Category: Betraktelser & Berättelse

Katten och jag är på låtsaskontoret efter att ha skjutsat Karin till Jobbet. Petite sitter här på bordet och förbereder sig för lite morgonsovande och jag för lite låtsasarbete. Det är liksom som vanligt igen alltså. Semestertiderna är slut och hösten här i arbetsmässig mening. Strumpor på idag för att förhöja den där känslan och man skulle nästan vilja gråta. Men man får vända den där energin till att utföra något vettigt istället. Jobba på det som stort skall bli men inte ännu blivit det.

Eva Dahlgren i Freluga. Det är bra. Det är egentligen Freluga vi vill känna in eftersom vi såg Eva Dahlgren i Östersund också i November, men det är en bättre show här I Freluga, bättre ljud och bättre närvaro. Det lilla formatet passar Eva bättre. Jag står lite avigt till på sidan, men ljudet fungerar där också och javisst man skall se och höra konserter från en position långt fram. Det blir liksom en annan sak då.

När vi skall hem så har vi punktering. Livet vill gärna jävlas lite men så lätt slås vi inte ner längre. En baggis även utan domkraft i bilen. En vegetarisk pizza i Edsbyn fyller på och vi bestämmer oss för att svänga in och kolla efter bäver på vägen hem. Och visst, vi ser tre stycken. Nyfikna rackare som till och med simmar emot oss när vi går ut ur bilen. Men det är sent så det mörknar fort. Får bli en till tur dit när vi har lite mer tid och kan komma dit lite tidigare på kvällen. Fascinerade djur som jag är glad att vi återigen har här i Hälsingland. När jag växte upp hörde man bara talas om dem av de äldre och såg ibland lämningar efter dem. Nu finns de överallt igen. Gillar.

Mörkt såklart sen när vi for genom de riktigt djupa skogarna här. Man hoppas på björn och älg och är beredd på båda och resultatet blir en älgko. Har respekt för älg när jag sitter i en bil och ännu mer så efter att jag totalkraschade en nästan ny bil in i en för några år sedan. Men tycker de är magiska. En älgs mjuka rörelser är som den vackraste dans. Att ett så stort djur kan röras sig så graciöst är underbart.

Sen ser vi såklart mer än ett troll där efter den ödsliga vägen. Några stora och några små sysselsatta med allehanda ofog, men eftersom mina läsare här på bloggen inte klarar av sådant så skall jag inte orda mer om det. Ni får helt enkelt själva ta er ut en sen kväll i en av skogarna här och ta in det ni ser med öppna sinnen och ni kommer att få se troll så ni storknar.

Innan vi åker ut ur den vildaste delen av skogen håller vi nästan på att åka in i ett fyrspann som drar en svart likvagn med svarta draperier i vagnens glasrutor som nästan döljer kistan. Alla hästar är i galopp och mannen som kör ekipaget låter piskan vina i luften över de fyra svarta hästarna som var och en har en svart plym på sitt huvud. Mannen har en hög hatt på sitt huvud, en lång näsa och en svart lång rock, hinner jag se innan de alla far förbi oss med en sladd i gruset och försvinner i kurvan bakom oss in i de djupare delen av skogen efter skogsvägen. Sånt som händer i Lo[o]s skogar lite då och då, men vi tittar på varandra och ruskar lite på huvudena över somligas trafikfarlighet, och far vidare hemåt för lite sömn som skall förbereda för en vecka som ingen vet någonting alls om.

Måste fundera hur gammal jag blir när det är dags att fylla år igen någon gång senare i höst. Jag brukar säga att jag är 56 om någon frågar, utan att egentligen tänka efter eller om det är helt överensstämmande med verkligheten. Måste räkna ut för att få klarhet, 2013-1956 = 57, den årliga åldersstatuskollen liksom. Hoppsan! Vad är det egentligen som händer här. Livet håller liksom på att ta slut. Om tre år kommer den där uträkningen säga sextio och är man inte gubbe då så vet jag då inte. Men det är såklart ändå bara siffror allt det där. Fastän så många bedömer en utifrån de där siffrorna så betyder de så lite i egentlig mening. Det är ju hur och om man lever livet det handlar om egentligen.

