Temperaturen kastar sig nedåt. Som om det var en slalombacke. Störtlopp. Nedåt, nedåt, nedåt och klockan är bara fyra. Jo, JOOOO – jag fryser. Redan. Liksom.
Och dessutom förbannat mycket vinter kvar… Hela. I princip. Man kan misströsta. Men får försöka glädjas med snökanonerna i Järvsö som startade igår. Fast lätt är det inte. Rent av skitsvårt.
Fast bor man här får man väl såklart skylla sig själv. Det är fritt att flytta. Ja faktiskt hur långt söderut man vill. The outbacks i Australien t.ex. Då jävlar behöver man inte klaga på kyla något mer. Japp, det är rent av så att av hög och låg temperatur är nog låg att föredra. Enklare att gömma sig ifrån. Som här. I små bubblor vi kallar hus.
Jo jag vet att jag gnäller. Ja, jag vet att det inte finns det minsta anledning att göra det. Jag bör hålla tyst. Men kan inte. Jag lider nämligen. Fryser. Fast varmt har jag ju här på låtsaskontoret ändå. Men inte hjälper det. Jag fryser i alla fall.
Helvete!
Liksom!
Men eftersom det inte hjälper att gnälla får jag väl i alla fall sluta för stunden. Låtsas att det är sommar. Sätta på mig kortbrallor. Ja varför inte!? Tankens makt är stor. Kanske fungerar det.
Varje gång man får en ren kompilering så infinner sig en lyckokänsla. Man har ju gjort det där så många gånger nu och det är verkligen inget märkvärdigt. Ja och inget fungerar ju ens just nu i den kod jag låtsasjobbar med, lyckokänslan finns där ändå.
Men man får picka i sig alla små korn av lycka man kan hitta såklart.
Ställer ut soptunnan. Det är -4. Ingen temperatur för en riktig Norrlänning såklart. Men för mig, en enkel ocool gubbe, innebär det att jag håller på att frysa ihjäl. Fryslort är man. Fryslort blir man inte. Så in rusar jag snabbt. Så snabbt nu en gammal gubbe kan röra sig.
Kör 🙁 listan idag. Melankolin är över mig. Underligt är att den listan är mycket längre än 🙂 listan. Så ofta som jag trollar mig ner i melankolin så borde det väl vara tvärtom. Men det kan inte hjälpas, det är väl det där med att ha sin födelsedag kring allhelgonahelgen igen. Ingen kan bli riktigt munter med en sådan uppväxt. Det förstår ju alla.
Nu är det ju så att jag gillar det där lite låga. Är som mest kreativ här nere. Njuter lite av det helt enkelt. Ja det är väl något fel på mig helt enkelt.
Imorgon skall kamrat opereras för cancer, Jag sitter såklart här och håller alla tummar. Men det brukar gå bra. Folket i Uppsala är duktiga. En tidig upptäckt brukar resultera i fortsatt långt liv. I det här fallet är alla prognoser goda efter vad jag förstår. Men allvarligt ändå såklart. Det är liksom inget skämt. Fuck Cancer!
Jag borde egentligen gå och lägga mig men sitter här och knappar kod ändå. Det är ju sånt som en sådan där som jag gör. Är inte bra på något annat. Ja, är jag ens bra på det?`Hur avgör man sådant. Andra avgör såklart. Ofta de som inte har en aning. Då är man såklart sänkt redan från start. Jag är så oerhört avundsjuk på dem som har folk omkring sig som tror på det dom gör och stöttar dom. Ja, jo, och visst. Man skall inte vara avundsjuk. Det är fult och dumt. Men jag är det i alla fall. Just när det gäller det här. Inser att det gör mig till en dålig människa.
Men på torsdag blir det alltså fiber här i huset om inget oförutsett händer. Jag tror inte riktigt på det där innan allt är på plats och fungerar. Men en milstolpe är det. Om det fungerar. FANTASTISKT!
Fast än finns lite tid att knappa på innan låtsasarbetsdagen är till ända. Imorgon är en annan dag. Vi får se om det blir 🙂 listan eller 🙁 listan imorgon. Idag vet ingen.
Så vinner han, Kung Bore, till slut. Det är en kall natt, det skall bli en kall vecka, ute huttrar och dör växter som inte fått något täcke av snö som håller värmen.
Men visst. Kungen vinner varje år. Precis som han till slut förlorar sitt imperium på våren. Det där är nästan en sanning. Det har funnits år när den inte infriades. Artonhundrasextiosju och åtta t.ex. Det lär hända igen. Och alla kommer att ropa “mäh!?” då när det händer precis som mänsklighetens korta minne alltid påbjuder. Alltid oförberedda.
K har morgonmöte och hastar upp ur sängen. Jag ligger kvar en stund till. Vill inte möta det där kalla. Men måndag är en av de helt utmärkta dagarna i min vecka så strax efter henne är jag uppe jag med. Sugen och glad över att leva. Ja jag vet. Det låter hurtigt. Har man aldrig varit igenom någon skitig sörja så kan man såklart inte förstå det där. Men har man det, vistats i sörjan, ja då ler man över en ny dag utan oro, svält och umbäranden.
Den sista delen i fiberinstallationerna skall börja här i Los imorgon. Men ingen har ringt och bokat tid så man är väl inte med på början av den där listan. Hoppas gör man såklart. Men har man väntat såhär länge kan man såklart vänta ett tag till.
