… Ingen såg dig när du kom ingen bryr sig när du går. Har du alltid varit sån en som ingen kan förstå ingen bryr sig vad du tänker dina ögon fylls av skuld för det fanns en som ville skänka dig ett hjärta av guld. …
det där vi känner. Musik som tar oss med, sätter stämningen. När sekunderna försvinner heter låten. Alltid med i någon spellista här. Sann – inte falsk – musik. Det finns en skillnad.
Fredag här i Mellansverige. Semmelsug mullrar där inne men ingen semla finnes inom armlängds avstånd. Det får gå ändå. Solen går nog upp imorgon också även utan. Värsta karaktären kan man tänka. Eller inte. Allt fungerar om man inte tänker.
En hel dag på låtsaskontoret. Trötter nu. Första hela dan på ett tag. På “kurs med Kurt”. Passar på att läsa in lite av det där man inte hinner med annars. Känns synnerligen bra. Också som vänsterknappare.
På måndag provtagning. På torsdag återbesök i Hudiksvall med röntgen. Vad som händer sen vet jag inte, men förhoppningsvis kan två överläkare komma överens om ett datum ganska snart för ny operation i Gävle. Protes in igen. “Höga herrarna” som en sköterska kallade dem. Det är mycket “över” och “under” inom sjukvården. Uteslutande språk också. Jag kan bara hoppas att “innan sommaren” verkligen blir innan sommaren. Behöver komma igång igen med riktigt liv.
Men sikte inställt på grön IKEA soffa. Vilja uppbådas för att hålla sig vaken, men av erfarenhet vet jag att just det inte alltid håller. Men det blir som det blir. Allt är som det är.
Sista pelletsleveransen idag. Hoppas man. Blir maj svinkallt kan man få ändra sig. Men nog är det ett vårtecken som heter duga det med tycker jag. Värt att fira nästan. Med ett russin kanske.
Jodå. Man sitter här. Försöker. Piggare. Mycket piggare men långt, LÅNGT, ifrån normalläge. Ja och just nu är det inte “gammeln” som det handlar om. Inte denna gång. Nästa gång.
Vänsterhandsknappar. Långsamt går det. Värdelöst rent utav. Svårt att göra något nyttigt. Svårt att känna sig nyttig, vara behövd, vara producerande. Om man nu någonsin har det som låtsasarbetande. Antagligen inte. Men man trodde det. Inbillade sig. Ville vara det.
Men glad ändå. Att ha rest sig från soffan är ändå ett lyft. Att åtminstone få sitta på låtsaskontoret. Här nere. Lillkatten och jag. Droppandet från taket där utanför. Våren. Hulk-sövaren.
Ljusdals kommun behöver spara 75 mille. Men ingen vill bli “bortbesparad”. “Jävla kostymnissar skriker ena sidan”, “Förbannade bakåtsträvare och stoppklossar ropar den andra”. Fartyget, ja det tuffar på mot grund. “Full fart framåt kamrater!”, “Hej vad det går!”
Jag saknar visionerna för egen del. Var tog de vägen egentligen? Finns det någon som vågar komma med annat än undergångsprofetior?
Men alla inblandade i det här försöker säkert göra “bra” de också.
Hoppas man.
Det finns så få rent onda eller rent goda. Grått är vanligare.
Men vad vet jag. En gubbe. Ingenting såklart. Har aldrig gjort. Har inte ens Facebook. Vad det nu har med någonting alls att göra.
Brorsan fyller sjuttio idag. Tamefan. Farsan blev inte äldre än så. Kändes ganska gammal ändå. Ganska. Viktigt. Han hade många goda år kvar som han inte fick. Men brorsan? Redan! Grå och gubbe på riktigt. Blir säkert hundra.
När han fyllde femtio tyckte jag han blivit gammal, brorsan. Jag var ju “bara” fyrtiotre. Men de gick så jävla fort de där åren. Tjoff så var man där själv. Hann man ens blinka? Sen dess har ju inte tiden saktat ner precis. Man förstår såklart att rätt vad det är så är man själv där brorsan är idag också. Om man överlever. Lever. Ja och det vill man ju. Om man är frisk. Det finns så mycket kvar som man brinner för.
Så man får väl höja kaffekoppen mot Kvarnbergstorp och salutera sin bror. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära. Det är synd såklart. Men inget att gnälla över heller. Tjugo år i terapi hade säkert löst upp den knuten om man velat. Det mesta är bara som det är. Tiden rör sig framåt och man lever sitt liv i den så gott det går. Det räcker. Det vet jag. Tamefan!
