Author: Åke Hedman

Såja. Liksom. Man får en lördag. Slöar lite såklart. Kommer inte igång förrän vid lunch någonstans. Men det är OK. Hur skulle det inte kunna vara OK. Man bestämmer. Själv. Ingen annan. Också om man vill skriva kortmeningar. Ju. Liksom.

Men nu får bort lite rostflagor i ett rör som gör att vi får för lite varmvatten i köket. Man vill ha stort flöde. Såklart. Men man får trixa lite om man skall kunna spola ur ett rör där uppe. Helst skall ju överskottsvatten gå ner i avloppet.  Men dagens första uppdrag är det. Rosten är mitt fel. Satte fast ett gammalt rör i källaren för en tid sedan. Bankar man lossnar det. Får nog byta det där röret också. Men sällan fungerande byts här. Det får, på norrländskt vis, gå sönder först.

Ja sen kanske det blir fler uppdrag.  Det finns alltid något som skall lagas eller fixas. Som det är. Gamla gubbars liv skulle antagligen vara förfärligt torftiga om det inte var så. Imorgon är i alla fall vikt åt oljebyte, däckbyte och bilvintervård. Den närmar sig nämligen den där helvetestiden. Nope inte tvätta.

Men kan såklart inte bara sitta här då såklart om det skall bli något gjort. Nehej och hallå… Liksom.

En förträfflig dag. debuggar en drivare. Blir “klar”. Ja apostroferna för att det är vad man tror. “KLAR”, Med fredag nu då. Ledig kväll. Så låt mig tro på det. Några timmar i alla fall.

En älg med två kalvar vandrar stilla här utanför under förmiddagen. Ståtliga djur. Vackra djur. Värdiga djur. Nästan ofattbar att de finns där ute i skogen när man ser dem sådär nära. Jag fattar inte hur man kan höja bössa och skjuta. Såklart. Men de som gör det är väl av hårdare virke än vad jag är.

Men nu fredag. Förr. För miljoner år sedan hade man längtat till festen. Nu längtar man bara efter soffan. Tänk så det har blivit. Nära-döden-liv. Men någon slags lycka i det där då ändå.

Ja, saker måste ibland vara som de är. Man får acceptera och leva på det. Det är precis vad jag tänker göra nu. Slappna av. Film kanske? Sova… Grön IKEA-soffa väntar.

Trevlig Helg!

Läser om dem som stannade kvar. I byn. I bygden. Ungdomarna. De som aldrig gav sig iväg. Minns orden från arbetsförmedlaren i Arvidsjaur (den enda gång f.ö. jag hört en arbetsförmedlare uttrycka något bra).

Vi skall göra allt för att få våra ungdomar att flytta, men vi skall också göra allt för att få dem att komma tillbaks en dag.

Det ryms mycket i det där. Att ta reda på vad som finns utanför byns trygghet. Att göra något. Att ta reda på hur det förhåller sig. ja och om man nu återvänder, ha svaret på den frågan.

Jag blir lite ledsen varje gång jag ser en ungdom som bestämt sig för att stanna här i Los  Sen som fyrtiofemåringar sitter de där och vet allt om världen, ja om allt, men har aldrig varit en del av den och kommer aldrig att blir det för att det är för sent. Japp, om ni frågar mig så skulle de flesta distansundervisningar läggas ner. Åtminstone för barnlösa och de utan speciella behov. Ja hårddraget såklart. SD retorik liksom.

Men kanske är det där bara en avundsjuka. Att ha hittat hem. Att inte känna ett sugande behov av att åka iväg. Inte ens iväg från sig själv. De som kommit dit borde ju ge kurser som man såklart skulle anmäla sig till och betala dyra pengar för.

Fågelautomaten… ja den har sett sina bästa dagar efter björnattackerna. Går nog inte rätta ut en gång till nu. Det får inhandlas ny. Får vänta med det tills björnarna gått i ide.

Ljuset är tänt här. Kaffet bryggt och upphällt. Det är fredag. Grön IKEA-soffa får besök senare ikväll av en snarkande ocool gubbe eftersom jag är mycket trött. Men det snurrar på. Visst, världen drar, men jag sitter kvar där jag är. Som det är. Lite som de där ungdomarna som aldrig drar iväg.

Nu skall jag drick kaffe.

En sak i taget.