Category: Betraktelser & Berättelse

Jag tillverkade och sålde ett program “Gold for Workgroups” för många år sedan. Det gick bra faktiskt. Var rätt populärt. Men svårt att hålla igång både sälj, kodande och allt annat som hängde med. Blev partner med andra för att få det hela att snurra på. Dumt såklart. Samarbetet var dödsskottet. Folk har ofta helt egna agendor till att samarbeta. Man måste förstå och veta det när man går in i dylikt. Lägga tid på striden på att fokusera. Eller ge upp. Men å andra sidan är det genom att ge sig in i saker som man lär sig.

En rolig anekdot från den där tiden var när en av samarbetspartnerna hade fixat ett möte med en möjlig finansiär. En av löntagarfonderna. Så vi åkte ner. Man satt i regeringskvarteren och vi mötte VD’n och berättade vad programmet handlade om. Flådiga människor och flådigt kontor. När programmet sen skulle visas så hade VD’ns 16-årige son kallats in som expert. Ja man trodde liksom inte det gick till så på den nivån. Men det gör det såklart. Någon investering blev det hur som helst inte. Troligen tur det.

Numera har jag bara manualen kvar. Jo det finns nog kod någonstans också. Ja och timmarna man la ner… det var timmar som gick. Många av dem i lokaler på +10 och mindre. Hårda tider.

Fast “Lose” då alltså. Det räcker liksom med landsbygd för att man redan från början skall ligga på minus. Fina adresser hjälper. Den där kommentaren

“Datorer tror vi inte på men dom har skaffat en fax på kommunen det ÄR nog framtiden“.

den gäller väl fortfarande. Man behöver bara byta ut “datorer” och “fax” mot andra saker. Det där var bland det första jag fick höra när jag flyttade hit. Men många liknande kommentarer har det kommit efter det. Av folk som inte vet ett dugg vad dom pratar om men som ändå sitter på makt över guld, medel och folk. Som håller igen utvecklingen.

Jag är ändå rätt stolt för de där grejerna jag gjort. Jag har ändå gjort dem. Det finns så många som vill göra men inte gör. Visserligen spar man egen energi på det angreppssättet. Men det skapas inget heller. Jag har i alla fall gjort saker. Ingen kan ta ifrån mig det.

Så bitter känner jag mig ändå inte. Det är liksom som det är. Det hade varit fritt att flytta härifrån. Fritt att gå tillbaks till fabriken. Fritt att utbilda sig till annat. Det har funnits mycket frihet. Valen är ens egna. Också när det är svårt. Man får stå för dem. Eller börja köra buss.

Sitter och väntar på att kaffebryggaren skall bli klar. Ja, och som “master of doing things no one wants” så är väl det antagligen bland det mest nyttiga jag kan åstadkomma på den dag som människa. Möjligen förutom disk och städning och tvättande då. Men sådana sysslor är ju inte heller sådant man får statyer, medaljer och prispengar för.

Jodå, har askat ur Hulken också. Tömt kompost. Matat katter och fåglar. Skurat upp lite skit. Vardagliga grejer. Sådant man inte tänker så mycket på att de görs.

T ringer på förmiddagen. Vi prata om exakt samma saker som förra gången han ringde och gången före den och… Alla telefonsamtal från alla är sådana. Han, gammal industriarbetare från förr. Han har aldrig tagit en risk. Utnyttjat allt som går att utnyttja i samhället. Är stolt över det. “Smart“. Blir rikligt belönad för det som nybliven pensionär. Ja och välförtjänt kan jag tycka. Så jävla roligt är det inte på fabrikerna. Men man funderar om hur livet blivit om man själv stannat på fabriken…

Fast jag hade nog aldrig överlevt ett helt liv i det där trångsynta. Ja och varför skall vägen vara enkel att vandra efter. Och lyckokänslan… nog finns det väl lite värde i den också. Inte för alla såklart. Men åtminstone för den som känner av den. En stund. Ibland. I tiden.

Fast vad händer med ett samhälle om majoriteten är ute efter att hämta hem så mycket de kan till sig själv istället för att bygga?

Kanske ingenting.

Då dör vi.

“Ingenting” är det värsta.

Fast nu är nog mitt kaffe klart. Nu skall det drickas. Den sysslan kommer i alla fall uppskattas av mig. Men är väl som att släppa en låt. Väl nedsvalt fullständigt glömt.

Vilar. Gör inget annat. Sover. Läser. Somnar. Äter. Ser på film. Somnar. Vilar. Läser. Japp. Helg här på kullen.

