Category: Betraktelser & Berättelse

Just nu är tid som går bara positivt. En vecka sedan axelop. redan. Resan hit lämpligaste möjliga. Äter Alvedon mest för sakens skull. Gjort sedan jag kom hem. Borde nog sluta med det också. Snart. Gävle sjukhus ringde igår och undrade om jag låg hemma och grät ut mina smärtor eftersom man upptäckt att jag bara fått Alvedon utskrivet. Men det var lugnt alltså. I det närmaste smärtfri. Tur antar jag eller också vet de två överläkarna vad de gör.

Igår natt vaknade jag av att jag är blöt på ena sidan. Går upp och ser att det rinner blod. En liten fors sådär. Men eftersom jag får stopp på det där efter en timme eller så och den enda riktigt tagna efter det hela är en nedblodad handduk, så lägger jag mig och sover igen. Sover gott. Kontaktar ortoped på morgonen. Kontaktar hälsocentral. Bli omplåstrad framåt eftermiddagen här i Los. Perfekt. Allt ser bra ut.

Japp bra personal. Trevliga kompetenta människor. Jag, mycket nöjd. Med sjukvården alltså. På alla nivåer.

Vad kostar en överläkare per timme. Jag lägger beslag på två. Tur att ingen räknat efter och insett att ett nackskott eller en felaktig dos i en spruta vore billigare. Landstinget i Gävleborg läcker pengar som det är ändå. Man får skämmas lite.

Bilden, mer en film, från att jag rullas in i operationssalen, ja den är jättestor, är inbränd i mig. Det är massor med kvinnor där. Alla unga. Alla också därför vackra eftersom ungdomen är vacker. Narkosläkaren som berättar vad som händer och vad som skall hända. Apparaterna som kopplas in. In från höger en ung kvinna med ögon som glittrar som en fjällbäck som busigt hastar sig nerför en ravin. Otroligt. Jag sitter fast. Se bara de där ögonen. Lite av näsan. Hon säger ett namn. Ett namn som min självdiagnostiserade namnafasi trollar bort, berättar att hon är operationssköterska. Jag blir lugn av allt det där. Atmosfären där inne är en glad dag på jobbet. Det är bra. Så när syrgasmasken kommer på över ansiktet så andas jag lugnt och stilla och när narkosläkaren säger att “nu somnar du snart” så somnar jag innan hon hinner säga klart alla ord. Det är bra…

liksom.

Man kan skämmas för mycket i vården. Jag brukar kasta mig in i samma roll som jag antagit de flesta gånger jag stått på en scen när de skämmiga situationerna dyker upp. Väldigt lite berör mig i den rollen. Det är fortfarande jag, men jag finns i en bubbla, en som svävar lite ovanför alltsammans. Man kan sticka slangar i vilket hål som helst av min kropp utan att det berör mig ett dyft då länge jag finns i det där. Ja man kan nog skära i mig också och bryta av ett ben. Den ultimata flykten från sig själv.

Enhandsknappandet tär på tålamodet. Men blev lovad tre veckor. Att högern skall få fatta musen redan då. Jag lever följaktligen på det hoppet just nu. Böckerna och ett löfte.

Men framförallt är det vanlig vardag och rutin jag längtar till. Det ärt som bäst livet mitt i den vanliga grå vardagen. Den som är lite som husmanskost.

Uppstartsmöte för fiberutbyggnaden ikväll. Nu börjar grävningen. Första gången någonsin i Los där jag haft svårt att hitta en parkeringsplats. Välbesökt alltså. Härligt med andra ord.

Sommartemperaturer där ute. Grönt så att man får overflow i ögonen. Blommor planterade i amplar och upphängda. En lång kö av annat som väntar på att få komma ut men som än så länge bara får göra kortare besök där ute i intensivt ljus. Härliga men bråda tider. Det är mycket som skall på plats innan hängmattslugn får infinna sig.

Hittar tangentbord på Erikshjälpen. Femtio pix. N finner att de säljs för 500 på Ebay när vi kommer hem. Oj en bra affär! Tydligen. Det är man inte van vid. Men mekaniskt och härligt. Det tar en vecka och mer att hitta rätt bland knapparna. Inte ens inbyggt lyse i knapparna hjälper till när muskelminne vill köra på som det alltid har gjort. Men det ordnar sig. Kanske… Ja rent av troligen. Har gått förut.

Sommardäcken får bli vinterdäcken men utan dubbar. Det är ingen ovanlighet här. Det fungerar en sommar. Nya vinterdäck behövs till vintern i alla fall om bilen rullar då. Komfort. Bromssträckeminimering. Nåja.

