Category: Betraktelser & Berättelse

Jag är ingen religiös person. Men ändock, jag tror definitivt på änglar. Det är något mycket ologiskt med det där. Änglar är väl ändå religiös tydlig symbolik. Men faktum kvarstår, ibland dyker de upp änglar på min förstutrapp här på kullen. Man tror på det man ser. Måste ju det. Kanske är man galen. Många anser såklart det redan. Men må så vara.

Jag har inte gjort ett endaste minsta dugg för att förtjäna besök de här änglarna. Det är underligt. Nej, inte är de för många heller. Definitivt står det fler smådjävlar och knackar på dörren utanför vårt hus. Högvis. Men fler än en är de, änglarna Japp. Definitivt. Och återkommer gör de.

Som i fredags. Janne P. från Järvsö knacka på. Ett täcknamn såklart. En uppdiktad identitet. Egentligen kommer han såklart från en annan galax. Det är jag ganska säker på. En som ligger långt långt långt bort från Vintergatan. En värld där man är snäll bara föra att man kan vara det. Så där ovanligt underligt snäll ni vet, och utan att vänta sig något i retur.

Jodå han har stått här förut. Medfört gåvor. Semlor, Vics Blå, Whisky. Han känner alla mina laster och eldar under dem.  Ett tag tänkte jag på den onde man fick berättat för sig om på barndomens söndagsskola. Han som ville kasta ner en i fördärvet. Som ville att man skulle gå ner sig i sina laster. Men så är det inte med Janne P.  Det finns ett annat ljus över den här ängeln. Det är inte missbruk han befrämjar. Det är njutningen som uppmuntras just när den behövs. Alltså en stor och viktig skillnad finns där. Får du ingen semla och står där utanför konditoriet med snålsafterna rinnande och en ängel kommer och ger dig en så… ja…. nog måste det väl vara godhet. Ja och så är det med Janne P.

Fast nog hade det räckt om man kom tomhänt såklart. Han lyser upp det här huset. Han vill ha en kaffe med mjölk. Det är det enda. Han är på inga sätt en krävande person. Ja ängel. Sen drar han snart vidare igen. Så gör han också den här gången.  Månne har han fler som mig att besöka. Fler som skall muntras upp. Lyftas så de ser att det goda finns.

När han går ser jag ringen på hans finger. Den är ny. Jag får höra att Kim och han är förlovade nu. Det finns inget par i världen jag önskar en större lycka. Stjärnfall i natten över dem och deras kärlek.

Men borta är han. Igen. En bil som startar och far iväg. Änglar åker Japanskt noterar jag.  Jag skall byta en kran.  Den har drippat och droppat alldeles för länge där på toaletten. Jag tar en Vics Blå. Det är månader sedan nu. Den exploderar i munnen. Härligt.  På bordet i rummet står en god single malt. Dagens gåvor. Senare, när kranen sitter där den skall och droppandet upphört, skall jag hälla upp ett glas av den och  höja glaset dit, uppåt åt det håll där änglar bor. Tack än en gång. Karma, jag hoppas den verkar denna natt. Jag kan bara känna tacksamhet och glädje över detta besök.

Det är OK. Men… Testar, testar och testar. Nu har allt snurrat som det skall sedan tretiden idag. Törs kanske gå härifrån. Byta låtsaskontor mot säng. Ja och bok. De som hör ihop. Här i huset. Fast då kraschar väl saker. Det finns buggar som bara vågar sig fram när lyset är avstängt. Det vet alla

Försökte städa ihop lite idag. Låtsaskontorsihopplock i brist på bättre. Liksom. Det var då jag noterade den första kraschen. Så Låtsaskontorsihopplock fick bytas ut mot buggletande. Så som det är. Här. Liksom.

Fast på något konstigt sätt så triggar jag alltid igång på det där. Ingenjörssjukan. Fixa grejer så de fungerar. Sådant där ingenjöreri kan spilla över på fysiker också.

En stuga, liten, timrad, en å, en björk och långt till närmaste bosättning. Där finns jag. Som riktigt gammal. Där drar jag till slut min sista suck. Ensam som jag kom.

Fast inte ännu.