Jag har haft elever som slutat leva sina liv i egentlig mening innan de är nitton. Ännu fler kamrater som gett upp innan trettio och efter det alla de där jämna bemärkelsedagarna i omgivningen där “geupptillfällena” stått som spön i backen efteråt. Inget fel i det. Alla gör sina val. Det är väl egentligen ganska skönt att inte lära sig något nytt, hålla sin position och inte byta spår, bara gå på. Uppröras över aftonbladets rubriker och ett Kalle Anka byte av innehåll till jul blir det som får en att vilja skriva brev till Kungen och kräva ändring. Visst. Trygghetnarkomanin. Matrix är ju bara en film ändå. Man lever ju i verkligheten.

De flesta av mina kompisar köpte motorcykel när de fyllt femtio eller rörde sig i åldrarna däromkring. Jag köpte mina studioprylar, de som hade mer stålar köpte en sportbil som de knappt kommer in i, än mindre ur. Allt det här handlar naturligtvis en hel del om att man har mer pengar. Att man har råd att göra sånt där. Barn har flugit ut och klara sig själva. Man har mer pengar över. Man får en chans att förverkliga sig själv. Naturligtvis kan man göra sig löjlig över det där också, att folk uppfyller drömmar de haft när de var unga och som de inte kunnat förverkliga då. Men det slår bara tillbaks på dem som som ger uttryck för det där föraktet och förlöjligandet. För förstår man inte känslan hos andra när de kanske faktiskt blir lyckliga där en stund, så har man antagligen själv hamnat allt för långt ner i det avundsjuka trygghetsträsket där bara grått, grått, grått råder för att aldrig ersättas av annat än andra nyanser av grått.

Man ser ju att man blir äldre också på att den där listan man rabblar i huvudet, varje gång man tänder ljus där på kyrkogården, blir längre och längre. Numera tycks den aldrig ta slut och man glömmer nästan alltid ett namn när man står där. Men det är väl egentligen också bara där det sorgliga finns i åldrandet. Att många av de man älskat inte längre är med. Annars är det liksom ingen skillnad – annat än att det ibland gör mer ont – att vara gammal. Ja jag skriver “gammal” för jag betraktar mig själv ur det där 22-åringsperspektivet som han jag har i huvudet befinner sig på. Han där inne känner sig såklart inte äldre. Det är knappt han gör det ens när han ser sig själv i spegeln. Alltför van vid en sakta pårullande förändring och inbyggda filter. Nej det är när man möter gamla kamrater man ser det där bäst. I Edsbyn där man växte upp. Man söker de gamla vännerna bland trettioåringarna, men inser att det är deras åldrande mammor eller pappor som en gång var ens vänner. Gråhåriga och fårade sitter de där med barnbarn(et/en) i famnen. Pratar inte om annat än om dessa älskade barnbarn i oändliga monologer när man träffar dem. Men på något vis är det ändå bättre än den andra gruppen åldringar, de andra som bara pratar om förr. Om hur mycket bättre det var då. Hur jävla roligt det var och så förbannat galna vi alla var. Tänk att vi överlevde? Minns liksom inte det där lyckliga själv. Det finns sällan någon att prata med om framtiden längre. Dit där bortåt 22-åringen där inne fortfarande tittar mot. Det smärtar ibland.

Ja det är väl den framtiden man har framför sig, eller jag är ju redan där. Pratar egentligen sällan om något väsentligt med någon idag utanför hemmet om det inte är arbete, barnbarn, barn eller gamla tider. De filosofiska diskussionerna finns inte i mitt liv längre. Jag får ha dem för mig själv. Jag bävar för en dag när jag hamnar på Furugården (det lokala ålderdomshemmet här) och hoppas att jag får ynnesten att dö innan dess. Fiske- jakt- och byhistorierna och barnbarnsmallighet skulle ta mig till helvetet i förtid. Nejdå jag ser inte ner på det där. Det är bara andra, olika liv och det enda jag vill är att ha mångfalden. Jag lovar jag skulle ha samma känslor för en ålderdom bland de finkulturella som jag vet också pratar för mycket om barnbarn och barnbarn och barnbarn bland se fina böckerna, den fina musiken och de fina människorna.