Fast någonstans där på söndagseftermiddagen så tar helgen slut. Man skall jobba igen. Ja och jag har inget emot det. Det går på ett ut. Njuter lika av både. Ja behöver båda. Ladda. Urladda. De hör ihop de där lägena. Det fungerar inte bara med det ena. Enkelt!

Sen har jag abstinensen efter musik. Den samlas upp under helgen. Det blir inte så mycket musik där uppe i lägenheten. Här nere på kontoret är den ständigt på. En del av mitt blodomlopp. Ett annat livsflöde. Första låten när man börjar sin vecka lyfter själen. Men samma där såklart. Tystnad och oväsen. Man behöver båda.

Fast vind från norr idag. Drar rakt igenom huset och rakt igenom mig. Fryser. Hatar. Längtar efter sommar. Får meddelande från Tyskland under eftermiddagen med bild på blommande kullar. Fan! Tänker man. Helvete vad man längtar dit. De där första förskrämda snödropparna som brukar titta upp efter väggen mot pannrummet i början av april. De som står för hoppet. Droppandet från taket. En sol som värmer om alldeles lite.

Men bara två veckor kvar till Vasalopp. Där vänder det. Där kommer hoppet på riktigt. Det och kåta Talgoxars sång påminner om bättre tider. Heja och hurra!

Fast nog är det så att jag inte är skapad för det här klimatet. Jag borde ha bott i varmare trakter. Månne blev jag rövad hit av någon bäbisnappare. Gubben kommer att gilla krematorieugnen när den tiden är inne. Den ultimata njutningen där. Det är så säkert.

Funderar lite på pengar när jag ligger i soffan under helgen. Hur man kan vara nöjd över tillvaron man lever. Tiotusen extra är en förmögenhet för mig. Mer behöver jag liksom inte för att känna att jag har ALLT. Inte behöver mer. Men tänker på kamrater och bekanta som kan plocka fram två, tre, tio miljoner om de får några dagar på sig. Ja utan att sälja något. De finns där nollorna. Som rediga kulor. Riktiga pengar. Ja och kanske är de här kamraterna några pariteter lyckligare än vad jag är. Hur skall jag kunna veta det? Men de har ungefär samma sjukdomar som mig. Samma ålderskrämpor. Samma problem. Och när vi ligger där i ugnen så har ingen några av stålarna med oss, ja och har vi det så brinner de upp med vår världsliga lekamen i den heta ugnen ändå.

Det är ju det där med vad man skulle göra med “många pengar” om man hade. Ja det är ju det här jag gör. Det här jag vill göra. Ja, jag vet, det blir inte mer fånigt än så. Och försöker man förklara det för någon så tror de ändå inte på en. Undanflykter.

Men jag har dokumentation att skriva. Kan inte sitta här och skriva ord till ingen nytta alls. Ja, jo, det gäller väl dokumentationen också. Allt jag gör är nu ändå Buddhistisk sandkonst. Att känna sig nöjd över det min enda framgång och merit.

Måste man väl ändå utbrista en dag som denna…

Är till Ljusdal och tillbaks till Los igen två gånger idag. Varför inte liksom? Speciellt inte när vägen är en äkta tvättbräda av högsta tvättbrädeklass. Skakigt är bara förnamnet. Jag skakar faktiskt fortfarande.

Sådär är det ibland. Men får – nåja köper – två semlor på första turen tillbaks. Dom avnjuts såklart i rask följd före lunch någonstans vilket gör att jag spar in tiden för själva lunchen. Katten får lite grädde såklart. Men ingen heldag idag alltså. Så spara tid gäller. Helst. Bra eftersom jag har en release att få ut idag också. Ja och får ut. Vissa dagar är bara sådana också. Det händer liksom.

Mellanrummet mellan farande på tvättbrädsväg ägnar jag alltså till att få ut releasen, men också åt att skriva lite manual och sen försöka komma på hur jag tänkte när jag byggde två hårdvaruprojekt för några år sedan. Det behövs bara tre års frånvaro numera så har man glömt och blandat ihop saker som man förr kom ihåg med lätthet. Nåja, skam den som ger sig. Nu mot kvällningen har jag fått ordning på det där igen. Skapligt åtminstone. Båda projekten bygger och jag kan ladda upp kod till hårdvaran. Mer behövs väl inte, eller hur?

Allt gott här på kullen. Inte ens Ljungströms “skryt-sms” där han visar vilken massiv lyssning han har just nu sänker mig. Själv har jag 18. URK! Japp, man borde skämmas. Men just nu. Icke. Kan leva med att vara här nere på botten. Kan till och med le åt det bottenlösa i hela tillvaron just där, där man försöker. Dessutom kan jag faktisk tycka att herr Ljungström är värd det där. Gamla rockstjärnor ni vet…

Semlornas effekt avtar under den andra turen ner till Ljusdal. Inte ens jag kan dock tänka mig två ggr två semlor på en dag. Men K har lovat att det skall bli Sushi. Fast STOR besvikelse där. STÄNGT! Ja och det alternativa stället är av kommunen utsett till “lortställe” och dom slipper mina besök numera. Vi handlar lite annat gott innan vi åker hem istället. Blir mätt fram mot sextiden efter tidig kvällsmat.

