Har iof inte tittat efter, men gurkorna med sina minimum sju grader gick väl åt fanders i natt. Kommande natten kallare. Nära frost. Fast det är väl åt det här hållet det går nu. Träningsläger för vinter.
Att städa mitt låtsaskontor är enkelt om man ser dåligt. Man flyttar bara saker från ett rum till ett annat. De stora sakerna man ser tydligt och klart bär man iväg med. Resten kan vara kvar där de står. Dammtussar, grus, döda råttor och sådant. Det man inte ser har man inte ont av är en solklar och fungerande devis. Ja, väntar man en månad till behöver man kanske inte flytta på de stora grejerna heller. Det går fort det här “gråandet” av världen. Utför.
Får en sådan där privat invitation – till höstens hetaste party i Stockholm – igen. Jag känner mig MYCKET hedrad. Men kan såklart inte gå. Fundera också denna gång på om inte man helt enkelt bara har tagit fel på person. Det brukar vara de coola som blir bjudna på fest och gratis drinkar. Inte vi ocoola.
Enarmad såklart. Fortfarande. Men vänstern fungerar fint. Jobbar på. Ja högern kan mycket den också (men inte allt) numera. Men man hoppas liksom inte på den (eller litar på för den delen) som en hjälp i det dagliga värvet.
Tröttheten består dock. Man blir trött av att vara trött också. Det är tur att alla andra är pigga. Tar hand om världen medans jag är antibiotikabortkopplad.
Blåsning av fiber började tydligen förra veckan. Där närmar det sig. Allt skall vara klart i oktober. Tänka sig! “Äntligen” skulle väl Gert utropat. Japp ett bra stridsrop.
Verkar som om gräsklipparen klarar sig ett år till. Nu utmanar jag iof ödet och ropar hej innan man är över bäcken men två klippningar till på sin höjd borde det bli. Det borde gå. Gräset har förresten hållit igen lite i år. Inte dragit iväg sådär som det gör en normal sommar. Tack, ett stort, till gräsgudarna för det. Förresten tror jag inte gräs behöver några gudar. Där handlar det helt om punk och flower power.
Nästa klippare får nog bli elektrisk. Så att jag slipper be om starthjälp stup i kvarten. Men de med batteri är svindyra och de med sladd har små skitmotorer som stannar så fort de ser ett grässtrå. Bygga själv kanske? 3 Kw eller något där-bort-åt.
Vi får se. Det där måste i alla fall lösas. Nu är det mängder av delmoment som måste på olats innan vintern. Bl.a. den där kaminen. Bygglovet går snart ut. Men annat också. Sådant som har högre prioritet.
Hulken har tuggat på hela sommaren här. Muttrar har han allt lite över brist på semester och om känslor om utbrändhet nu när vintern närmar sig. Men det här året får bli lite som det blir. Det måste vara så. Lite reservdelar skall inhandlas till brännaren. Sen får den jobba en vinter. Får ledigt nästa sommar istället. Långledigt.
Det där med bilreparationer förresten. Bokar tid på Mekonomen i Ljusdal. En av de två Mekonomen verkstäderna för att vara tydlig. Ja samma som inte betalade tillbaks dubbelbetalning på tio dagar som jag berättade om tidigare. Ja nu fick jag alltså en ny tid. Åker ner till Ljusdal. Lapp på dörren. Verkstaden nedlagd. Kuligt. Hem igen alltså. Ingen orkade meddela bokade kunder.
Bokade en tid på den andra Mekonomen verkstaden. Fick en tid en dryg vecka senare. Åker ner. Men de har inte sett någon bokning. Suck liksom. Fast Mekonomen centralt bekräftat. Ja hem igen. Boka ny tid. Den 28’e. Man hoppas på tredje gången gillt. Allt för en meter rostigt bromsrör.
Bilar och jag….
Nope.
Liksom.
Fast dags att ge sig upp för trapporna och laga lite käk. K jobbar sent idag. Mitt ansvar alltså trotts en något begränsad arsenal av recept. Men mat brukar det bli. Inte alltid fullt ätbar men åtminstone i princip ätbar.
Fast, lyssnar på två sommar idag. Försöker hinna ikapp. Vet ej om det går. Men skall försöka. Älskar programformen. Om musiken är kvar. Så att man på riktigt lär känna människan som pratar. Därav brådskan. Den förkortas ju till slut. Men det krävs att man blir ganska personlig också för att programformen skall fungera. Att den som pratar bjussar på sig själv. Det fungerar inte med medaljuppräkningar som många idrottsstjärnor ägnar sig åt. Det måste finnas med lite av det låga också. Svetten. Besvikelserna. Depressionerna. Så att man fattar att det är en människa där bakom mikrofonen. Kanske kan man hinna med ett till avsnitt ikväll…
Fast nu mat alltså. Falafel och något till…
Det är gott att leva. Det kan inte hjälpas. Man känner så. Fast söndag. Semestern är slut. Åtminstone för K. Ja antagligen för mig med då. Men ny tid. Ja och det är alltså gott att leva trotts det. Va!?
