Det finns säkert någon. Någon som inte är imponerad av att en bäver klarar av det här med bara sina egna tänder. För mig är det såklart en bedrift att lyckas med detta. Jag gapar faktiskt varje gång jag ser det. Men jag är såklart bara en enkel synnerligen lättimponerad människa.
Man kan såklart bara gå förbi en där ekan som ligger där i skogen. Den är inget att ha längre. Absolut ingenting är den värd eftersom den legat där ett tag nu. Den har genomlevt sommar, höst, vinter och vår flera gånger om nu på samma plats fram till den här dagen när jag och K går förbi den.
Dom ligger där lite överallt de där ekorna. Vilar vid någon av de otaliga sjöar och tjärnar som finns här i skogslandet. Alla är de i olika grader av sönderfall. Övergivna av sina ägare som antagligen är döda sedan länge eller nu finns på ålderdomshem. Bortglömda i senildementa dimmor. Barn och barnbarn vet kanske inte ens att de finns. Eller bara var de finns. Deras eka. En del av arvet från en förälder som aldrig hamnar i en bouppteckning.
Förr tjärades den här ekan noggrant på våren. Drogs upp på hösten och las i sjön och sänktes så att träet fick svälla tätt tidigt på våren. Under resten av året var de en tillflykt för männen. Jodå, ibland också för en kvinna. Men oftast för männen. Män och kanske ibland en son. Eller en dotter. Men mer sällan. Eller också blev de tjuvlånade av några ungdomar som landade här en varm sommarkväll med sina knattrande mopeder med en påse mellanöl på styret och ett sinne som behövde vatten och fri sikt och drömmar om kvinnor. Vilka som helst. Låsta ekor är ett nytt påfund. Ekor utan åror likaså. Den här ekan hör till en tid när folk litade på varandra.
Han åkte hit till sjön, ägaren, han jag egentligen inte vet ett dugg om, när livet kändes tyngre. När frun dansade för länge och glatt med en arbetskamrat på lördagsdansen, då åkte han hit på söndagen och tröstade sig på sjön istället för att svartsjukt slå, skada och misshandla. För han var inte sådan. Fick han sitta här några timmar ute på sjön, dra upp några arborrar, då rann det mesta av honom. Han kunde fortsätta att leva. Något sorgsen kanske, men det gick.
Jodå, tröt pengarna, eller hånade arbetskamraterna honom för hans Hermodskurser så var det hit han åkte. En fristad var det. En båt han byggt själv. En båt han skötte om som om den var köpt och inte hemmabyggd. Ingen stolthet kanske. Men nöjd var han med den. Nöjd. Är folk det idag?
Men så den där hösten. Innan båten hade tagits upp för vintern så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Frun hade varit död några år och i ensamhetens tristess och med barn som sällan hade tid att resa hem så var båten ännu viktigare. Men nu, det här året hamnade han alltså på sjukhus. Båten blev kvar i sjön under vintern. Plågades och torterades svårt av isen. När våren kom hamnade ägaren på hemmet. Bäst så, “inte klarade han sig hemma längre”, sa man. Och såklart längtade han efter båtturerna och de fria skogarna. Men själv tilläts han inte ge sig iväg ut dit. Ingen annan hade såklart tid att skjutsa honom. Så ekan fick ligga i en vinter till. I hans eget sinne la sig en evig vinter.
Året efter var det år då demensen tog honom. Nu mindes han ingen ägandes båt längre. Bara fragment fanns kvar. Solen, Kilosabborren. En av mopedgrabbarna som en gång lånat ekan drog upp den gistna båten på land under hösten det året. Ville rädda den. Men märkte väl att den var i för dåligt skick. Lämnade. Kom aldrig tillbaks.
