Category: Betraktelser & Berättelse

Jag sitter här i ett liv som bara handlar om att få tiden att gå, en försmak av ålderdomshem, timmar tickar på, dagar vandrar på, veckor klampar iväg och av allt det där blir det månader. De som känner mig vet att det här livet inte är jag. Inte ens i närheten av den jag är. Därför är den här väntan på att få köra igång igen den tortyr som träffar precis rätt, rakt, precis mitt i prick, på akilleshälen. Försöker döda ocool gubbe.

Men sova länge, inte göra något, är det inte det som är semester och att ha ledigt? Japp, så kan det såklart också vara. Så vad är jag för bortskämd surgubbe som klagar.

Liksom!

Semeldag idag. Men det får vara, frossandet, för min del. De går ju att inhandla andra dagar också hela vägen fram till påsk och därmed finnes ännu tid för frossande av godingarna.

Hoppas jag…

Men vänsterhandsskrivande. Det tröttar ut mer än det glädjer. Man gnetar på med bokstav för bokstav. Allt det där som dyker upp i huvudet under de sömnlösa nätterna orkar man helt enkelt inte skriva ner här under stipulerad vakentid. Tick, tick, tick, tick, inte ens en bokstav i sekunden blir det, trollar bort allt som fanns där i huvudet när det första anslaget gjordes. Diffunderar ut inspiration till värk i arm som är frisk och kry och inte alls behöver något av det där.

Men ute härlighetens sol. Inatt minus tio. Idag dropp från taket och talgoxar som piper ut vårlig kåthet. Man inspireras eftersom det ändå låter vackrare det där än brunstvrålen från killarna på krogen. Ändå kanske man kan tänka sig att någon någonstans uppskattar mänsklighetens köttsliga utrop som det vackraste om finns. Som sätter sig där och lyssnar och njuter. Ungefär som vi gör när koltrasten sjunger sin morgontrudelutt. “Vackert” ligger i betraktarens öga. Detsamma lär gälla alla sinnesintryck.

Mitt medicinalarm-för-att-inte-glömma-penecelin-intag ljuder här nere så jag skall väl röra mig upp för trapporna och matta in de där tre bumlingarna för andra gången i dag. Man kan såklart inte låta bli att tänka på Strängnäs och Reefat El-Saied. Ja och antibiotikaresistens. Blir en del av det där.

Man borde egentligen sparat avföring som återfördes igen efter en sådan här kur. Svälj med gulp liksom. Genom det återställa en fungerande bakterieflora i tarmen efter kuren. Forskning visar att vi påverkas på många olika områden om den kommer i obalans. Penicillin slår ut mycket av de goda bakterierna också tyvärr. Jag har skrivit om det där förr här. Men man får väl äta syrakulturer i alla dess former efter någon vecka så fort man kommer åt och stoppa in en nypa jord också där i gapet när ingen ser.

Framåt kan det snöa och vara hur kallt det vill men nu har det vänt.

Japp.

HURRA! ropar jag.

Så många som har gjort värre operationer, eller har anhöriga som har gjort det, än vad jag har gjort, som jag har fått berättat för mig av otaliga personer under de senaste veckorna, går inte att räkna till. Jag vill bara skrika rakt ut att jag är inte med i den där tävlingen, jag vill inte vara med i en enda skittävling, det enda jag vill är att slippa ha ont i höger axel. Går inte det så räcker mindre ont. Stå gärna där och lys på förstaplatsen. Jag bryr mig inte ett skit om den.

Faktiskt

Ja sen alla som tycker att ledighet under några månader låter kanon. Proppa i er 3 x 3 antibiotika under den där tiden och lås fast höger arm och önska igen säger jag. Det är inte såååå jävla roligt. Det är inte som semester.

Liksom.

Sover och läser. Lever som en bäbis ungefär. Alltså sover några timmar sen upp, fördriver lite tid, sover igen. Så snurrar livet på. Dygnet runt. Dag efter dag i likformighet. En månad till innan ens väntan på nästa op. börjar.

Längtar ut på promenader i sol och vind men is skrämmer mig. Klädproblem också. Hur klär man sig varmt med axellås på plats. Man bli inne alltså. Tittar ut genom fönster och suckar och trängtar.

Fast ont, det har jag inte. Inte ens lite. “Vi fick spräcka och bryta upp benet ned till armbågen” sa han. Man tycker att det borde kännas ett tag. Men icke. En joyride liksom.