Skrämmande säger såklart en del. Det måste vara någon medicin som talat. Färggranna piller. Sådär är det ju inte. Livet är ett helvete. Nästan varje dag. Det är hårt. Tufft. Mestadels jävligt. Rätt ofta ganska tråkigt.
Ja och kanske är det så. Men i det där små russin. Man väljer om man vill koncentrera sig på kakan eller russinen. Åtminstone det valet är fritt. Ja lätt med. Man bara bestämmer sig. Gillar man kaka ja då njuter man av den och låter russinen åka ner i strupen obemärkta. Gillar man russin gör man bara tvärt om. Enkelt. Urenkelt rent av. Vinst varje gång.
Liksom.
Imorgon blir en bra dag. Om man lever. Eller hur?
Jag måste erkänna. Under en alldeles för lång tid av mitt liv trodde jag att man måste vara älskad av alla. Var man inte det, ja då hade man misslyckats.
Numera vet jag såklart bättre. INGEN är älskad av alla. Inte ens de som är de tillsynes mest älskade i världen saknar kritiker och hatare. Inte ens gudomar som Astrid Lindgren älskades av alla. Ja och det lär väl säga allt för en “normalvensk”. Det är helt enkelt inte möjligt. Man kan inte älskas av alla.
Men det trodde alltså jag. Länge. Det tog årtionden och oändligt mycket möda innan jag också förstod. Att det inte går. Att det till och med är till ens fördel att inte alla tycker om en. Att just det är tecken på att man är en verklig varelse som tycker något, som tror på något, som vill något. Att det är det där med att vara något oavsett vad folk tycker är viktigt. Antagligen det viktigaste. Viktigare än att vara älskad. Omtyckt.
Men det tog alltså lång tid för mig att förstå.
En tid, medans barnen är små, översköljs man av den stora kärleken. Visserligen hade större delen av den kärlek man tidigare fick från sin fru nu slutgiltigt överförts till barnen men man fick flera gånger mer tillbaks från sina avkommor. De som under några år ser en som den ofelbare. Ljuvliga år för självförtroendet. Där, i dom åren, är man nog närmast det där att alla älskar en. Åtminstone om man fortfarande själv har föräldrar kvar i livet. De som såklart aldrig slutar att älska ett barn, vad än barnet tar sig för eller hur det till slut blev som en vuxen man eller kvinna.
Men så pubertet. Barn mognar. Inser att förälder bara är vanliga människa. Har fel och brister som alla andra. Ja och helt plötsligt står man där då. Själv. Som just en vanlig människa. En som måste börja förlita sig på andra människor runt omkring sig igen. Måste få bekräftelse. Måste bli älskad av i alla fall någon. En katt, en hund, en gud, någo(n/t).
Det finns män (och kvinnor) som just här måste ge sig av med andra kvinnor (eller män). Ja kön är inte viktigt. Det finns dom som behöver andra. Tar det de behöver. Får. Just där är det kanske till och med förståeligt. Vi existerar också genom andra.
Men de flesta av oss sitter där. Vet att det där barnet som frigör sig är det lyckligaste barnet. Man måste slita sig fri från sina föräldrar och skaffa sig ett eget liv som barn för att kunna bli lycklig och växa.. Det är det motsatta man som förälder skall vara orolig för. Då måste man tvångsseparera. Kanske kasta ut på samma sätt som en and tvingar ur sina ungar ur boet.. Inte lätt att göra med någon man faktiskt älskar. Men tvunget. En naturlag att så måste ske. Till slut.
Jag som trodde att man kunde bli älskad av alla var såklart inte mer påverkad i det här stadier än tidigare. Jag försökte. Men lyckades såklart inte. Eftersom ingen kan lyckas med just det. Det är omöjligt.
Så står man där och ser jämna år gå förbi. 30/40/50/60… Ser festerna som andra har. Skarorna av gratulanter som står i kö med presenter utanför deras boningar av framgång. Skratten och sångerna och kramarna. Och man tänker. “Oj vad de måste vara älskade” Jämför med sina egna bemärkelsedagar. De tysta. De när man spelar Per Gessles, “Födelsedag” för sig själv för att överhuvudtaget komma ihåg att det är något speciellt med just den dagen. Tänker, “va fan”.
Ja och har man inte insett den där sanningen där så kanske man fäller en tår. Kanske två till och med. Undrar vad man gjorde fel där på vägen dit. Undrar vad de andra gjorde rätt. Hur de kunde bli så älskade.
Men sen lyssnar man såklart. Den som får mycket presenter och ovationer behöver inte vara mest älskad. Folk ger presenter för att de måste oftare än för att verkligen visa uppskattning. Sen alla de där fina orden som sägs i offentligheten som sen i det fördolda förvandlas till giftpilar och dolda elakheter. Lever man ett liv upplever man det där tillräckligt ofta för att förstå att det är en av livets sanningar. De är förbannat mycket ickkärlek mellan människor som på ytan verka älska varandra. Det är väldigt mycket fasader och lite substans. Rummen bakom de där vackra fasaderna av kärlek är ofta omöblerade och skrämmande ofta finns de inte ens.
