Varje gång jag sitter där på toaletten, nåja NÄSTAN varje gång, som jag sitter där och pressar ut (ja till och med pressandet sköter sig ju nästan själv) de där restprodukterna, förundras jag över hur allt kan fungera så bra. Det fungerar liksom bara. I mitt fall i över sextio år. Några mindre glitchar har det ju varit. Trög mage och lös mage, men på det hela rullar det bara på. Några buggar är det inte att tala om. Knappast konstruktionsfel heller. Ett till synes perfekt maskineri är det.
Jag vet att tarmflorans bakterier placerad på en våg väger sisådär fyra kilo. Det är många vänner alltså att tacka för att det verkligen fungerar. Tar vi sen och adderar tarmväggar och deras celler, massor av celler som varje dag arbetar för att hela den där maskinen som nu är jag skall fungera.
Man måste vara dum i huvudet om man inte sitter där på toaletten och förundras.
Liksom.
Men anledningen till att jag verkligen känner tacksamhet idag för är att min förkylning känns mycket bättre. Visst hostar jag fortfarande med mycket plågade magmuskler och visst lär det gå några meter snorpapper idag också. Men på det hela taget så verkar saker gå åt rätt håll. Som det brukar göra. Förkylningar är sällan dödande. Nästan aldrig om man tänker efter. Åtminstone inte om man är frisk för övrigt.
Så den där attacken från ett gäng (ofta vackra) förkylningsvirus är ännu en gång avvärjd. Men det sker inte av sig själv. Immunförsvaret, arméerna i det kungarike som är jag, krigar mot den där angriparen, och när man blir frisk då, som jag är på väg att bli nu, så har de där arméerna vunnit slaget. Alltså idag skulle man kunna likna vid 2:a världskrigets D-day. Dan när det vänder.
Ja och man är ju kung där i sitt rike. Över tarmbakterier, vita blodkroppar och övrigt immunförsvar. Ja alla andra miljarder celler också som finns där i ens kropp och gör sitt jobb. Det minsta man kan göra är väl att åtminstone någon gång ibland säga “tack”. Eller hur?
Så det är därför jag känner den där tacksamheten idag. För alla de där vita blodkropparna som offrat sig för resten av maskineriet. För alla andra mekanismer som har fungerat och fungerar. Nope, jag sköter väl inte min kropp som jag borde. Jag kunde göra det mycket bättre och borde göra så. Men den jobbar på ändå. Denna fantastiska kropp som jag fått. Det går liksom inte annat göra än att rikta ett stort tack till alla där inom mig som utgör just mig. Tack, tack tack.
Sen virus… Är det onda “varelser”? Eller är de bara. Behövs de? Ja, om man som jag hyllar jämvikten som princip är det lätt att acceptera också virus. Ont och gott kan man kasta iväg in i religiösa skumma källare. Allt bara är nämligen. Man får se virus som träning inför värre saker. De har sin uppgift att fylla. Allt har det. Det är bara vi, begränsade varelser, som ibland har svårt att se hur det hänger ihop. Det är ju så komplicerat det enkla.
Så tack virusar också. Ni som får mig att inse hur bra det är att leva en vanlig dag utan snor och hosta. Som får mig att uppskatta det fantastiska jag har.
Experimenterandet är väl ändå det som är roligast. Att “fungerar” räcker. Ja till och med “nästan fungerar”. Allt det där andra skjutet åt sidan. För en stund i alla fall. Innan det är dags att ta tag i det. Göra riktiga grejer.
Allt skulle således vara utmärkt denna kväll om jag inte drabbats av hostan från helvetet. Vore jag nu religiös så skulle jag skylla på synderna, ja till och med arvs-dito, men nu är jag inte en sådan, så virushelvetet får onda ögat. De där vackra icke-liven.
Undrar verkligen hur man kan producera så mycket slem som jag har gjort de sista veckorna. Epitetet slemmig typ är det bara att ta åt sig av just nu. Svårare annars. Men man får bjuda till. Liksom.