Dragspelarens hus skall säljas. Grannen.  J. som blev kvar drar mot Edsbyn i höst. Med det är en epok över här på kullen. Bangers har lämnat. Fast Sone står där vid postlådorna fortfarande ibland. Är lite sur för att vi inte fick klart de där sista inspelningarna. Jag klappar honom på axeln och går hem. Vi får prata mer sen. Så tänker jag. Himmel eller helvete eller mittemellan. Får lägga en blomma på hans grav till våren. Men gillar inte gravar. Så kanske får det stanna vid en tanke. Tankar räknas.

Åtskilliga tomma tunnor skramlar högt här på byn. Tomma tunnor och chefer finns det gott om . Jag träffar ingen här och kan väl inte säga att jag saknar det speciellt mycket heller. K sköter de där kontakterna – träffar människor. Men jag har blivit en ensling. Om man nu kan bli något man egentligen alltid har varit.

Allt det där är OK.

Går att leva med eftersom det hör till min natur.

Fast fasiken också. Går nog och lägger mig. Lite tidigt. Men ändå. Kortmeningarna börjar till och med ta slut som det verkar just nu. Det finns snart bara kommatecken kvar. De jag så ogärna använder. Nya ord föds under sömnen. Alla vet inte det. Men så är det. Man är sprängfylld när man vaknar. Ord som vill ut. Ibland misstar man det där med att man är kissnödig och då går det ju som det går. Såklart.

Men allt är som det är. Man försöker så gott man kan. De som inget gör är bäst på allt. Ingen orkar med mer än en fråga åt gången. Den frågan handlar alltid om att det går åt helvetet på något sätt. Vilket det såklart inte gör. Vi är så små vi människor. Som myggor i det stora. Ingen bryr sig om oss. Behöver inte ens ruska på sig för att bli av med oss eftersom vi inte märks. Men själva vill vi gärna se att vi påverkar. Att vi styr. Att vi ställer. Jodå. Men …

Man har en bra dag. Inte märkvärdig. Men bra. Det där man ville få iväg från att-göra-högen försvinner från att-göra-högen. Den fylls obevekligen åter igen såklart den där högen. Men jag kan blunda. Behöver dessutom bara blunda på ena ögat. Medfödd defekt. En av många. Bra att ta till ibland. Som idag alltså.

Mitt liv är som bäst när jag kan försvinna. Idag har jag varit borta från den här världen i princip under hela dagen. Nästan konstant. Normalt innebär det programmering eller sova. Men inte idag. Idag har det varit väderstationslåtsasarbete. I vinter skall den upp. Dock på preliminär position. Hanterbar. Icke-stege-position. Accra och Vilnius moduler för mätvärdesinsamling.  Den där flykten kallas väl förresten minfullness av vissa. De som gärna går på kurs.

Men nu, med mörkret, sprider sig också tröttheten. När man tar sig upp ur det där neddykandet så brukar det där trötta lägga sig som ett segt skynke över och i en. Urlakansväv. Eller något däråt.  Det är trötthet i huvudet. Man kan längta till trötthet i kroppen som efter långa vedklyvningspass. Olika men samma också. Den fysiska tröttheten känns liksom mer “riktigt jobb” dessutom.  Man kan alltså sätta sig i tv-soffan efter den typen av trötthet. Det kan man inte med gott samvete efter tankemöda, hur än svår och hård den än är. Nope. Luther vet. Där han sitter på höger axel. Talar gärna om det. Vad i helvete han nu gör där?

Ja en del har ju djävulen där på axeln. Andra småjävlar.

Här är det alltså Luther.

Man gick i söndagsskola.

Ju…

En bra dag har också ett slut. Såklart har den det. Det slutet är här och nu. Varken tidigare eller senare. Jag låter några maskiner rulla under natten. Letar bugg. Intermittenta saker. Vrångheter. Har man tur får man en krasch i natt. Kan få en hint om varför? Kanske till och med fixa. Har man otur får man vänta en natt till, eller en till eller tjugo. Men man tar dom till slut. Buggarna. Men det finns iof också alltid där en till att söka efter när man funnit en. Det tuffar på. Man biter ihop. Låtsasjobbar vidare.

Godnatt! För nu!

Jodå, det byggs. På det som skall bli något. Vad är osäkert. Men “något” kan vara nog ibland som definition på glädjemakeri. Kanske inte för den som tror att pengar kan köpa allt dock. Nej, Och aldrig där, där o-naiv är ett motto för levt liv av värde.