Fiberuppstartsmöte imorgon. Det händer verkligen. Halvgrävt här. N fixar det. Jag tar inte ett spadtag. Pekar bara med hela handen. Ovanligt. Som idag när vi köper jord. Jag sitter i bilen. K lastar in. Folk undrar väl. Eller får någon fördom bekräftad. Fast värst L på tåget från Gävle. Jag har svårt att hälsa med höger såklart. “Har du musarm?”. Vad säger man? Skall man förklara? Orkar man ens det? Nope.

Måste rösta imorgon. Det blåser bajsbruna vindar över Europa och en röst på vettighet är viktigare är någonsin. En tyst människa är en som bär ansvar lika fullt. Antagligen är det just tystnaden och passiviteten som är mänsklighetens värsta fiende och mest självförgörande kraft.

K är ju vice i valberedningen dessutom så man skulle väl få stryk här om man inte röstade. Fast det behövs alltså inte egentligen. Jag tror på EU som kraft. Tror att samarbete är nödvändigt. Känner mig som Europe.

Enhandsknappar såklart mest fortfarande. Men inte till 100% Den del där två händer kan användas är en stor befrielse. Men det där har alltså ett slut igen. Snart. Men sen jobbar vi mot styrka och en väg tillbaks. Hur det slutar vet man då man är där.

Fast nu, knappa på, vad annars, jo det finns massor av annat också. Men jag vill det här just nu. Därför är jag här. Därför att det är just det här jag skulle vilja göra om jag visste att livet skulle ta slut nästa vecka. Det är konstigt, men så är det. Den där rösten inom en som manar “fortsätt”. Jo den finns där. Övertygelsen.

Så upp på hästryggen bara. Det är så det är. Dyk ner. Glöm tröttheten och kör på. Där i finns härligheten.

De två fjolårskalvarna håller sig till kullen. Vi ser dem varje dag. Till synes orädda. Har man inte haft ont av människor ännu så behöver man ju såklart inte darra. Inte ännu. Snart fattar de vilka avskyvärda rovdjur vi är. Men skogarna är stora här, det finns hopp för två vilsna fjolingar ännu. Borde inhandla en påse äpplen åt dem. Eller två.

Gör Gävle på tisdagen. Underbart vackert väder. Jag får sushi. Tolv bitar. Fantastiskt. Men staden omfamnar mig inte som den brukar. Det är rörigt och högljutt. Jag längtar bort. Hör inte dit. Inte ens lite. Blir liten och ensam och utanför. Det känns så fast jag vandrar lite efter minnenas alle’ där jag har trivts mycket bra under några år.

Men mest sjukhus såklart. Alla är så vänliga. Det är verkligen ett varmt välkomnande från alla håll. Ja och jag är tydligen redo för operationen. Hjärtat låter “mem-fis” (skall låta så i stetoskopet) och lungorna varken piper eller sörplar. Proverna är bra. EKG kurvan som den skall. Två timmar avsatta för op. Jag får skjuts dit med taxi den här gången också. Tjugo mil. Sicken lyx. Man blir bortskämd. Men ser fram emot det här. Vägen mot en kanske skapligt fungerande axel. Wow liksom.

Träffar M från JB i stora hallen. Hon är där med sina barn. Men vi som jobbade där på JB kom varandra verkligt nära. Blev kompisar för livet. Det var speciellt. Så det känns som vi fortfarande känner varandra. Eller som M uttryckte det. “man tillbringade hela dagarna med sina vänner då. Nu försöker man få tid till det under ledig tid men hinner oftast inte umgås.” Ja och jag kan bara hålla med.

Trött när jag åker tillbaks mot Hälsingland. Somnar på tåget. Sover gott en stund. Vaknar till liv bortåt Bollnäs. Upplever det vackra landskapet fram mot Järvsö. Men allt det där tar abrupt slut när man åker in på stationen i Järvsö. Det är så fult. Så mycket NORRLAND att man kan kräkas. Varför måste det vara så fult. Ja jag tror faktiskt det börjar där i Järvsö. Alla de där fulstationerna som man åker förbi om man åker norrut. Var och en av dem får en att längta långt långt bort från de där hållplatserna som bara andas nedgång och förfall. Tycker det är konstigt att inte Järvsö gjort något åt sin station. Dom som brukar vara rätt mycket i farten annars. Brukar fatta. Men kanske är just det här stället som är Järvsös baksida. Alla platser måste ha en baksida såklart för jämviktens skull.

Men lägga mig tänker jag göra nu. Det har varit för lite sömn i någon dag nu. Man tummar på gammelgubbeorken som i sig redan är uttunnad.. Men känner fortfarande en sådan oerhörd glädje över att kunna knappa åtminstone skapligt igen att det är svårt att hålla igen. Det finns att glädjas åt alltså. Värmens återkomst inte minst. Man får tacka och tacka och tacka. För att den snurrar på den här jorden fast vi plågar den så. En del håller kanske på att lära sig läxan nu men är de tillräckligt många?