Världen runt omkring mig hoppar från tuva till tuva. Just nu heter tuvan maskin inlärning. Förra månaden något annat. Man jobbar hårt på varje tuva. Läser in. Men mest rubriker. Hinner inte mer. För snart kommer nästa tuva. Det finns fler rubriker att läsa. Jag känner att det finns en stor osäkerhet i min värld, den tekniska. En rädsla att inte hinna med. En ide om att göra något överskuggas av nytt, nytt, nytt, alltid nytt.
Det är klart man skall hänga med. Utnyttja det nya. Men man borde göra klart ibland också. Realisera den där visionen. Inte bara rikta pilbågen mot ständigt nya mål och ropa halleluja.
Fast vad vet jag. Egentligen. Roligt är det såklart. Att alltid finnas i framkant. I alla fall tro att man gör det. Fast ängsligt är det såklart. Hela tiden denna ängslighet över skrået.
Allt tar längre tid än vad man tror. Det vet jag. Man hinner med. Om man vill. Men utvecklingen står såklart inte stilla heller. Det tackar jag för. Just det har alltid varit min drivkraft och glädje. Ja lycka många stunder till och med.
Man blir lugnare med åren. Men osäkrare på det mesta också. Tur då att man numera vet att de där osäkerheten faktiskt är ett tecken på att man lärt sig i alla fall något. Det är de med de självklara slutsatserna och profetiorna som är dumskallarna. Men för att fatta det måste man såklart leva några år. Eller leva.
Fast det här babblandet har jag inte tid med. Icke.
När jag ser bilder från hamnar, de där lyftoken men låsningar på containers, så vet jag ju att i en del av de där snurrar min kod antagligen. Det är det där med att vara en liten kugge i ett stort maskineri och att vara nöjd med det.
Just de där, som prototyper, var jag ner till Bromma och bytte ut på min 50-årsdag. Det var allhelgonahelg, jag konsult, bråttom, så bara att åka, allt rinner ju ner på konsulterna. Man släppte in mig på morgonen sen kröp jag på maskinerna och bytte de där prototyperna och uppdaterade deras firmware. Lunch, några sockerbitar i matsalen. Sen ringde jag den som släppt in mig som kom och släppte ut mig och så åkte hem till Los igen. Hemma sent på natten.
Jag skickar upp en build som är trasig. Så kan man ju inte ha det. Får sitta här en stund till. Fixa. Annars dumstrut på huvudet hela dan imorgon. Efter vad jag fick berättat körde man med det på Microsoft under Windows NT bygget. Hur det är nu för tiden vet jag inte. Världen var mindre då och där. Ja och här sitter man med dumstrut på hela dagarna i alla fall.
Hostar och snorar gör jag fortfarande. Finns det ett slut på den här förkylningen? Antagligen inte. Han/hon/det/gud’s straffdom till dem som inte tillber den ende han/hon/det/guden. Hur man nu beter sig för att bli så enkelspårig.
Neon och avgaser drar nu som alltid på hösten. Neon i bildlig mening då. Har ju blivit svårt att hitta ädelgasskyltning på annat än museum numera. Men en del av hösten hör verkligen till städerna i mitt sinne. Behöver det där livet runt omkring mig medans allt lägger sig i vila där ute i skogen, på stränderna och på åkrarna.
Jaha och där var då “felet”…
Koda, koda, koda, kompilera…. igen…
Ursäkta pausen. Fast den märks såklart inte egentligen när den hamnar i ett sådant här flöde. Alltså inte för dig som läser. Här har man kontroll på tiden. Jag alltså. Leker han/hon/det/gud. Som på film, som i böcker. Men de flesta bryr sig såklart inte om sådant. Har fullt upp med Insta och Fejjan och lekprogram på tv. Antagligen med rätta. Tiden är en bitch.
Nu färdas koden ut över Atlanten igen. Bättre lycka denna gång tror (och hoppas) jag. Själv tänker jag färdas upp till min säng. Där, läsa en timme. Njuta av en härlig bok. Vad vore livet utan böcker?