Tröttheten gör att suget efter att koda inte överväldigar mig. Jag sitter här ett tag på låtsaskontoret lyckas kanske svara på några mail sen orkar jag inte mer. Tack och lov för det. Hade inte det varit så hade jag nog blivit galen av att-komma-igång-och-koda-längtan.

Liv går alltså vidare. Man åker med som man alltid gjort. Man kan liksom inte annat. Bergochdalbanan. Den man skall vara glad för. Var livsresan mer svenskt järnvägslik skulle man inte orka. Man behöver det ljusa och det mörka. Ytterligheterna. För att verkligen förstå vad som är viktigt i livet.

Jag skall ge mig upp till den gröna IKEA-soffan igen. Det är inte med normal fredagsutmattning efter en veckas låtsasjobb jag gör det. Det är mer av en malande trötthet som ligger över mig under dygnets alla timmar. En som saknar tillfredsställelseinsikten över att ha gjort något. Men jag vet att det finns en chipspåse där uppe någonstans och en fredagspaj att inta innan den öppnas. Inte så illa alltså. Inte så illa alls.

Jag strävar på och svarar på en eller två eller tre frågor från användare ibland. En kamp i sig det där också. Men något måste jag nu ändå göra. Det är i det som det smärtsammaste finns, att stillasittande bara se på hur tiden rullar på utan att kunna vara en deltagare i det som sker.

Gårdagen, mest sovande. Orkar inte annat. Nära att svimma i duschen. Man lyssnar på kroppen för att man måste och anpassar dagarna efter det man hör därifrån. Men något piggare idag. Alltid något tycker man. Vad man nu skall med den lilla pigghetsökningen till. Jag vet inte. Hur skall jag kunna veta det?

Men jag läser och läser och läser. Somnar däremellan. Eftersom man blir så uttråkad till slut. Kroppen skriker efter aktivitet. Jag tänker på alla dem som alltid har det såhär. Stackars! Själv har jag sannerligen inget att klaga på.

Jag lyckas alltså inte så bra med att inte skriva om sjukdomar här. Allt det där blir för centralt i ens vardag i ett sådant här läge, främst för att inte mycket annat händer. Skäms för det. Hatar när folk bara pratar sjukdomar. Väldigt vanligt annars här i min ålder vill jag lova. Så är man där själv. Hatar sig själv som konsekvens.

Ute är det sju grader varmt. Helt otroligt i februari. Längtar man efter vår är det såklart helt fantastiskt. Det gör jag så jag hurrar. Smälte all snö bort under mars så sjunger jag nog en stump av pur glädje också. Jodå. Men just det är väl en önskan som ligger långt ifrån det ouppnåeliga.

Nu får det räcka. Mitt vänstra pekfinger värker. Pekfingervals. Det kommer förhoppningsvis fler dagar…

Tiden får ticka på. Så mycket mer är det inte att göra åt det just nu. Jag använder energin åt att komma håg medicininmatartillfällena under dygnet. Men snart har ändå en månad gått sedan ingrepp. Tiden går då ändå alltså framåt. Ja och jag med den. Klämmer väl de kommande fyra veckorna också så får vi se sen.

Drömmer mardröm inatt. Vaknar skrikande, tror jag, men tydligen gnyr jag bara enligt K. Antar att talcentra ligger i vila. Lillkatten kommer i alla fall rusande och lägger sig bredvid mig. Betryggande. Tröstande. Jag har stor erfarenhet av just mardrömmar hämtade från det svartaste av mörker sedan jag var barn så den här är väl inte så farlig. Men vill sova. Behöver sova. Japp, och gärna på nätterna.

Ute verkar fortfarande våren ta stora tuggor av vintern. Kan man bli annat än glad över det? Mars är annars stora snömånaden. Det kan komma stora mängder. Men tummar hålls såklart för så lite snöfall som möjligt. Tidig vår står högt på önskelistan. Tänker – “vår”.

Måste plantera om blommorna här på låtsaskontoret. Ja och ta sticklingar. Men hur gör man det som enarmad? Blir frustrerad av allt det där jag inte kan göra. Sitta overksam är inte med i min bag of tricks. Verkligen inte. Har aldrig varit det. Försöker leva det livet men lyckas inget vidare. Jo, såklart, andra skulle ge allt för att få det just så. Det är orättvist. Livet.

