Påsken har passerat och därmed kan väl ingen tveka på vårens – och i de södra delarna av landet, sommarens – ankomst. Det är majbrasa och alla de där småhelgerna föröver och sen semester i någon form för de flesta inte långt efter det.

Här har vi sovit för öppet fönster i helgen. Att det sker i april är såklart ett rekord. Skönt för en vänsterhandsknappare som jag som som är tvungen att sova i varm t-shirt och kliande stickande och värmande axellås.

Det har varit en synnerligen skön påsk här på kullen. Både smörgåstårta och Sachertårta har stått här på borden. Sachertårtan är något som kom med påskpaketet från K’s föräldrar varje år när de levde. Nu fortsätter vi traditionen själva. Trossar bakåt mot det kända för att gå tryggt in i framtiden. Smörgåstårtan har kommit senare. Vi har satsat mer på det än på traditionellt påskbord i några år nu. Ja påskmusten skall ju inte förglömmas heller såklart. Men godis då? Jodå, det har tuggats på allt möjligt, godare i år än någonsin tidigare tror jag. Suget har funnits där. Men stillat nu tror jag.

Sen har det planerats gurkor, krasse, tomater och allt möjligt annat. Härligheter. Däremellan har vi vandrat runt där ute. Snön har precis gett oss tillgång till större delen av trädgården. Det skall snart grävas och hållas på. Undertecknad hjälper till så gott det går men tittar på för det mesta som en annan latoxe.

Näsan rinner, ögonen med. Tungandat. Jag tror det är Al jag är känslig för. Möjligen Sälg. Överlevnadsbart eftersom glädjen över vårens ankomst överskuggar de där “krämporna”. Det är liksom min tid härifrån. Mitt sinne lyfter med fågelsången och ljuset.

Hulken mumsar i sig de sista pelletssäckarna just nu. Efter den här veckan får det där monstret i källaren vila. Vi stödvärmer med el och brasor vid behov härifrån. I år är det K och N som pustar ut när den där säsongen är över. Inget fyllande. Inget pelletssäcksinbärande. Ingen oro för att grejer skall gå sönder. Vila. Härliga tider. Ljuvliga tider.

Själv gör jag mycket lite, även om jag försöker så gott det går för att inte bli fullkomligt galen. Tillbaks till sjukvården nästa vecka sen får vi se om det kan hända saker efter det. Ordentligt trött på att gå såhär nu. Lovar.

Idag måndag då fast det är tisdag. Det är bra det också. Man får vänsaterhandsknappapå efter förmåga. Snyta sig däremellan. Le för att det är gott att leva.

Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!

Jord mellan fingrarna. Man har längtat efter den känslan. Därför blir det nästan varje helg nu som fingrar lustfyllt får gräva sig ner i mulliga jordpåsar. Nåja, vänstern i mitt fall, men ändå. Det är nästan något erotiskt över det där. Små kvarglömda minnesfragment, gissar jag, trollas fram inom en från en tid när det var långt kvar till det vi nu kallar människa eller varför inte minnen från att vara en del av Gaia, allt levandes gemensamma moder/fader och jätteminne. Han/hon/det/gud om man så vill. Inte märkvärdigare än att vara allt som är och såklart som märkvärdigast just därför. Samma och lika som den där känslan av längtan till havet som bara finns där inom en och som vägrar att låta sig mättas på annat sätt än genom just ett möte med havet.

Ner med frön. Omplantering. Se liv vakna ur slummer och växa. Leva nära det som är närmare verkligheten än vad varje annan sekund i tillvaron är för någon som lever nära datorerna och den konstruerade känslolösa intelligensen. Gå ut en stund ur det som är konstruerat, framlyft och serverat, som nästan helt saknar en djupare mening. Leva på riktigt som generationer av bönder gjort före dig.

Man behöver bara se ett frö gro och sträcka sig upp mot ljuset för att förstå undret. Så mycket häftigare än nästa mobilversion som det är fast det bara upprepas, upprepas och upprepas om och om igen och gör det vart än vi tittar på i den levande värd vi har runt omkring oss. Hur kan man låta bli att häpna över detta?

