ber jag bara att någon håller i min hand och lyssnar utan att titta på klockan som jag gjorde för andra då den där gången.
Det var ett hjärta som gick sönder. Det sprack i tusen bitar och varje bit sprack i sin tur i tusen bitar och kedjan bara fortsatte på detta vis tills ett hjärta bara blivit röda dammpartiklar som virvlade runt utanför en mänsklig kropp som om de var de röda diset vid en sista solnedgång. En kropp som nu var utan hjärta men vars blod pumpades runt av en ickekännande mekanisk maskin som aldrig någonsin igen skulle brista eller ens skälva inför ett ögonkast, en smekning eller det stora, dånande.
Äntligen fri tänkte mannen som nu var mer robot än människa. Äntligen befriad från alla dessa känslor som tagit så mycket tid, fått pulsen att öka och blodet att hetta. Äntligen är det över.
Så mannen steg upp på ett berg och såg ut över landskapet. Han såg andra berg som försvann i fjärran, Han såg sten. Han såg skog. Han såg vatten. Han såg sjöar. Han såg älvar. Likgiltigt iakttog han allt detta. Allt det vackra stannade fördolt för det som kunde vara hans innersta väsen i ett hjärtas vetenskapligt logiskt kalkylerande system. Inte ens solen kunde längre varken blända honom eller värma honom med sitt åtta minuter gamla sken. Hans kropp, hjärna, nervsystem bara registrerade vad som ögon iakttog men lät inte detta nå längre in i det som borde vara han men där människan inte längre fanns nåbar och tillgänglig.
Han lyssnade. Hörde de diskreta frekvenserna men inte melodierna i vinden, vattenfallet, fågelsången eller regnet. Bara ton för ton, frekvens på frekvens med antal svängningar per tidsenhet och längd gick hela vägen in i mannens icke kännande system. Allt det andra, harmonierna, tonföljderna, rytmen nådde aldrig ända fram.
Han drog in luft i lungorna och genom näsan och doftade och fann att våren luktade ruttet och han noterade det utan glädje och som ett tecken på att temperaturer satt igång förruttnelseprocesser. Inte mer. Bara det. Vad kunde han mer få ut av detta ruttna?
Mannen hittade en gräddkola i sin ficka och stoppade den i munnen och sög girigt på den för att känna den goda söta mandelsmaken hos en gräddkola som var lagom tempererad efter att ha legat nära hans huds trettiosjugrader och därför också var precis lagom seg och lockande. Men sockret, grädden, och mandeln var det enda han kände. Inte som varandes sammansatta som i en kola utan bara som en varsin komponent i en hudvarm gräddkola och han spottade ut för i detta fanns inget gott, bara dessa beståndsdelar och han vände sin mage ut och in och kastade ut allt som förut hamnat i den och som nu också bara var beståndsdelar innan hans hjärta gått i tusen och tusen och tusen bitar.
Så stod hon framför honom, sa förlåt, och hon smekte hans kind och kysste hans mun så oändligt försiktigt att läppar bara nästan nuddade vid varandra. En kyss som mer var läppars mjuka fuktiga värme i närhet av varandra än känslig huds kontakt med hud. Hon som tog hans händer i sina och blåste varm kvinnlig, fuktig, sensuell luft över dem, genom dem, och en liten stund hackade den mekaniska högteknologiska pumpen till innan han gick förbi kvinnan som inte längre kunde ge honom det endaste lilla lite.
Häller upp en mugg kaffe och tänder ljuset. Dags för episod två av tre på låtsaskontoret idag som alla andra dagar. Ute höstregnar det. Inte helt otrevligt faktiskt. Jag menar sitter man inomhus och är mätt torr och varm och inte behöver gå utomhus, undantaget då en kort och snabb promenad till postlådan för att hämta posten, så finns inget att klaga på. Kaffet smakar såklart gott. Det är ekologiskt och fairtrade så också samvetet är skapligt rent. Så rent det nu går att få, i alla fall om man nu skall trilskas med att dricka kaffe. Den där enda koppen om dagen som är min stora dagliga njutning.
