Category: Betraktelser & Berättelse

Ibland känns det jävligt tungt att ligga där mittemellan eller längst ner i näringskedjan. Alla ovanför, de som lever på en, är så många. De höjer priser efter behag eller äter upp en när de så vill. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker. Man sitter där man sitter. Kan mjölkas på det man har i fickorna.

Elbolag t.ex. Vad har man att sätta emot? Ja solpaneler på taket säger någon. Visst. Men efter investeringen är det istället banken som tjänar storkovan på en. Ovanför dem samma personer, samma familjer. De som till slut sitter där med alla pengar och makten.

Fast sådär har det såklart alltid varit. Kapitalisterna hette bara kungar, grevar och baroner förr. Vi här nere, ja, vi, vi är fortfarande samma gamla gäng.

Det finns alltså anledning att misströsta.

Fast lite glad kan man ändå vara när man sitter här på landet där spekulationsekonomin i alla fall inte genomsyrar hela samhället. I städerna hittar du de som ympatiserar långt ut till höger därför att de sitter på virtuellt kapital och tycker sig de facto vara en av de där som sitter i toppen. De som blir till stjärtslickarna.  Men vi vet ju alla hur det går med det som saknar substans. Luft har en tendens att pysa ur de där ballongerna, ja i värsta fall så spricker de till slut faktiskt väldigt smärtsamt med ett pooooof. Ja, sen kan luft komprimeras ned till nästan ingenting alls också faktiskt. En bra testmetod för att testa värdet av något är att prova att pressa ihop det. Blir det (nästan) ingenting kvar när man pressar ihop det,  ja då var det (nästan) ingenting från början.

Till slut är vi samma sort vi som är där nere eller i mitten.  Skillnaden är bara antalet i den där delen av mänskligheten som inte förstår att de egentligen är lika utnyttjade som alla andra som inte sitter där högst upp i näringskedjan, varierar.  Högervindar tar helt enkelt en del med sig. De som tror på “möjligheterna”. En del människor har en tendens att glömma sånt som solidaritet väldigt snabbt när deras liv blir lite enklare. Fast å andra sidan har de kanske aldrig trott. Sett solidariteten enbart som ett sätt att få andra att dela med sig till dem själva. Aldrig någonsin var det tänkt att det skulle flöda något åt andra hållet.

Gemensamt ägande är såklart lösningen. Men hur håller man de giriga och maktfullkomliga borta från det gemensamma ägandet. Det är bara se på Coop. En bra ide. En utmärkt tanke. Men dött. Urlakat. Fel människor i toppen. Fel styrmedel.  Ja och likadant ser det ut i de flesta andra försök.  Sovjetunionen. Skräckexempel numbro uno.

Ja varför nu allt detta tugg. Jo, beställer pellets idag.  Familjerna där på toppen vill ha mycket mer för den i år. Såklart. Här nere där jag befinner mig flinar man och tackar. Liksom.

 

Det är en sådan där halvdag i Ljusdal igen. K är på möte i kommunhuset. Jag har som uppgift att fördriva ett gäng timmar.

Som vanligt brukar jag börja det där “millisekundätandet” med en promenad runt Kyrksjön. Det tar en timme ungefär om man tar det lite lugnt. Idag inleder jag dock med lite nödvändig bilvård.

Men de där promenaderna är alltid en höjdare. Till och med Ljusdal är fint när man vandrar efter den där rundan. Det är med stor förvåning jag konstaterat det. Annars tycker jag nog orten är rätt intetsägande faktiskt. För att inte säga förskräckligt tråkig.

I mål, där vid urfula hantverkshuset så måste man välja var man skall fördriva den tid som återstår.  Huvudvalen är Coop eller Biblioteket och just idag faller valet på Coop. Jag känner nämligen ett stort behov av att se människor, att få tjuvlyssna på dem och få fantisera om dem.  På biblioteket brukar det vara alldeles för få besökare för att det skall vara intressant ur den synpunkten vid just den här tiden. Dessutom har Coop bulle och kaffe för tjugo spänn. En prisnivå som verkligen passar perfekt för min tämligen tunna plånbok denna dag.

Ja och jag får mitt lystmäte när det gäller andra ansikten. Det är full fart på Coop idag. En tant något bort bort från mitt skäller om “utlänningar” som stjäl tvätt och slänger sopor. Japp jag borde resa mig upp och säga ifrån såklart. Men hon verkar lite förståndshandikappad och då får det passera. Alltihop hon säger tyder iof på det, men jag vet ju att alla inte de facto är handikappade som har de där åsikterna. Det är i alla fall dags att säga ifrån för oss med medkänsla i Sverige. NU!!! Nästa gång…

Ja block, penna och en bok har jag såklart med mig också. Skissa idéer fungerar alltid. Min hjärna är oftast på. Drar iväg med mig, glömsk i tid och rum, om jag släpper iväg den. Men bok också då och där lär jag mig att två kablar ingjutna i gips fungerar utmärkt som en fuktsensor. Man kopplar bara sensorn som resistor i en 555’a krets och så har man en frekvens som är proportionell mot fuktigheten. Måste såklart testas. Ja det är utfallet tillsammans med några A4 sidor med tankar och idéer det som levereras från han/hon/det/gud under denna halvdag.

