Category: Betraktelser & Berättelse

Klipper gräsmattan idag. Ljuvligt. Vardag. Men jobbigt. Jobbigare. Jobbigast. Men vilar nu. Gamla gubbar ni vet…

Vi åker ut i skogen. Det finns lite bensin kvar. Ut. UT!!! ropar kroppen och bilen svarar. Brummar iväg. Ut från samhället. Upp på berget. Favoritberget. Förfäders berg. Här finns faktiskt en koppling bakåt. Farfarsfarfar och längre. Hit kom de från Roteberg i Edsbyn. Nybyggare. Nytt liv. På ett berg. Hade jag kunnat hade jag frågat varför hit? Varför då? Men det valet finns inte. Det finns alltid så många frågor och så få svar.

Mitella och sårpump och enhandsbilkörning. Det är som det är med det där. De följer med. Det och orken. Men jag andas bättre här. Lyssnar med stora öronpå storskogens sång. Drar girigt i mig storskogens syre. Bättre än vilken marijuana som helst såklart. Åtminstone för en sådan som jag som har nog med verkligheten. Som knappt ens orkar, klarar och hinner med den.

Men droger i kroppen såklart. Det är all time high på piller. Men inget man blir särskilt rolig av. Mest trött. Sen ont på ställen som man inte vill ha ont på. Fast finns det ställen man vill ha ont på? Frågor igen. Svaren, var finns dom? I vinden om man lyssnar kanske?

Fast de stärker mig de där bergen. Rosorna vid den nedbrunna gården som växer vilt och här för älgar, björnar och skogsrån. Jag minns inte längre vem som bodde just på den här gården. Kommer bara ihåg att blixten tog den. Åskan är svår just här. Kanske är det guldet som sägs finnas här i marken som drar den till sig.

Imorgon återbesök i Gävle. Har man tur kommer man hem igen med vändande E4’a. Jag känner mig starkare nu. Äntligen. Kanske har det ändå vänt. Fast det är från en låg nivå. Sommaren 2019 får väl föras till journalerna som en lustiger sommar. Ett mellanslag i krönikorna. Ja kanske hela året förresten.

När bilen brummar upp på gårdsplanen igen och jag sitter en stund i solen så sjunger Pavarotti sin skönaste sång för mig.

Mer än så begär jag inte av livet.

Tack!

När man lite ofrivilligt kopplas bort från världen, som nu när jag varit sjuk ett tag, så märker man, japp lite som om man dör faktiskt, vad som blir bestående av ens arbete. Först och främst är det såklart tystnaden. De som i normala fall kallar sig ens vänner hör man inte ifrån. Ingen frågar – “Hur går det?”. Inga uppmuntrade tillrop tar sig igenom bruset av sommaraktiviteter. Fast den delen, den kan jag leva med. Den där är mitt eget fel till stor del det där. Jag har försummat de jag kallat mina vänner. Har inte förtjänat de jag har kvar. Valt arbete före umgänge allt för många år. Eller ett helt liv om sanningen skall fram. Passionen har alltid ridit mig.

Men det andra. Projekten man lever för. VSCP. Musiken. Skrivandet. Vad händer med dem när man själv är borta?

Ja skall jag bedöma efter det här halvåret så försvinner VSCP rakt ut i tomheten. Sorgligt eftersom det också är just här jag lägger (och har lagt) mest tid. Nåja det går att leva med. Vägen är ibland målet även på ett medvetet plan. Jag finner glädje i nästan alla timmar jag lägger här. Jag tror att man kan lita på den känslan. Att det är rätt väg att gå. Alltså när man känner så.

När det gäller musiken då så tuggar den på lite som vanligt. Ökar rent av en del. Det finns en lyssnarskara. En del människor som lyssnar utan tvång. Jag blir lika delar förvånad och glad för det. Får musiken ligga kvar där på Spotify efter att jag är borta så tror jag att den kommer att överleva mig. Spelas vidare. Lite. Men ändå. Det är väl ändå skapligt som gravsten över en ocool gubbe som levde då en gång. Det måste väl ändå den suraste nissen hålla med om också.

Sen är det det skrivna. När det gäller noveller och annat som finns här så har läsandet gått upp ganska ordentligt under den här våren. Till skillnad från kännedomen om vilka ni är som läser bloggen (jag känner i alla fall några) så har jag ingen som helst aning om vilka som står för det där läsandet. Men stor glädje känner jag inför det. Mycket stor glädje. Med den glädjen kommer också skrivlusten. Men enhandsskrivandet är en stoppkloss. Ja och jo jag skall ta mig över den. Lovar. I grunden är det bara ett svepskäl och en slöhet att skylla på en högerarm som inte vill vara med.