Läser Looslappen på lunchen. Ett gammalt nummer. Det är en lokal tidning här i bygden. Den är som vanligt gnällig blandat med utkastade landsbygdspolitiska positiva mantran. Lite som en förutsägbar sötsur sås gjort på blåbandpulver. Det händer inte så mycket men det utmålas alltid som stora framsteg fast det i själva verket på sin höjd är stillastående. Nu är ju stillastående utmärkt såklart, så heder åt dem som arbetar och ställer upp. Men jag vill ibland viska att allt utifrån är inte dåligt och att messias med det stora företaget inte kommer där utifrån stora världen hit och frälser oss, aldrig någonsin. Japp vindkraft på gång. Fungerar som vattenkraften gjorde. De kom och de såg och de lämnade. Kvar är vi som bor här i en by där missunnsamheten mot varandra är stor och stark och bärkraftig. I allt det där sitter jag i min bubbla på en kulle i byn. Inte med. Nöjd med det.
Regnet tilltar där ute och mitt kaffe är snart uppdrucket. Jag skall återvända till låtsasarbete. Låtsasarbete som behövs för att rädda själen från att dö innan riktigt arbete.
Jag är ingen sådan där sakmänniska. Varken gitarrer eller en häftig femtiotalsbil eller datorer eller amerikanska/kinesiska/koreanska telefoner får mig att gå igång. För mig är det bara verktyg allt det där. En bil att fara från a till b med, en dator att jobba på, en gitarr att spela på och en telefon att ringa med. Osv osv osv osv ja ni fattar.
Det imponerar följaktligen inte på mig om man kommer dragandes med en massa grejer. Eller samma sak om du kommer farandes med ett IQ på 171 utan att göra något vettigare med denna logiska superförmåga utan istället använder dem för att hacka på dem som inte har din oerhörda intelligens.
Så om du (mot förmodan (för varför skulle du?)) fick för dig att du vill imponera på mig, hur skall du då göra stackars människa?
Jo.
Gör något snällt för någon annan t.ex. Eller lev ut den där drömmen, typ sälj huset och fotvandra till Kenya. Skilj dig på momangen om du lider. Eller varför inte börja läsa till kemiingenjör, läkare eller arkeolog vid sextiotvå, bara för att du kan och en gång ville. Eller kom ut i garderoben och säg att du är folkpartist. Regnbågsflaggan omfattar dig också. Gör något vad som helst med full passion påkopplad och jag tror att alla utom de döda idol/körslag/dobidoo… tittarna kommer att tycka att du gjort det bra och kommer att lära av dig.
Jag rekommenderade en gång som mentor och lärare en kille som under långa tider inte varit i skolan till ett stipendium för bästa upphämtning i sina studier. Fick mycket kritik för det. Men ibland är prestationer i skolan inte enkelt mätbara i betyg eller andra traditionella måttstockar. Vissa får kämpa hårt för det som andra kan tycka är litet och självklart. I det här fallet var det så.
Vi kan inte ta en enda pryl med oss när vi vandrar härifrån. Under de sista åren av ett liv har de sällan värde alls för de flesta av oss. Minnen är det som förgyller eller fördunklar vår ålderdom. Ju fler de roliga minnena är desto fler leenden kommer de att locka fram när man kanske sitter där ensam och ens parter och vänner är borta och döda.
Så mitt råd. Skit i grejerna satsa på minnena.
ps Värdet i rådet kan ju diskuteras eftersom det är du och ingen annan som bestämmer vad du vill göra. ds
Har tänt ett av de överblivna röda ljusstumparna från förra julen och sjunkit ned i kontorsstolen här på låtsaskontoret. Lutat mig bakåt. Japp, stolen är riktig, har varit med nästan jämt och börjar gnissla och lossna och knaka numera med ålderns rätt. Har kanske snart gjort sitt men får vara med ett tag till. Jag byter sällan saker innan de inte längre går att använda. Kan de lagas får de hänga med ett tag till.