Så jag hör inte hemma. Hittade aldrig hem igen efter att jag flyttade då 1978 (ja det var inte 1977 som jag alltid har trott). Ja om sanningen skall fram så var jag väl inte “hemma” då heller. Finns väl något man skulle kunna gräva ner sig i där. Men man har liksom inte tid. Har fortfarande saker ogjorda. Kan inte hjälpas, det är så i mitt liv, kan det inte vara på annat sätt. Det finns saker som måste göras och jag skall göra det där klart och om jag sen någon gång blir bjuden på någons bröllop innan slutet så är jag allt ganska tillfreds med det här livet ändå.

Snubbarna, ja också han som är “Head of IT in the board at Loos Bygderåd”, som fortfarande frågar om word-kommandon, webdesignsfrågor, pc-konfigurering och alla de där andra konstiga frågorna till en inbäddad programmerare och i dem försöker höja sig själva och förminska mig kommer aldrig fatta ett dyft ändå. Så de kan få fråga på och jag jag orkar inte längre ens försöka få dem att förstå. Lyssna kommer de aldrig lära sig ändå och de är ändå bara intresserad av sig själva. Japp, så är det att bli gammal. Man får väl liksom leva med det kan tänka. Gör det med ett leende och ett småfnissande för säkerhetsskull. Alltid retar det någon.

Vi har alla det där som heter fantasi inom oss. Något alldeles fantastiskt om man använder den. I alla fall jag kan – och skulle bli orolig, och det räcker med bara en av er, sa att ni inte kan – beskåda ett torg fult med folk bara genom att se inåt. Om jag skall gissa så är det väl en sisådär sjutusen personer där på torget. Omgivningen är lite tysk, lite Bayersk så kanske är det i Munchen, där jag aldrig har vart eller möjligen Nurnberg, då på något torg jag missat. Men jag ser inte slottet där på höjden. Hur som helst verkar det inte vara i nutid heller, Kanske några år in på nittonhundratalet. Männen har kepsar och kvinnorna har långa kjolar med växtfärgade fransiga sjalar om sig. Dom lyssnar på någon som har en valrossmustasch, är lite godmodigt rund i grå sliten kavaj. Hans enda troligen, precis som för alla de andra sjutusen som står där i sina finaste gåbortkläder. Han som talar skriker ut sitt budskap. Det finns inget högtalarsystem. Jag hör inte orden men vet att han pratar om socialismen, om att dom röda fanorna inte behövs eftersom människornas blod redan lyser rött på marken, och att just det är en tillräcklig påminnelse om Färgen för deras kamp. Ja, det slår mig att jag inte ser några fanor. Inget hurrande. Det råder koncentrerad tystnad. Folk lyssnar uppmärksamt, utom några pojkar i halvkorta byxor då som klättrar längst bak i popplarna och har skoj.

Så tydlig är den här bilden att jag kan zooma in på var och en av dessa sjutusen och beskriva hur de ser ut i detalj. Jag behöver bara titta och de står där framför mig i mitt inre som om det var vilket riktigt minne som helst. Som mannen med det fårade ansiktet. Han som ser lite bestämd ut. Han som glömt att raka en del på sin ena kind men annars är proper i en liten rutig grönbrun kavaj med väst. I hans västficka en klocka med en silverkedja fäst i västen. Jag kan till och med titta på inskriptionen på klockan. “Tack för dina år och dit oegennyttiga arbete, Saschen Kirchgate 1903”. Jag kan se mynten i hans ficka, inte många, inga sedlar, bredvid den smutsiga rödrutiga näsduken, och jag vet att han är mekaniker och uppfinnare. Smutsranden på hans naglar och de svarta som inte har gått bort på ovansidan av hans händer vittnar om det. Han längtar tillbaks till en verkstad som står och väntar men vill höra detta. Det är viktigt för framtiden. För allas framtid.

Men jag ser också henne som står där lite längre bak. Hon som koncentrerar sig med en liten rynka i pannan för att höra vad en ung man som står längre fram upprepar av vad som sägs från scenen. Liten, med kolsvart långt tjockt utsläppt hår. Kväll, så det börjar bli lite rått i luften och hon fryser och drar schalen om sig. Kylan gör hennes kinder rödblommiga och den lilla uppnäsan passar så bra i det där mjuka ansiktet med de pigga runda ögonen. Söt och med en mun som pojken som står bredvid gärna skulle vilja kyssa. Arton år kanske. Redan en skicklig sömmerska.

