Categories
Swedish

Trevligt

Egentligen skulle jag väl sätta mig och skriva en spökhistoria. Eller en saga. De passar väl nu i dessa tider. Men jag gör inte det. Det vore för lätt. I alla fall just i natt. Det enkla och lättvindiga har aldrig varit min väg.

När jag kommer från affären idag så känner jag att Los ändå är rätt trevligt. Man känner folket här. Vi smågnabbas lite när vi träffas. Vet det mesta om varandra. Har sedan länge accepterad de svagheter som alla vet om hos var och en av oss men som vi alla, med de medel vi förfogar över, försöker dölja så gott det går. Men trevligt liksom. Inte tarvligt. Inte bondigt. Varmt. Inte “Stockholmskallt”. Men jodå, det finns kyla och upphöjda näsor här också. Men de som står för dem är bara några få petrifiera personer, inte grannen som så många gånger i stan. Ja och man har sedan länge sagt åt uppnäsorna att dra åt helvete.

Livet här på kulle är det inget fel på heller. Jag trivs här. Å andra sidan så skulle jag i den delen av livet kunna sitta var som helst i världen. Åtminstone om det fanns en dator och en skaplig Internetuppkoppling. Jag är enkel på det viset.

Ändå kan jag längta härifrån så att det gör ont. Den där delen av mig som alltid längtar bort oräknad då. Jag vet att man aldrig kan fly från sig själv och den hör samman med det. Men det finns en annan del också. Den som inte orkar med den där sista timmen när man åker hemåt efter att ha varit någonstans. Den där långa vägbiten som bara går genom skogar som aldrig tar slut. Allt vore så mycket enklare utan den. Allt vore närmare och hoppfullt. Där skulle jag finnas. Inte för att jag hör hemma mer där än här. Jag är och har alltid varit solitären. Det är mitt kors. Ingen annan kan bära det åt mig. Det finns inte ett plats där jag på riktigt hör hemma. Men öppna ytor längtar jag efter. Fält och åkrar och de sinnen som fäster i de öppna fältens människor.

Men nyckeln till friheten är bortkastad. Tro mig, jag har sökt efter den. I varje vrå. Men den står inte att finna, Inte här. Inte där.

Så här på kullen. Här sitter jag. Nu ännu en jul och snart slut på ett år. Ja och det är inte så förbaskat pjåkigt liksom. Lite film. Lite bok. Lite mat. Lite kaffe. Lite annat. Ja och så fylla pellets i Hulkens mage och gå och lägga sig. Enkelt liv. Överlevnadsbart. Väldigt nära perfekt egentligen. Ja och det är väl med “perfekt” som med “klart”. Man kan komma när, nästan ända fram, men aldrig helt och hållet. Ni vet “Nirvana” och det där. Samma snack. Samma tanke. Ja och det är OK att det är så. För kom man hela vägen fram var man någon slags guddom och jag är säker på att åtminstone jag inte skulle gilla en sekund att vara en som tillbads. Nope, föredrar de där överlägsna och nedsättande kommentarerna i så fall. Ja ännu mer inga kommentarer alls. Där jag oftasy finns. Ja alltså att inte finnas. Att inte ens vara så reel att inte ens butikernas automatiska dörrar öpppnar sig när man står där framför dem och vill in. Där är lyckan.

Fast nu. Läsa en timme. Sen somna. Drömma om det som kommer. Eller bara sova. Det blir som det blir. Imorgon dan före. Bra det. Jättrebra.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.