Ibland när det är lunch, man är sådär riktigt hungrig, går upp, lassar på, bär ner, äter, gluffsar i sig, och innan man har kommit i närheten av en lugnande mättnadskänsla så är maten slut. Men man står på sig. Nöjer sig. Sätter på kaffe. Såklart gör man det eftersom världen inte väntar på en endaste en och det finns saker att göra idag med.

Det är kall i Los idag. Vindarna doftar ishav, isbjörn och ryska ubåtar. Japp, man vet var de kommer ifrån. De två älgkalvarna som vi känner från förra året när de rörde sig häromkring med sin mor kommer på besök här på morgonen. K och jag står en lång stund och tittar på dem från fönstret. Vilsna stackar. Bortkörda från sin mor som de är. Det är brutalt avslut på den moderliga omvårdnaden där. Men rönnarna och slyn här ute låter sig väl smaka. Nordanvindarna verkar inte störa heller. Japp, fredade här så länge de låter bli eken, plommonträdet och lite annat. Dealen. Tyvärr går skogens konung inte alltid att helt lita på. Men jag har berättat att jag känner en jägare…

Det är inte så dumt att leva. Nope. Icke. Imorgon till Gävle. Blir en lååååång dag. Mycket väntan. Men jag brukar roa mig med att iaktta människorna. Ett nöje jag aldrig tröttnar på. Kanske har jag några historier med mig hem hit till bloggen som de berättar för mig och Gävleborna nu är på det humöret under morgondagen.

Men nu så. Jag har inte tid att skriva mer. Det finns kod som är oskriven fortfarande. Helt otroligt med tanke på hur många som sitter hela dagarna och knappar in sådan.

Lördag. Jag sover mest. Eller i alla fall mycket. Det finns sovtid att hämta igen. Vilotid. Som varje lördag. Fast det inte går säger vissa som forskat på saken. Men det har fungerat ett helt liv för mig. Kanske är vi olika, kanske har forskarna fel, kanske lurar jag mig bara själv. Men en lögn som fungerar är en bra lögn. Så det får var som det vill med det där. Jag är redo för en ny vecka.

Resten av dan är ute. Uteliv i lätta kläder. Underbart. Lämpligt också eftersom jag mest kommenderar vad som skall göras och så gör fru och ung son det praktiska. Vilsamt liksom. Som att gräva för fiber. Enarmingar behöver bara se på. Hur praktiskt är inte det. Jag borde kyssa min ortopeds fötter.

Tar bort innanfönster på låtsaskontoret också. Flyttar ut mina tanter, pelargonerna alltså. Just där trivs dom bäst. Det vet jag ju. Så det är alltid skönt att få göra det där. Aldrig dricker pelargoner som nu. Så fina som dom brukar bli så borde dom få öl istället för näringsberikat vatten egentligen. Åtminstone ofta, men jag vet inte hur dom ställer sig till det. Skall fråga.

Livet rör sig onekligen framåt ändå. Men man får fler chanser att undra över hur de tär att vara olevandes i min ålder. Men allt det där är väl bara träning för det där slutliga läkarbesöket när läkaren säger åt en att “gå hem och se till så att dina affärer är i ordning”. Men onekligen känns det inte så fruktansvärt längre med det där som det gjorde förr. Gå liksom att acceptera. Visserligen älskar jag livet och skulle verkligen behöva tjugo produktiva år till men hur ofta får man det precis som man vill. I de där frågorna får man åka med.

Veckan har varit skrämmande produktiv. Hade jag inte låtsasjobbat så skulle man stundtals kunnat tro att jag jobbat på riktigt. Ja nu är jag ju dessutom en sjukskriven person, visserligen utan sjukpenning, men ändå.

Men de där veckorna när det bara flyter älskar jag. Normalt hade jag nog bara kört på över helgen. Men har lugnat mig lite där. Gör lite annat på helgerna. Umgås. Tror alla mår bra av det. Familjen och inte minst jag själv.

Hoppas på samma känsla den kommande veckan också men först preop i Gävle på tisdag. Tar en hel dag, är rätt segt, men en bra grej. Lugnar. Man vet att hjärta och annat är i ordning innan knivarna kommer fram. Men resten av veckan blir förhoppningsvis i kodandets tecken. Borde väl egentligen förbereda bokslut också… hmm… men så roligt känns väl inte det kanske. Speciellt inte i dessa låtsasarbetande tider. Borde kunna vänta till nästa vecka, åtminstone. Svårt är det inte. Lite kasching för min revisor. mest.

Fast nu så. Mat, soffa, film, sova. Man förtar sig icke som synes.