Inte nog med det jag kan berätta hela deras livshistoria. Både det som har hänt och vad som kommer att hända för var och en av dessa sju tusen människor. Vilka sjukdomar dom kommer att dö av, hur det var när dom föddes. Hur det går för deras barn tre generationer framåt.

Skalet är så tunt till de här världarna och till den vi, du och jag lever i. Den vi säger är verkligheten. Jag kan med lätthet hoppa mellan dem efter behov och njuter i att kunna göra det. För där i den andra världarna finns inte bara de här sjutusen människorna på torget. Där finns tomtar och troll och monster och fiskar som kan tala och allt möjligt underbart. Där finns människor som man kan sätta sig och lyssna på som berättar de mest underbara historier eller en gräshoppa som gör detsamma. Jag kan höra musiken och sångerna och titta på målningar och fantastiska uppfinningar och konstruktioner. Och allt jag behöver göra är att lyssna inåt, titta inåt. Och så säger folk att man har tråkigt och inget att göra. Jag har aldrig fattat det riktigt.

Jag ser och hör dem ösa ur sig berömmet, hur det aldrig kommer ett negativt ord över deras läppar, hur de älskar den och beundrar den där orten, människan, och kanske är det någon som går på det där. Det framtvingade, sjuka, instängda.

Jodå passionen låter också sådär. Det gör den. Den de härmar. Den sanna passionen, när man ju faktiskt är blind och döv och bara ser gott och härligt. Men ingen frisk människa stannar kvar i passionen för evigt. Passion är galenskap, ingen klarar av att befinna sig i galenskapen för länge utan att till slut bli permanent inlåst och behandlad. Man måste tillbaks till det vanliga, till Jämvikten där den riktiga kärleken finns. Lära sig klara av att finnas där och leva där för det är bara där det är på riktigt.

Att älska en plats eller någon annan varelse på riktigt är nämligen en kamp. För ingenting är perfekt, inte alls sådär gulligt och oförstört som man trodde i galenskapens inledande ögonblick av obegränsad passion. Allt har krackeleringar och brister. Allt. Jodå man kan visst välja vad man vill se. Men visst är det orättvist att bara att välja att se hälften av en människa eller en plats. Att bara hylla det som man gillar och glömma allt det andra, det som ju också är en självklar del av den där människan eller platsen.

Men de optimistkonsultlurade går omkring och tror att bara man blundar för det negativa, bara man inte nämner det negativa, så blir allt bra, när det egentligen är precis tvärt om. När man istället måste upp med det negativa, ut med det i ljuset, vända och vrida på det, så att man kan väga, mäta det, avgöra om man kan stå ut med det i förhållande till allt det där man faktiskt älskar och enkelt står ut med. Först då finns det sanning med i de där orden man säger när man säger till någon eller något att “Jag älskar dig”, varesig det nu gäller den där människan eller platsen. För då finns, i orden, både bedömningen av det dåliga och det goda och slutsatsen utifrån dem båda. Men är det hela, icke perfekta, man säger sig älska, inte någon skev bild man konstruerat från en ofullkomlig slutsats utifrån en verkligheten som istället blivit det det egoistiska jaget själv önskar se, stående där med huvudet djupt nerkört i sanden.

Jämvikten är nämligen den mest universella lagen. Tycker man något är fult så har man bara inte tittat efter tillräckligt noga. Du känner redan det där. Den fula människan eller platsen du lär känna blir vackrare till slut och kanske i slutänden vackrast, efter att du gett den lite tid och intresse. Men allt eftersom den blir just vackrare så har den ändå allt det där fula kvar, det som gör just den här fula människan eller platsen till just den där vackra människan eller platsen du till slut ser. Skall du då bara hylla det vackra sedan. Glömma det som är lika viktigt för att just detta unika finns där i din närhet. Icke kamrat. I kärleken har också smutsen sin plats. Den är faktiskt en av ingredienserna i det som det inte kan bli kärlek utan. Så vill man ha den så får man ta det där smutsiga med också. Acceptera att allt egentligen befinner sig i jämvikt och består av båda i allt. Annars är man bara en för sig själv ljugande optimistkonsultlurad lantlolla som det inte är det minsta ide att lyssna på. Sug i dig det kamrat denna Lördag i Augusti.