Det blir inte mycket den här helgen. Inte mycket alls faktiskt. Jag skyller på förkylning. Snormängderna. Men det är väl kanske bara ett svepskäl. En feg undanflykt.
Läser. Äter jordnötter. Sover. Sen upprepar jag proceduren igen. Jodå bär lite plankor. Höjer kullens postlådor till nästan av Postnord önskade 110 cm (inte ens dom kan få precis som de vill). De sista tio procenten är själva protesten mot överhögheten. Fast egentligen handlar det väl bara om att de snart skall grävas upp igen. Fiber ni vet.
Mer blir det inte. Absolut inte mer. Två dagar man kunde gjort storverk på åt helvete. Käpprätt ner i ingenting går de.
Nu sitter jag här på låtsaskontoret. En ny vecka har börjat. Låtsasjobb. Ingen kan i alla fall påstå att jag låter kompetensen fara flyga under de här fem åren. Åtminstone inte det. Men vad folk tycker… jag skiter i det som jag alltid har skitit i det. Jag har ALDRIG gjort saker för att bli omtyckt. Visst. Då hade jag blivit Dansmusiker och antagligen Civilingenjör istället för något slags fysiker. Givit folk vad de villa ha. Tagit pengarna hem till skattkammaren. Men nope. Det där är inte jag. Jag går min väg.
Däremot, apropå utbildningar, så var jag tvungen att titta på hur många poäng som skulle fattas mig för att jag skulle kunna kalla mig meteorolog. De är ju också ett slags fysiker. Men sextio poäng var det. Nya. Men sen vet jag ju såklart inte vad man skulle med det där till. Men ett visst intresse har jag ju. Men nope. Igen. För sent. För ointressant. Och varför?
Det bästa med Los är att här är man ingenting. Det finns alltså inte heller något att fightas för. Inga positioner att upprätthålla. Ja jag gillar verkligen det där. Skulle kunna betala för det. Men nu är det gratis. Ja och jag är “lonley” men inte “lonesome”.
“En gång skall jag visa dom” var väl ett mantra som jag körde då och då i mitt huvud upp till närmare sextio ungefär. “En dag”…”. Men sen inser man såklart att den där dagen med största sannolikhet inte kommer. Ja de flesta inser väl det där innan fyrtio. De som växer till sig i normal takt. Men i mitt fall för några år sedan alltså. Alltid sen på bollen. Man blir bara den där kuggen i det där stora maskineriet. Är inte mer eller mindre än någon annan. Är en kugge. Ja och antingen krisar man över det där, deppar över att vara en kugge, eller också inser man att varje liten kugge i det där stora maskineriet har en funktion. Visst, maskinen kanske snurrar vidare utan den kugge man nu är, men inte på samma sätt. Andra kuggar har beroende med en. De slutar snurra eller måste snurra i andra riktningar om man brakar ihop eller försvinner. Guld och silverkuggarna och de med massor av diamanter på är ändå jävligt få. Ofta är de inte speciellt mycket lyckligare än vi som är lite rostiga och slitna är heller. Sånt lär man sig, ja man behöver bara titta efter. Skrapa på en del av de där glänsande och upptäcka att de flesta kugghjul som glänser och gnistrar bara är målade i billigaste möjliga guldfärg.
Egentligen skulle jag vilja skriva. Alltså kasta mig in i ett RIKTIGT skrivprojekt. Åtminstone göra det en gång. Men det är samma sak där som med allt annat. Det betyder mer vem man är än vad man skriver. Ja och jag klarar inte av det där slickande av brun smörja ur rumpor som krävs för att ta sig dit. Alltså skriva det som efterfrågas. Dessutom orkar man nog bara med ett stort livsprojekt i ett liv.
Men nu, nu får det bli lite musik. Ur högtalare alltså. Den skall jag skriva klart en drivare. Allt för freden.