Ja och då får såklart den där tron på den goda mänskligheten sig en törn igen. Men man blir fri från alla önskningar om att bli omtyckt av alla från och med den insikten. Det finns ingen mening med det. Man får hänga fast vid någon, eller kanske något, som kanske bra dagar tycker om en. Lite. Som visar det genom handling. Och visst, det är synd om oss människor. Vi går där ensamma fram genom livet. Tror ibland att vi är något för andra. Men bedrar oss. För vi har glömt hur man verkligen älskar någon annan, eftersom kärleken till oss själva är större än allt annat.
Ja och då kan man bara fnissa. För lite jävligt är det allt.
.
Som fredagar numera startar tar jag också denna dag en tur till hälsocentralen för att ta CRP (snabbsänka). Bra värde denna vecka också. Glädjer undertecknad. Knappast någon annan.
Det jag har lärt mig det här året är att alla verkligen gillar att lägga ut texten om sina sjukdomar. Väldigt få orkar lyssna på någon annan som gör det eller ens låtsas lyssna. Ja, jo, jag vet att jag tvingar på er bloggläsare en massa sådant prat här också, men den här bloggen handlar faktiskt om mig och mitt liv. Där krämporna är en del av det livet. Man får välja bort om man inte vill höra. Men jag pratar om ute i världen. Den där lilla gnuttan empati som fanns förr i tiden (tror jag i alla fall). Var har den tagit vägen? Vem frågar “Hur är det med dig?” nu för tiden. Själv brukar jag i alla fall av artighet lyssna på någon som berättar om sin sjukdom, fråga och komma ihåg till nästa gång, ställa den där “hur är det?” frågan. Lär mig ett och annat ofta genom det dessutom.
Nejdå, jag blir inte ledsen av att ingen vill höra om gråstarr och infektioner. Det skiter jag i. För mig är det mer själva fenomenet som fascinerar. Alltså att ingen orkar lyssna längre. Den tid vi lever i. Bryr vi oss om andra än oss själva någon gång?
Vi försöker oss på en skogspromenad lite senare på dan K och jag. Men “stället” är invaderat av Thailändska bärplockare så vi vänder hemåt igen. Numera är man ju van men jag minns en dag för många år sedan när det helt plötsligt en dag dök upp tre bussar med Indiska gästarbetare. Hela tomten var full med dom efter ett tag och de blev en del av byn under ganska många månader efter det. Gick hur bra som helst såklart, även om några av dem for illa senare på hösten när de kalla vindarna drog in över landet.
Oxdragarveckor för de flesta framöver. Det är långt till julledighet. Ja om man nu inte har ett höstlov eller är lagd åt älgjakt. Själv känner jag lite osäkerhet inför framtiden. Den där starrgrejen går förbannat snabbt. Lustigt nog är det ansikten som försvinner först. Blir bara ett enda blurr. Men annat också såklart. Man hamnar liksom ännu mer utanför. Det infinner sig någon slags osäkerhet i tillvaron. Men det där skall väl gå att ordna då vad det lider. Man får inte bli sur och grinig.
Men är trött på sjukvård och tabletter och allt det där som hör till. Glad såklart att sjukvårdsapparaten finns där men man vill såklart helst inte finnas i den. Nåja, andas in, andas ut och kör på. Liksom.
Trycket här just nu är 1012 mb. Märks på Hulken som vill att rök skall gå andra vägar när den startas upp från kall. Fick vädra ut pannrummet mitt i natten i natt. Grannarna funderar säkert över varför jag vandrar runt där på tomten halv ett på nätterna. Men sannolikare är kanske att de redan gett upp. “Hedman är igång igen” liksom.
Men fredag idag. Äta lite mat. Leta film. Sjunka ner i fåtölj (inte soffa) för att kunna läsa undertexter. Men väljer ev. grön IKEA soffa om engelsk eller svensk film kommer upp. Svårare det där med tysk eller fransk dito. Hursomhelst en kväll som är helt lik kvällarna de senaste fem veckorna. Men skönt lika fullt. Det är konstigt hur det är med fredagars makt. Eller snarare vanans makt. Nästa vecka går vi in i rutiner igen. Ja jag skall nog till och med passa på att koda några rader. Skrämmande. Liksom.
Till er där ute vill jag önska en trevlig helg. Njut av livet. Njut av att vara levandes. Båda grejerna är gratis. Är du frisk dessutom, ge den känslan en tanke också. Vi glömmer alla det alldeles för ofta. Man måste jobba på det där att uppskatta det man tar för givet. Gilla de där vardagarna när inget märkvärdigt händer, bara för att det är dom som är dom riktigt bra dagarna. Ja då när livet händer. Hemskt om vi inte märker det liksom.