Någon whisky med kanelbulle blir det såklart inte i dessa tider. Men drömma kan man ju. Halva njutningen är ju ändå att längta. Man får nöja sig med en bild som väcker minnen av ett gammalt “firande” på just detta vis en gång i tiden.

Egentligen ville jag nog skriva, skriva och skriva nu i det här vakuumet. Perfekt tillfälle liksom. Eoner av tid finnes. Men såklart det är just där avsaknaden av en högerarm slår. Antagligen vill han/hon/det/gud ha något sagt med allt det här. Här finns visdomar att inhämta. Synd bara att man är för dum för att fatta vad det är han/hon/det/gud vill att man skall fatta.

Nåja, det är som det är med det. Ja med allt annat också såklart. Att vänsterhandsknappa den här lilla textsnutten tär på krafterna. Löjligt såklart. Men ett faktum. Prova själv får du se. Det är bökigare än vad man tror. Ändå var jag en av de vänsterhänta en gång i tiden. Innan skolstart och mitellor i likformighetens värld.

Försöker titta på “Babel” igår. Inser att det inte bara är jag som är dum i huvudet. Tänk alla dessa långa utläggningar och allvarliga miner inom högkulturen. Man vill liksom bara äntra scenen som en befriande clown med sina upptåg och locka fram distans till all allvarlighet.

Men nu då? Vad hittar man på? Finns det inspiration för att skapa vänsterhandsmusik? Eller skall man nöja sig med vattna blommor och fylla en tvättmaskin…

Här är det lugnt och stilla. Jag är trött nästan jämt. Möjligen utom när man borde sova. Men annars trött på medicinintag. Trött på att all mat smakar samma sak. Trött på att inte kunna göra saker.

Så det är mycket soffa. Mycket läsande. Mycket film. Lugn. Men just nu några timmar på låtsaskontoret. Miljöombyte. Enhandsknappande. Vänsterhandsknappande. Segknappande.

Men ändå. Jag är vid gott mod. Dagarna går. Penicillinkuren rullar i tjugo dagar till ungefär. Möjlig ljusning på flera punkter efter den. Hoppas man. Sen då väntan på ny op. tid efter mars. Vet ej om axellås plockas bort däremellan. Hoppas inte ens på det. Så räknar med att det blir svårknappat också framöver. Men sen hoppas man såklart. Suget ökar ju. Det finns fortfarande massor som jag vill göra.

Det blåser hårt på kullen idag. Restvindar från storm i fjällen. Tilltar mot natten. Men vi skall nog stå pall. Åtminstone har vi gjort det förr. Så varför inte nu?

Kan man inte sova på natten hinner man tänka mycket. Mycket gammalt poppar upp där under nätterna och allt är väl inte så roligt. Men det ger i alla fall något att göra. Det är som i meditation. När man håller på ett tag dyker det upp saker som man stoppat undan i någon sällan besökt vrå av minnenas arkiv. Mer och mer frekvent dyker de där minnena upp efter hand. Pockar på att bli genomarbetade. Upplyfta till ytan. Ja och väl där blekna bort igen. Avklarade. Genomlysta. Ja de får komma där i natten. Har ju ingen brådska. Det är en bra tid för det där nu.

Längtar ut såklart. Frisk luft. Men osäkerhet och isiga vägar håller mig instängd. Ja och klädsituationen. Hur får man på sig en jacka eller tjock tröja om man har ett axellås? Så allt stannar vid att jag tittar längtansfullt ut genom fönster. Det är tametusan vårväder där ute. Man ser knoppar på en del träd. Det är dags att sätta frön här inne. Det finns en sommar att genomleva inte allt för långt borta.

Jodå, nästa söndag är det Vasalopp. Det vänder. Hoppet är tillbaks. Det kan snöa, blåsa och vara hur kallt som helst därefter. Man vet att nu är det bara en tidsfråga. En enkel färdsträcka. Nedförsbacke. Mot bättre, enklare tider och liv. Så man får väl passa på att misströsta den här veckan. Gotta sig i det där nordiska svårmodet som är underbart det också.

Men nu skall jag ge mig här nere. Röra mig upp för trapporna. Ägna mig åt dagens glädjeämne. Duschandet. Den enda stunden på dygnet utan axellåset. Bräckligt visserligen. Försiktigt. Men underbart och självaste friheten i mitt nuvarande liv. Det ni!