Kodar under kvällen. Misströstar över världen också såklart. Här på kullen är det ju OK med det mesta. Men ute i världen. Ryssland, Amerika. Kina. Ja och jag vet inte allt. En massa galningar har makten. Som kan bäst själv. Eldar under den nationalistiska grytan. Skiter i alla samarbeten. Vi har sett det förr. Alla skyltar pekar mot helvetet. Köp mer vapen. Stäng och lås alla dörrar. Mer straff. Längre straff-. VAR RÄDD! Ja varenda publik figur ropar efter MER vapen. Men aldrig någon sin har MER vapen räddat världen. Det är MINDRE vapen som räddar världen. Varje gång!

Fast vem lyssnar på en gammal gubbe på en kulle i Los. Ingen. Ja och varför skulle man gör det nu då? Har ingen aning alls… Begär inte det av någon. Titta vidare på Bonde söker fru, Melodifestivalen, Paradise Hotell istället. Ner med huvudet i sanden bara.

Förresten. För att återknyta. Semlor till lunch rekommenderar jag INTE. Hur goda de nu än kan vara. Onyttigt är bara förnamnet. Men gamla män ni vet… Man kan göra lite som man vill. Ingen skäller på en längre. Man kan gå med en stor snorkråka i ansikten på stan och ingen förväntar sig något annat av en. Skönt när man lämnar all stolthet bakom sig. En liten kamp med sig själv innan man når dit. Men med något lite träning så… Man kan leva vidare på samhällets botten. I all fall om man bor på en kulle. Om livet i dalgångarna vet jag väldigt lite.

Nu skall jag sova. Imorgon är en annan dag. Jag skall städa. Där uppe. Här nere gror det igen. Borde städa här nere också. Skämmigt lortigt just nu. Men mancave. Ja och gammal gubbe. Det går liksom.

Godnatt!

En snäll Karin köper en releasetårta. Det blir firandet. MER firande än vanligt efter releasen av VSCP Works+ alltså. Känns bra. Fast igång med fortsättning nu då såklart. Två år tog det. 13h/14h/15h/16h dagar. Antagligen är det bara jag som är långsam. För så kan man ju också se på det. Eller möjligen var det många kodrader att få till. Men troligen det sista enskilda projekt av den här storleksordningen jag gör. Orkar nog inte ett till så omfattande projekt. Har använt allt jag har till det här. För att orka. Men VSCP lever. Hur många omskrivna och hyllade projekt har inte dött under de här 25 åren det här har pågått. En hel jävla hög av lik ligger där och ruttnar bakom oss efter vägen.

Annars är det som vanligt. Tystnaden. Den första kommentaren brukar annars vara om något som inte fungerar. De tvåhundrafemtio+ efter det också. Men det är så det här “jobbet” fungerar. Att man ger bort en stor del av sitt liv är det inte många som reflekterar över. Gratis hägrar mest. Eller kanske bara.

För mig blir det lite som Buddhistisk sandkonst. Njutningen finns i själva skapandet. Hade man inte haft den inställningen så hade man blivit galen eller lagt av med det här för mycket länge sedan. Men på något konstigt sätt så räcker det där fast ingen tror en när man säger det. Det låter såklart bara som förlorarens bortförklaring och jag kan förstå det. Fast problemet med det synsättet är att jag varje gång jag når fram till det där “klar” som resulterar i en release ändå känner mig som en vinnare. Det är alltså mer komplicerat än så. Det måste inte alltid finnas applåder och priser för att det skall kännas som succé. Jämför fjällvandringen. Att ta sig upp för det där branta berget i slutet av en lång dags promenerande. Inte behövs det en folksamling som står där uppe och applåderar för att man skall känna sig nöjd, när man till slut, svettig och trött, tagit sig hela vägen upp.

Livet är alltså tämligen gott här på kullen. Vem blir inte på gott humör efter en helg med tårta. Ägnar kvällen åt att flytta lite manualer från ett wiki-format (Dokuwiki) till Markdown. Inte det roligaste man kan hålla på med. Tiden man lägger på underhåll ökar såklart ju längre man håller på och ju mer man gör. Det är oundvikligt. 9/10 sysslor är inte roliga. Man får liksom tugga på.

Imorgon är en annan dag…