Så skriva är väl det man egentligen skulle fortsätta med. Det är också där jag fått positivt gensvar. Men jag vet lika väl som han/hon/det/gud att det inte kommer bli bara skriverier. Det är alla de där tre grejerna som är min passion. Mitt liv, Det jag också lämnar efter mig när det är dags.

Det är nyttigt att hamna såhär på sidan om faktiskt. Att se saker hända utanför sig själv. Att verkligen förstå sin plats i en komplicerad värld. Jo, man är en liten skit. Men ändå ett kugghjul i ett stort maskineri. Också de minsta pyttesmå kugghjulen har betydelse i den stora maskineriet. Vad som händer oss kanske inte rapporteras på nyhetsplats. Men brakar vi samman så märks det i alla fall.

Just nu är det annars biverkningar av allehanda antibiotika som plågar mig. Jag förtjänar säkert alltsammans. Försöker ta det som en man. Eller som en kvinna. Men når väl inte riktigt upp till den nivån. Men så är det ju att vara man. Eller kvinna. Man får leva med sina begränsningar.

I Färila rivs prideflaggor ner. En sådan som jag fattar ju inte. Det handlar trotts allt bara om att acceptera att olika är bra. Hur kan det uppröra så mycket? Att älska någon, vem eller vad, hur kan det vara fel?

Men nu fredag. Ovanligt pigg idag. Kan kanske hålla mig vaken på soffan. Det vore i så fall ett under. Något för lokalpressen att rapportera om. K har semester i fem veckor. Går här hemma och flinar. Ja och den känslan minns man såklart.

Trevlig helg kamtrater!

Nej det har inte blivit så mycket gröt. Istället omläggning av operationsärr, byte av sårpump, inköp av en Coca Cola, chips, bananer, kolor. Jag blir så exalterad att jag till och med glömmer att dricka kaffe idag. Det behövs inte mycket för att röra upp mina sinnen numera.

Väldigt mycket soffa blir det idag. Sova. Sova. Sova. Det tar på mig det här. Så in i helvete. Men kör dokumentär om Bob Dylan, “Rolling Thunder Revue” och uppdelad i två delar med sovpaus i mitten ungefär, så tar jag mig igenom den. Gosaker tröstar lite men ger kanske inte mer. Som den förra antibiotikakuren så plockar den här bort smaker och gör mig känslig för kryddor. En läkare nämnde att det då kanske var en bra tid att börja äta lite mindre (banta i klartext) men tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Smakar allt lika söker man sig till det som smakar mer. Skiten. Det som bildar fett. Får ta tag i det där sedan. På riktigt. Det här går inte.

Det forsande såret fortsätter att forsa efter ett uppehåll på några dagar. Gul äcklig stinkande sårvätska. Människor kan tröttna på livet fört mindre. Fast tröttheten och orkeslösheten tär mer på mig. Däri finns jag icke. Inte ens lite.

Bob D. då? Ja jag har egentligen ingen relation alls till snubben. Alla mina vänner ser honom som GUDEN i versal dock. Alla som deltar i Rolling thunder turnen verkar ha den synen också. Det ja’as alldeles förskräckligt. Äckligt. Jag kommer aldrig bli en dyrkare. Inte av någon eller något. Inte ens av mig själv.

K jobbar sista dan före semestern idag. Glad för det såklart. Men hon påverkas såklart av allt det här också. Men något lite måste vi väl ändå försöka hitta på. Vi får väl åka till Sveg. Jo jo.

Fast liv rullar på. Jag är oerhört sugen på att göra musik. Men musikdatorn har kraschat. Ja båda Windows burkarna här är döda. Jag måste försöka hitta kraft någon regnig dag att få igång åtminstone studiodatorn. The force – du saknas mig.

Apropå Bob igen förresten. När de sitter där och jammar med varandra i bussarna och på hotellen, så skiljer det så jävla lite på hur vi satt där på sjuttiotalet. Det låter rätt lika också. Misstänker att skillnaden bara är etiketter såklart. Geni versus landsortsrockare. Egentligen kan vi mötas över de där etikettsgränserna. Förstå varandra. Ha roligt tillsammans till och med. Men mellan oss finns “the guardians of the admired people”. Ingen vanlig tar sig igenom deras försvar. Det är där stjärnor skapas. Inte i genialitet. Kanske. Eller troligen. Eller inte alls. Liksom.

Fast nu tänker jag sluta oja mig en timme. Ägna mig åt chipsen. Så-det-så.