Sen låg den där i många år. Ägaren behövde den inte längre. Han reste en vårdag i maj iväg till andra världar där båtar inte behövs. En älg sniffade på den en sommarkväll. Men det luktade bara mossa om den nu. Varken fisklukt eller människolukt, nej inte ens masklukt fanns bevarad. Så älgen gick vidare. Ointressant. Vad betyder en båt för en älg?
Ja och sen då den där kvällen när vi går förbi. När båten berättar en del av sin historia för mig med en knarrig nästan inte hörbar röst. Där jag tar en bild på den innan dess förfall är totalt. Men det var några år sedan. Nu minns inte heller jag var den låg. Men dess historia minns jag. Ja och nu känner du den också.
Medans ni vilar och “jullovar” så fixar jag dom här drivarna. OK!?
Jag har alltid haft själen hos en företagare. Och även om jag inte är det just idag (fast allt inom mig är det) så går jag såklart ner till låtsaskontoret vid vanlig tid. De flesta företagare i landet gör samma sak, jobbar. En majoritet har nog varit till sina företag en eller flera vändor under helgdagarna också. Det är ett liv. Det är det enda sättet att driva ett företag.
Många politiker har aldrig fattat det där. Fast bättre idag än innan såklart. Men “utsugarna” är sällan företagarna. De gör rätt för sina pengar i arbetad tid och i att ta risker som andra inte vill eller vågar ta. Vi räknade på det där för några år sedan för en företagare jag känner som det då gick väldigt bra för och som många var väldigt avundsjuk på eftersom han kunde köpa fin bil osv. Även för honom hade det såklart varit år i början där man inte kunnat ta ut lön och då han ändå jobbat dubbla pass och mer. Men slog man ut de pengar han hämtat hem från företaget under åren så var det ungefär hälften vad han fått om han varit anställd på sitt eget företag. En rätt dålig affär alltså privat. Då hade han dessutom ansvaret för ett tiotal anställda på sina axlar också.
Jag betraktar mig som socialist. Men det finns JÄVLIGT MÅNGA socialister som aldrig fattar det där. Det är inte den vanlige företagaren som är fienden nämligen. Det är de som flyter uppepå som är det.
Men vardag här alltså. Torsdag och första dagen i veckan. Samtidigt Konstigt liksom. Man är förvillad. Men är man droppen måste man droppa på. Alltså vill man göra ett hål i en sten kan man skaffa sprängämne och spränga sitt hål. Det går snabbt och smidigt. Kräver dock pengar för inköp av sprängämne. Men man kan också gör som vattendroppen. Man droppar helt enkelt på. Efter tillräckligt många droppar så blir det ett jättefint hål.
Jodå man kan sätta sig ner och säga att det inte går också. ja och att det är någon annas fel att det är så.
De flesta som inte gillar en har egentligen problem med sig själva. Man får ta det liksom. Ändå blir jag lite stött när någon tydligt visar att det är så. Ja och ändå vet jag ju att det är bättre att få sådant serverat till sig tydlig så att man slipper slösa energi på de där personerna. För varför skall man liksom? Det finns så mycket annat man vill och bör ägna sin energi åt. Men typiskt är det i juletid ändå. Bort säger jag. Bort! Håller en gammal F-skattesedel framför mig.
Normalt brukar mitt kaffe var på sin höjd ljummet vid den här punkten. Icke så idag. Hmmmm…. en ny era. Tack J. Det här kommer att bli bra.
Ja TP fighten igår då? Fyra timmars intensivt spelande med mat-paus. Jodå K vann i år igen. Det har hon gjort några år nu. Ja och jag var väl näst sist tror jag. Inte sist som i fjol. Det tar sig. Sakta. Liksom. Men trevligt. Att göra något tillsammans. Man vet inte hur lång tid man har kvar att göra det på. Det vet ingen.
Nu så, droppen dripp och droppen drapp. För framtida segrar.
Julgåva med potential. Rymmer exakt fyra koppar. Perfekt. Enda problemet är att jag känner mig som en tunnelbaneresenär i New York när jag dricker ur den…