Dags att plocka fram den gamla chassifläkten igen, den som kommer från den där stordatorn, datorn som behövde ett helt rum för att få plats. Sist fläkten var framme var 1994. Ett annat fotbolls-vm-år. Allt, OK nästan allt, blir lättare med lite luftrörelser.
Serrö.
Äntligen skönt på kontoret.
Vi sitter och pratar mest hela dan. K och jag. Om ditt och datt. Vi gör det rätt ofta. Fortfarande. Med nöje. Efter trettiosju år tillsammans. Det är konstigt. Egentligen. Allt borde redan vara sagt. Och mer därtill. För länge sedan. Men är inte det. Man skall vara tacksam över dylikt. Antar jag.
Sommarsverige snurrar vilt runt omkring oss. Det händer saker var än man tittar. Som om vi satt mitt i karusellen och alla andra glada snurrade runt. Här inne dock stillhet. På kullen. Lugn. Skatorna och vi. Båda äter vi oss mätta på körsbär. De som avtar. Jodå. I torkan. Hackspett och allehanda andra fåglar förser sig också. Den gamla damen. Körsbärsträdet. Är till glädje för oss alla. Jag skall aldrig igen bo på en plats där det inte finns ett körsbärsträd. Aldrig. Det är inte ett värdigt liv. Plantera körsbärsträd på ålderdomshemmens gårdar vänner. Blommor också. Mängder. Borde vi inte det. Så att folk fick dö ute under träden, bland blommorna, om man ville det. Åtminstone jag skulle vilja ha det så. Fast kanske inte på vintern. Kanske.
Tjugofem grader där ute. Varmt. Landet saknar inte olyckskorpar. Inte undergångsskyltbärare heller. Lyssna inte på lorten. Men ta tag i problemen ändå. De finns där.
Pratar med en vän en stund på telefon. Musik avhandlas. Han är nästan proffs. Vi borde stå på samma scen åtminstone en gång innan vi dör. Men vågar vi det?
PÅ måndag laga bil. Hjullager. Sen hoppas jag att vi blir mobila igen. Havet drar nämligen. Suger. Vill ha mig dit. Vi har ett kärleksförhållande havet och jag. Äldre än mänskligheten är det. Längtar.
Men först lördagskväll i slöhetens tecken och en söndag i frågeteckents tecken.
Kan man älska människorna men inte mentaliteten. Så är det för mig. Att bo här. Att finnas här. I Los. I Hälsingland. Jag gillar verkligen människorna här, ja och skogarna, bergen, sjöarna. Men mentaliteten. Den som säger att räddningen alltid kommer utifrån, som gör att man alltid ropar “kom och hjälp oss” istället för att hjälpa sig själva. Japp. Det där hatar jag.
Jodå. Nog hjälper man sig själv här också. Men bara SIG SJÄLV. Fast det är fel också. Det finns en fin hjälpa varandra mentalitet här också. Som överallt annars på landsbygden. Men inte den där by-andan. Att hjälpa OSS själva som kollektiv. Att det finns ett “OSS”. Det verkar som byarna har förlorat det där. Åtminstone de flesta. Los definitivt.
Men kanske räcker det med att älska människorna och platsen där man bor. Kanske skall man försöka låta bli att gripa efter det där “OSS”. Ja, bara fortsätta. Som om det fanns. Åt helvete – som en del älskar att påstå – går det i alla fall inte. Allt blir bättre. Också ute på landet.
Jag hör att startuperna skrika efter utbildad personal. Högt skriker man. Men jag ser dem gör väldigt lite själv för att råda bot på det där problemet. Man brukar säga att bönder gnäller jämt. Men startuper (alla dragna över en kam här då) är tamefan värre än värst. De bidrar jäkligt lite till samhället (förluster) men kräver mycket. Är det där ett problem – lös det. Idioter!
Fast skit i samma. Uppnäsor…
Eller avundsjuka… härifrån…
Hur som helt skall jag ta det lite lugnt snart. Men from tisdag, inte idag, som det var tänkt. Ja lugnt. “Kan man ta lugnare än vad jag gör” säger du. Nä, så kan man ju också se det. Men ändå. Liksom. Ännu lugnare då.
Annars är det varmt. Torrt också. Tre droppar regn igår. Vi gick rakt igenom en åskcell uppdelad i två delar. Vi i mitten. Skyfall på båda delarna på sidorna. Dåligt med bevattning.
Men skönt. Man är iof ovan. Men vilken sommar. Tack, tack, tack.
Nu annat. Låtsasjobb rent utav.
Men inte vilket som helst. Det här är från Gandhi till Hitler.
Jodå, du får en chans till idag. Att förundras.