Jo, så är helgen. Men soffa också såklart. Och javisst en hamburgare. Eller två om sanningen skall fram. Med pommes. Några filmer på det. Lite bok. Ganska mycket sömn. Men mest förundran över tillvarons mysterie. Den som behövs nu när det är söndagskväll och enhandslåtsasjobb skall utföras. Det som inte alls är på riktigt, men som också glädjer. Fast kanske bara mig. Så må det vara. För nog är det ändå ett slags liv man föder fram också när man tar en tanke från just det där imaginära och sen (låtsas)arbetar den fram till något verkligt. Man undrar var de där ideern kommer ifrån. varför de flödar fram. Varför just man själv får den stora äran att vara en av mottagarna av flödet. Glad att vara född till en som orkar lyssna efter dem. Precis som alla andra levande förstår man nät man försöker göra sig märkvärdig.

Trams såklart. Allt. Om man så vill. Men inte för mig. Jag häpnar över mysterierna. Kommer aldrig att sluta med det. Ett frö som blir en gurkplanta. Vafan!!! Liksom

Jodå, det är fredag här med. Det finns inte mycket att säga om det. Jag sitter här och enhandslåtsasarbetar och det går ju sådär såklart. Men bättre att hålla sig sysselsatt med något litet tycker jag, även om också det nu också av nödvändighet de facto är på låtsas. Alltså bättre än att man med berått mod och vilja växer fast med soffan. Så tänker jag, Knappar på alltså. Jag gillar visserligen soffan men inte så till den milda grad att jag vill bli en del av den. För evigt.

Inte ännu.

Fast egentligen skulle man väl ge sig ut såklart. Det lyser en fantastisk aprilsol där ute och nog har snösmältningen kommit så pass långt nu, tror jag, att man i alla fall kan ta sig runt halva huset. Fast annars är det mycket snö kvar. Mer än det har varit under motsvarande tid föregående år. Tror jag alltså. Man är inte att lita på när det gäller väderminnen. Det har jag lärt mig. Loggat värde är bäst.

För skidåkaren måste påskhelgen verkligen kunna bjuda på guldutförsåkning i år. Det prognostiseras om tvåsiffriga temperaturer på plussidan (med råge) här uppe. Det går alltså att åka med bar överkropp för den som så vill. Skaffa sig sommarsolbrännan redan nu. Beach 2019 räddad. Ring och boka Järvsö.

Själv siktar ja på beach 2022. Då jävlar.

Om man lever då. I min ålder får man tänka på sådant också.

Fast räck upp en hand du som längtar till sommaren. Ja ja ja så många händer blir det nu inte såklart. Den här bloggen läses inte av så många. Men visst, nog ser jag en liten spinkig arm där borta långt bak i leden? Bra! Det är skönt att i alla fall någon förstår mig.

Hurra!

Apropå, bloggläsare, alla siffror pekar nedåt här just nu. Till och med Spotify. Nedåt från redan låga nivåer alltså. Man är mer ur tiden idag alltså än igår. Fast ganska ofta är man ur tiden först och blir i tiden sen fast en hel del av dem som skulle uppleva det och var i före är ju redan döda vid den tidpunkten såklart. Då hinns det ju inte med att vara det minsta glad över “äntligen”…

Liksom.

Fast vanligare är ju att man står där i ur tiden läget fast klockan tickar på i världen. Behöver väl inte vara så dumt det heller. Bli en av de där lallande plattjordingarna. Le dumt. Tro. Hävda sin tes med en dåres orubbliga lugn.

Hemska tanke.

Liksom.

Det är som det är.

Jag skall vattna lite plant och sen fortsätta med “själva uppgiften” en stund innan jag gör helg på riktigt. Till er som är på väg ut i friheten passar jag på att önska en synnerligen trevlig helg. Ja, jo, jag förstår ju att det hade känts mycket bättre om ni fått den tillönskningen av kungen eller av självaste statsministern, men nope, nu kom den från mig. Det är bara att tugga i sig. Låtsas om det känns bra ändå.

Vetja! Liksom