Midsommarafton. Boulognerskogen Gävle. Jag vandrar runt som en sjukhusinlagd men frigående man. En timme. Lyssnar. Funderar. Njuter av vädret. Pratar in på telefonen.

Jag sitter i Boulognerskogen. Det är dan efter midsommar. Lördag. Det är massor med människor ute. Ett par går in på fiket här i Boulognerskogen. Hand i hand. Dom går i takt, dom hör ihop, det är så tydligt. Soldater.

Jag är ute tillfälligt från sjukhuset. Har gått ett varv. Det är skönt. Jag har hört koltrasten och en fågel som jag aldrig hört förut. Femtio eller hundra eller hur många de nu är, spelar minigolf, hör ihop. Är man som jag, här och nu, så hör man såklart inte till någon. Man kan vara ensam i Gävle. Väldigt, väldigt ensam. Men det gör ingenting. Inte idag. Att bo här. Att leva såhär. Ensam bland alla andra. Bland många människor. Det skulle nog vara svårt. Det tror jag. Eller också lätt. Jag har ju bott här. Jag har levt i den här stan i ett plus två år. Och visst fanns det mycket ensamhet där också, men samhörighet också, samtidigt… Det är något vist med Gävle ändå. Det är något vist med Boulognerskogen. Jag kan tycka att det här är väldigt fint och… vackert och… härligt att det finns dom här stora grönområdena mitt i en stad. Hundratusen människor, som behöver frisk luft, som behöver höra koltrastsång, som behöver leka, som behöver en filt i solen och en kopp kaffe ute i något som är grönt och fritt.

Men… lever man på sjukhus så lever man ett inrutat liv. Jag skall dra mig tillbaks igen. Om trekvart är det dags för en påse antibiotika igen. Och jag går som en gammal gubbe såklart. Kanske för att jag är en gammal gubbe, men jag är tröttare av den här antibiotikan.

Jaha… Gävle. Jag tror det är den 23/6 2019. Det är inte så pjåkigt. Ändå faktiskt. Nej….

Och där, där borta mellan träden, där bor jag. Våning tolv. Utsikt. Eget rum. Det skulle ha kostat skjortan om man bott i ett land som USA. Men det gör det inte här. Vi hjälps åt. Det är inte så pjåkigt. Ändå. Fast ingen vill förstås bo på ett sjukhus. Kanske den som ingen annanstans har att bo förstås men… ingen annan. Ingen. Jag lovar.

Jag gillar dom där stigarna som uppstår i städerna. Dom som planeringsmänniskorna inte klarar av och vill ha. Det finns… det är folkens kraft. Dom går snett över det planerade. Bakom kedjorna, under och över där makten tycker att folket skall färdas. Men… de går såklart alla till någon slags uppsamlingsplats. Någon slags träffpunkt, den som också är uttänkt. Planerad. Så egentligen är det väl bara en liten revolution. En väldigt liten revolution.

Boulognerskogen igen. En ny dag. Det är soligt. Familjerna går förbi bänken som jag vilar på. De är yngre nästan allesammans. Mellan 35 till fyrtioårsfamiljerna. Till synes lyckliga. Antagligen har man semester. Lite avslappnat vandrar man här. De yngre männen tillsammans med sina yngre fruar, männen kör barnvagnen. Där finns det en plikttrogenhet.

Det är vackert med de här bevarade gröna ytorna i städerna. Det blir som gröna oaser. Härligt att se att folk utnyttjar dem, så mycket. Att de verkligen används. En längtan ut i naturen. Det verkliga. Fast… det skall såklart vara ofarlig natur. Det får inte finnas björnar och vargar här. Eller huggorm. Inte ens oupptrampade stigar finns här. Det skall helst vara asfalt och… grusstigar som har trampats av många fötter före.

Tallarna är knotiga här. De är säkert av en sort som jag inte känner till. Men det är som de man ser vid havet. De har stått i många år. En idegran växer precis bredvid. Jag har alltid tyckt att de varit så fula. Men samtidigt fascinerande eftersom de tappar sina barr.

Vattnet i en sjö, eller är det bara en damm, glittrar här framför mig. Det ligger en läns där mitt ute. Jag vet inte vad den har för funktion eller vad det är för tanke med den men något syfte har den säkert.

Men……… det är fint här…… Mycket!

“Såg du regnbågen” säger hon när hon cyklar över dammbron. “Såg du regnbågen?” Det där sägs såklart inte till mig. Det ropas ut till hennes man som kommer cyklandes efter henne. Det är fint att ha någon att säga det till. Det är stort att fortfarande som vuxen tycka det är ett mysterium värt att kommentera. “Såg du regnbågen?” Ett under. Vid en kraftverksdamm. I midsommartid.