Vi rör oss mot september också här på kullen. Hotet om tuffare tider. Strumpor åker på. Drömmar om varmare länder tas fram och granskas igen. Förkastas. Ved beställs. Rökrör läggs på inköpslistor. Men pelletsleveranserna får vänta ett tag till. Däri ligger det hårda. Att få livet att gå ihop under några månader då kullens varelser försöker uthärda kalla vindar och snöstormars grep om strupar som vill ropa på hjälp men inte törs.

Helgen spenderar mestadels i soffan med god bok. Fast nog somnar jag och sover mer än jag läser. Förkylning i kroppen. Kanske. Är åtminstone snorig och har ont i halsen. Svepskäl. Lathet. Slöhet. Om det tas på allvar. Djupt i sömnen där på soffan hör jag dörrklockan. Dörren. Kontoret. Låtsaskontoret. Ingen utom posten och åkarna ringer på den där dörrklockan. Det här är en kulle i Los, dörrar är öppna.  Jag försöker skaka liv i mig. Gå ner och öppna. Lyckas till slut. Stiger upp från dödsriket.  Där nere står min namne Åke. En skicklig lärarkollega från tiden i Gävle. Han på högskolan nu. Han är ute och tittar på skoter till vintern. Motorcykelburen tar han sig västerut.  Här skall handlas. Det skall prutas. Om objektet faller i smaken.

Det är något underligt med det där gänget i Gävle. Vi har en speciell kontakt allesammans. Hör av oss till varandra och besöker varandra fortfarande fast det nu börjar bli länge sedan vi jobbade ihop. Normalt blir det ju kanske i bästa fall en från en gammal arbetsplats som man fortsätter att hålla kontakten med. Här är det nästan alla. Underligt. Ja och till det får man lägga eleverna. De som fortfarande hör av sig. Hur många gamla lärare höll man själv kontakt med? Magiska år. Magiska tider. Magiska människor.

Åke far vidare. Såklart. Vi som är kvar sätter på mer kaffe. Tar en kaka till. Läser några sidor till där i boken. Somnar en stund igen. Ja ja, ja… livet bara går och det får det göra.

Jag har funnits i ett sammanhang där i Gävle då och där och när i spelade vår musik på sjuttiotalet. Två gånger i ett liv är kanske inte så dåligt ändå. Tänker jag. Men inbillar mig att alla andra finns i de där sammanhangen alltid.

Imorgon skall jag tanka bilen. Bränslelampan har lyst länge nog och försökt varna för annalkande stillestånd. Tror det får bli full tank. Känns normalt onödigt i en gammal bil som vår. Man vet liksom aldrig om man får en chans att köra upp den där bensinen.  Sextio mil är mycket.  Men ibland får man chansa. Leva lite farligt liksom. ;-/

Konstigt nog känner jag mig trött igen. Skiter alltså i det här. Ger mig. Hoppas på morgondagen.

Source: Ångeberättelser: Kallstenar

En sådan där bra dag. När tjugo sekunder drygt blir till under 2 ms. Det kan väl kallas god optimering. Eller kanske kallas det bara en bugg. Det beror på humör. Ja och självförtroende. Men jag tänker inte trötta er med detaljer. Det blev bra. Ni får nöja er med det kära läsare. Ja eller skitstövlar. Välj själv.

Strumporna är på. Så är det nu bara. Helst skulle jag såklart vilja vara utan. Men fryslorten där inom mig säger “JA på med dom nu på direkten” och jag lyssnar alltid på fryslorten. Eftersom hon/han såklart alltid har rätt.

Något badande blev det hur som helst inte idag. Lika bra det. Såklart. Igen.

Jo, kortmeningarna lever. Ursäkta för det. Kan inte hjälpa att jag älskar dem alla.

Men trotts den “braiga” dagen är jag trött som ett cykelställ idag. Det kan inte hjälpas. Så är det bara. Tror inte ens det beror på ålder den här gången. Det ÄR bara.  Det är så med en hel del saker. De ÄR bara. Ibland tills de BLIR något. Men oftast når de inte ens dit. ÄR hela sin sak-levnad.

Men låtsasarbetsdagar tar inte slut sådär vid femtiden som riktiga arbetsdagar gör. Man blir liksom aldrig ens låtsasklar. Möjligen kan man inbilla sig något däråt. Men aldrig någonsin inträffar det egentligen. Så det är väl lika bra att jag fortsätter låtsas. Liksom. Hej och tjing så länge.