Ljuset, det som ger mig ro i sinnet, brukar vara tänt för det mesta den här tiden. Speciellt på kvällarna. Varifrån den där rogivande känslan kommer och varför en poppar fram när man tänder ett ljus har jag ingen aning om. Det bara fungerar. Min fru brukar säga att jag tänker för mycket, men i det här fallet har jag faktiskt bara accepterat. Ovanligt alltså bara det.
Håkan Hellströms senaste i högtalarna. Gillar plattan mycket och den går i moll liksom jag. Kanske skall man vara yngre för att vara hans publik och det är kanske tjugotvååringen inom mig som tar honom till sig. Fungerar gör det i alla fall. Men jag är inte en sådan som lyssnar så mycket på texter. Det är rytm och stämning som tar tag i mig. Texterna får andra chanser i andra sammanhang.
I elektroniska tidevarv så kommer tidningen också hit till ödebygderna på söndagarna. Inget behov av att traska ut till postlådan en endaste dag ens. Men jag saknar de där korta turerna. De gav liksom en chans att känna in den nya dagen och prova den lite sådär innan frukost. Vid de tiderna möter man aldrig dragspelaren. Hans tid är senare på dagen. För van gig på sena timmar med efterföljande transport hem under ännu senare nätter. Jag var sådan själv. Men blir mer morgonmänniska för varje dag som går nu. Snart sitter man väl där med kaffekoppen vid halvfem som en granne från förr alltid gjorde. Tidningen kom strax före sex, så det var en lång väntan. Men han hade hört det mesta av det som stod i den på radion redan när bilen sladdade upp förbi hans brevlåda och levererade de nytryckta sidorna. Men det vara vanan och rutinerna också för honom, de som höll honom igång. Sen miste han nästan hela synen och kunde knapp gå. Hamnade på ålderdomshem och dog. Jag förstod honom.
Ibland skulle jag önska mig en röst. Att bli lyssnad på. Kunna ge uttryck för goda saker. Men har aldrig haft den rösten. Den har varit för lågmäld och försvunnit i bruset. Det mesta jag skriver, säger eller sjunger bara passerar genom andras huvuden om det ens når fram till dem. Oftast gör det inte ens det. Stannar där det skapades. För min egen del spelar det kanske ingen roll att inte höras men det är när jag säger saker som kan hjälpa eller rädda andra som jag skulle vilja ha den hörda rösten. Men vi lever i egoismens tid. Ja, jag tror det. Aldrig har människor varit mer inriktade på sig själva och brytt sig så lite om andra. Jag med då säkerligen eftersom jag nu lever i den här tiden, så jag förtjänar nog inte den där rösten i alla fall. Det spelar ingen roll hur många gånger man suttit och lyssnat på de som har problem, hur många uppmuntrande ord man kastat ur sig, hur många bilar man bogserat igång, hur många sannolika tillbakasteg man tagit för att andra skall få ta ett framåt. När man själv behöver få bilen bogserad eller något av det andra så står man där själv i alla fall. Men utan rösten så kan jag ju i alla fall säga dessa ord, men till vilken nytta det kan man undra över i all evighet.
Meteorologerna säger att “nu kommer hösten” och det har synts på vår gräsmatta ett bra tag. Gula löv som med starkare vindar idag har tilltagit i antal. Men med mitt ljus tänt så har jag tillförsikt inför hösten. Jag åker visserligen mer ner i molläge under höstmånader men jag är också som mest kreativ under den tiden. Njuter lite av det där dystra. Så trotts molläge så känner jag en motsägelsefull glädje över de här månaderna fram till jul. Men det är efter nyårsafton som det tar slut. Då är det bara en färdsträcka fram till vår. En helvetesväg och kunde jag så skulle jag lämna landet. Det är bara semlorna och bristen på en plats att lämna landet för som håller mig kvar. Men låt oss inte oroa oss för det nu utan njuta dessa höstmånader. Ljuset här på bordet som brinner så fint ger mig tillförsikten att det också blir så. Jag hoppas ni får samma upplevelse ni få som min röst når denna söndag i september månad 2013.