Ja och så får jag en bulle, en cappuccino. Inte dumt alls.

När K är klar får jag höra om kommunmöte och blir inte alls avundsjuk på det. Ja och hem kommer vi. Ännu en gång. Det är ingen hejd på flytet denna dag.

Fotbollshall. Vi drar ner på åldringsvård och skola och satsar här istället. Inte olikt andra kommuner med samma prioriteringsmodell. Tältet lär väl rasa i vinter också. Hela Ljusdal rasar. För “I Ljusdal är det möjligt”

Är man ute och går så går man och så går man och så går man. Att min axel värker av det där gåendet så jag nästan gråter tänker jag inte orera om här.

Alla gamla sälgar är nedsågade kring sjön. Själv tycker jag att det finns få träd som är så vackra som gamla sälgar. Men då skall jag själv också sågas ner och förpassas in i glömskan ganska snart, vissa önskar att det där skall ske omgående. Men undslipper mig ett “synd” ändå. För de vackragamla sälgarna som is no more.

Någon har kört ner tre Coop-kundvagnar i vattnet. Onödigt tycke man. Man får hoppas att det åtminstone var skoj. Att det var punk och anarki som fick det där att hända och att de som gjord det uppnådde någon slags avgörande seger på det där. Kanske är det vissa kundvagnars öde att hamna i vatten helt enkelt. Då kan man ju inte stå där och påstå att det är “onödigt”.  Det finns mycket man inte förstår. Ja det kan också vara den militanta grenen av PRO som på detta sätt protesterar mot matpriserna.

På vägen ner förresten. Vindkraftverken snurrar frenetiskt. Nejdå, de är inte fula, rent av vackra och ståtliga. Ja i alla fall om man inte har dem på varje berg. Det betyder inte att man skall säga ja, ja, ja, utan eftertanke vid nya etableringar dock.  Fast fler till Stockholm skärgård innan man bygger vidare här.

Men liv idag också alltså. Jag är en av dem som är tacksam för att det är på det sättet. Jag kan aldrig ta det här att bara en av de levande som en självklarhet.

Nu gör vi en låtsasarbetsdag av det som är kvar av dan.

Eftersom jag klagar och gnäller och ojar mig när axeln gör ont så får jag väl berätta om en sådan här dag när den gör mindre ont också.  Bra liksom. Jo jag lyfter armen från mus till tangentbord idag också när förflyttningen erfordras, Men det är bättre alltså, Det ÄR bättre. För en dag. För en stund. En timme kanske. Tack för det.

En del isopropanol, två delar vatten, lite diskmedel. Blandar ihop. Defrostvätska. Antiskrap, Men idag inte mycket att skrapa trotts att det ligger snö i dikena här under svartmorgonen. Det kommer nya dagar att testa det där på.

Ja de här mörkermornarna. Blött. Snörester kvar i dikena efter ett snöfall i natt som jag aldrig noterade. Man borde krypa ned i sängen igen. Dra täcket över huvudet. Men K vill bli nedskjutsad till sitt. Småfåglarna är på och vill ha mat. Helst mycket.  Ja och jag bör väl låtsasjobba ändå. Åtminstone det. Så man masar sig upp… nåja, så där är det nu inte. Jag har sällan något problem med att ta mig upp fån ryggläget, Längtar oftast efter att få komma igång. Men tanken, att ha det där lugnet, att kunna (fast det kan jag ju), och vilja, bara snooza bort en förmiddag i hösten. Den tilltalar.

Ja och så dagen då. En tisdag, Man fortsätter. Alla projekt är roliga tills man måste göra dem “klart”. Då är det bara en massa tråkigt jobb. Det är “klart” det handlar om här idag. Ja, nästan varje dag. Idéer (som starta upp utbildningar och liknande fokuserar på) är inte problemet. Alla kan komma fram med bra idéer (och behöver folk som bejakar det). Problemet och jobbet (nåja låtsasjobbet här då) är att vara uthållig. Att tro tillräckligt på det du gör fast ingen annan gör det.

Ja och sluta i tid hör jag någon mumla…

Fast nu då. Dags att låta den här dagen flöda iväg och bli en höna. Ja om man visualiserar och tänker att den fortfarande är ett ägg här och nu då. Varför man nu skall krångla till det på det viset för. Liksom.

 

Japp, det är jag och lillkatten. Låtsaskvällsskift.  Som förr  i tiden. På spånplattefabriken. Sjuttiotal. Det som slutande vid tio. När alla polare åkte hem och la sig så slutade man jobbet för dagen. Just den veckan av fyrskiftet var tristas. Upp fem och iväg var inget mot det. Eller iväg till tio för nattköret. Men nu här och idag så håller iof låtsasskiften på en stund till. Ger ingen lön. Men känns en miljard gånger mer meningsfulla än då, där, på sjuttiotalets “jobba för att få ihop förstärkare och gitarrer år”.

