YNKLIGT Adlibris. Tack och lov finns Bokus.
Source: Kundernas ilska får Adlibris-chefen att tänka om – nya planen – Breakit
Category: Swedish
The photo resolution, which is the toughest part to wrap one’s mind around, is reportedly 195 gigapixels.
Categories
Julklapp
Julgåva med potential. Rymmer exakt fyra koppar. Perfekt. Enda problemet är att jag känner mig som en tunnelbaneresenär i New York när jag dricker ur den…
Fåglarna har fått mat. Ekorrarna lika så. Rådjur och älg har fått äpplen. Hulken några säckar pellets. Nu är det snart vår egen tur. Att äta för mycket. Men njuta. Snart snarkar jag säkert i ett hörn av en soffa. Julefrid kallas det.
God Jul på er alla!
Egentligen skulle jag väl sätta mig och skriva en spökhistoria. Eller en saga. De passar väl nu i dessa tider. Men jag gör inte det. Det vore för lätt. I alla fall just i natt. Det enkla och lättvindiga har aldrig varit min väg.
När jag kommer från affären idag så känner jag att Los ändå är rätt trevligt. Man känner folket här. Vi smågnabbas lite när vi träffas. Vet det mesta om varandra. Har sedan länge accepterad de svagheter som alla vet om hos var och en av oss men som vi alla, med de medel vi förfogar över, försöker dölja så gott det går. Men trevligt liksom. Inte tarvligt. Inte bondigt. Varmt. Inte “Stockholmskallt”. Men jodå, det finns kyla och upphöjda näsor här också. Men de som står för dem är bara några få petrifiera personer, inte grannen som så många gånger i stan. Ja och man har sedan länge sagt åt uppnäsorna att dra åt helvete.
Livet här på kulle är det inget fel på heller. Jag trivs här. Å andra sidan så skulle jag i den delen av livet kunna sitta var som helst i världen. Åtminstone om det fanns en dator och en skaplig Internetuppkoppling. Jag är enkel på det viset.
Ändå kan jag längta härifrån så att det gör ont. Den där delen av mig som alltid längtar bort oräknad då. Jag vet att man aldrig kan fly från sig själv och den hör samman med det. Men det finns en annan del också. Den som inte orkar med den där sista timmen när man åker hemåt efter att ha varit någonstans. Den där långa vägbiten som bara går genom skogar som aldrig tar slut. Allt vore så mycket enklare utan den. Allt vore närmare och hoppfullt. Där skulle jag finnas. Inte för att jag hör hemma mer där än här. Jag är och har alltid varit solitären. Det är mitt kors. Ingen annan kan bära det åt mig. Det finns inte ett plats där jag på riktigt hör hemma. Men öppna ytor längtar jag efter. Fält och åkrar och de sinnen som fäster i de öppna fältens människor.
Men nyckeln till friheten är bortkastad. Tro mig, jag har sökt efter den. I varje vrå. Men den står inte att finna, Inte här. Inte där.
Så här på kullen. Här sitter jag. Nu ännu en jul och snart slut på ett år. Ja och det är inte så förbaskat pjåkigt liksom. Lite film. Lite bok. Lite mat. Lite kaffe. Lite annat. Ja och så fylla pellets i Hulkens mage och gå och lägga sig. Enkelt liv. Överlevnadsbart. Väldigt nära perfekt egentligen. Ja och det är väl med “perfekt” som med “klart”. Man kan komma när, nästan ända fram, men aldrig helt och hållet. Ni vet “Nirvana” och det där. Samma snack. Samma tanke. Ja och det är OK att det är så. För kom man hela vägen fram var man någon slags guddom och jag är säker på att åtminstone jag inte skulle gilla en sekund att vara en som tillbads. Nope, föredrar de där överlägsna och nedsättande kommentarerna i så fall. Ja ännu mer inga kommentarer alls. Där jag oftasy finns. Ja alltså att inte finnas. Att inte ens vara så reel att inte ens butikernas automatiska dörrar öpppnar sig när man står där framför dem och vill in. Där är lyckan.
Fast nu. Läsa en timme. Sen somna. Drömma om det som kommer. Eller bara sova. Det blir som det blir. Imorgon dan före. Bra det. Jättrebra.
Det har lägrat sig något slags lugn över kullen. Jodå, jodå, jodå än finns det att göra, inte minst K sliter i köket, men ändå, någon slags långsam puls tickar i allt som lever här på kullen just nu.
Ungarna stjäl en gran traditionsenligt i “Nisses skog”. Själv är jag egentligen inte mycket för det där “döda en gran och se på medans den dör” men stämningsfullt är det såklart när den står där med kulor och glitter och lyser. Fast i mitt inre hade den blivit vacker som en stor ståtlig gran som mindes det som hänt här uppe på kullen under hundra år också. Men å andra sidan kunde den lika väl fallit för en hungrande röjsågsklinga, ja det är väl kanske till och med troligt just där den växte. Man kan i alla fall tänka de där tankarna att et inte är att bara ta. Allt som finns är inte till för människan. De har ett berättigande utanför oss i människosläktet också.
Jag handlar fågelmat, tjugo kilo, som räcker en månad. Glömmer såklart att köpa äpplen till älg och rådjur. Får väl åka ner imorgon igen och skaffa det. Affärerna är alltid öppna i den nya tiden. Förr skulle det var gröt med smörklick till tomten också, men någonstans under något år så försvann han härifrån. Ville inte bo kvar här på kullen. Ville bo hos andra. Så han flyttade. Ja och jo och javisst, jag saknar honom. Honom och den där speciella stämningen han spred i julnatten. Den som gjorde att till och med fyllandet av pellets kändes som en magisk handling den dagen. Sen han flyttade så är allt det där borta.
En pall pellets släpar jag in med vänsterarmsfattning. En pall är vad jag klarar i ett pass numera. Sen är styrarmen slut. Har två pallar koncentrerad värme till att få in, men det skall väl ordna sig imorgon. Därifrån någonstans kan man koppla på full julefrid. nämligen. Notera att jag väljer att inte se alla ståtliga tallar och granar som döljer sig i pelletsbitarna. Men hyckleriets mästare är inte bara jag, det är hela mänskligheten.
Jag undrar hur farfars jular var. Nestor Nilsson. De var nog inte alltid så lätta där på Stockholms gator. Men kanske tänker man inte ens på julen om man bär en krävande och våldsam demon på sina axlar. Kanske räcker det med att bära på den bördan. Men jag vet ju inte ens hur han levde. Ingen annan i släkten heller. Vad jag vet. Men man anar att han inte levde ordnat innan han hamnade på sjukhus. Ja och där var väl kanske inte jularna bättre heller. Institutionsjular. Det låter inte kul. Undantagen från samhället och sen mer eller mindre bortglömd till jag väcker minnet av honom till liv igen. Tvingar upp det till ytan. Får en farfar.
Men det är klart. Jag hycklar där också. Hade jag mött honom då hade jag väl antagligen inte bjudit in honom att delta i julfirandet. För besvärlig. Antagligen. Vad vet man? Jag skall i alla fall hålla hans minne levande så länge jag lever. För så länge någon minns en är man inte riktigt död. Möjligen blir jag den siste där.
Nu skal jag äta en bit och sen göra lite senap. Ja sen soffan såklart. En film eller två. Man skall inte anstränga sig för mycket.