Jo katten är med idag. Det händer ganska ofta. Vi är kompisar. Ibland är det här det hottaste stället en katt kan befinna sig på. Tydligen. Åtminstone om man planerar en kväll i sovandets tecken. Katter sover mycket. Petite är inget undantag där. Hårbollen. Mjuk och len sådan.  Men det skulle man kanske göra själv också om maten i princip flög in i munnen på en och det bara vore att närma sig en människa för att det skulle gullas med en. Bortskämda är vad de är.

Kronprinsessan är i Järvsö idag. Vandrar upp för backen det rinner pengar ner för. Tur man inte var med för då hade man väl fallit ihop halvvägs. Pratat hade i alla fall vart omöjligt. Men ändå, det lär vara det närmaste jag kommer en kunglighet. Räknat över skogen. Fast inte för att det spelar så stor roll. Jag är ingen hovnigarperson. Men kan ändå tycka att Viktoria gör ett bra jobb. Anstränger sig. Verkar vara en hygglig person. Kan man tycka så? God save the queen och allt det där liksom.

Annars knappar jag på. Japp, i mitt anletes svett. Vad skulle jag annars göra liksom? Sitta och sura. Skriva en bok som ingen vill läsa. Göra musik som ingen vill höra. Köra konsultuppdrag för folk som tror att ett hack i Arduino är det som behövs för att leverera en produkt och det gör väl folk för att det är skoj. Så många tror att man bara kan sno ihop något idag. Mixa. Från recept. Sen är det klart. “Va fan tar det tre månader”. “Sällan”. Ja den går det nästan alltid åt helvete också. Ja alltid. “Det är mycket med ett spett”. Åtminstone där, den insikten, kan vara bra att ha. Ofta har man den först när man är äldre. Sen är det såklart också så att vet man inte hur jävligt det är så kan man lyckas fixa det just därför.  Det är därför det ALLTID är heja ungdomen. HEJA det oerfarna. Men bäst blir det om man kör tillsammans. Olika är bra. Erfarenhet och engagemang som drar åt samma håll. Men fan så sällan man ser det.

Men sitter jag här och skriver så blir det såklart inte ett skit av någonting alls. Så slut med det. Tända tusen juleljus… nåja ett höstljus och köra är det som gäller.

Dagens seger är: “som mig”. Tamefan! En man förklarade surt och väldigt snorkigt, sittandes på väldigt höga hästar,  för ett tag sedan att det heter faktisk “som jag” INTE “som mig”. Var han inte redan död så skulle jag antagligen döda honom nu idag med denna nya information. Gnidit in den på hans tunga tillsammans med svidande grovsalt. Men för sent alltså. Jag har redan vunnit den fajten.

Fast nu jävlar!

Liksom!

 

Jerkers dödsannons finns i “tidningen”. Sorgligt är det. Man tänker cancerhelvete.

Regnet öser ner. Som om det var sommar. Och temperaturen säger faktiskt nästan sommar den med. Drygt nio grader här på kvällen. Men sen faller termometerns pelare snabbt. Gissningsvis blir det jävligt hala morgontimmar imorgon. Några kommer inte bry sig ett skit om det och köra på som vanligt. Få egna annonser som ovan.

Här har vi laddat pickadollerna. Sexskjutare, ja och hagelgevär och älgstudsare också. “Kom an bara vinter” muttrar jag mellan sammanbitna tänder. Försöka kan du ju säger grannen, han från Bulgarien, och flinar. Jag letar fram pilar till pilbågen också. Utifall. Försöker se hård ut.

Det blir inte mycket idag. Vi har planer K. och jag. Men de avskrivs.  Anglosaxisk låtsasarbetsvecka får börja tidigare istället. Därifrån blir det i princip bara en räcka uppdateringar. Alltid är det något som går fel. Alltid är det något som inte fungerar. Men nu då, vid pass elva, ja då är man redo för morgondagen i alla fall. Man sväljer, kniper ihop, och försöker att låta bli att svära.

Hulksäsongen närmar sig med stormsteg. En vecka kvar nu ungefär. Jag har lite kvar att fixa till styrningen. Det börjar alltså bli lite bråttom alltså. Jag borde därför ha sagt nej när den där frågan om uppdatering till Ubuntu 18.10 kom. Då hade jag vunnit tid. Men jag är svag för uppdateringar. För svag. Har betalat ett högt pris många gånger för den svagheten. Det kan jag försäkra. Men det kunde antagligen varit värre. Oftast kan det faktiskt så det är.

Fast nu, alldeles för lite tid kvar att göra något på. Man får söka sig till Uggla. Fast han är inte så jävla rolig han heller om sanningen skall fram. Lite väl pubertal trotts sin pensionsålder. Men får väl läsa ut. Klara av. Innan jag gnäller mer över innehållet.

Ja så får det bli. Den här dagen får anses vara avklarad. Man får hoppas på morgondag. Varför inte? Liksom.