Author: Åke Hedman

Äntligen blir det lite studio.  En helkväll faktiskt. Nästan en låt. Och inget handlar om annat än att ha roligt. Tänka sig. Det var annat förr. På Sjuttiotalet. När det handlade om ära och berömmelse. Jag är glad att jag nått ända hit. Nu som gubbe. Visare, klokare, åtminstone i det. Tror jag

Ljusdal idag. Sjukvårdsåterbesök. Men men har glömt bort mig. Finns ingen där som vill veta av mig. Men kanske inte helt förvånande för en person som till och med dörrarna till varuhusen tvekar att öppna för. Det senare är faktiskt sant. Har hänt mer än en gång. Det förra är tyvärr alltså också sant. Vården. Suck. Liksom. Om man slapp. Men pillerburkarna och besöken bara tilltar.

Det enda som saknas i studion är ett glas whisky. Det kan inte hjälpas men det är bensin till musiken. Inte mer än ett glas dock. Jo kanske två. Men det där får väl vänta till framåt jul. Då kan jag unna mig. Fast ur fas har de två blivit. Studio och whisky. Oftast är det för kallt i studion på vintern och alltså inte helt kul att sitta där. Följaktligen inmundigas whisky uppe i värmen. Utan studio. Men kanske borde tränga ihop mig mer i år. I alla fall om kaminen nu äntligen verkar komma på plats här nere.

Det känns som jag skulle kunna dra vidare när jag ändå tar mig till centralorten. De flesta verkar resa iväg någonstans under sommaren. Är det inte Gotland så är det något Europeiskt land. Här verkar det inte ens bli Nordanstig i år. Fjolårets “semesterresa”. Därav suget efter att dra vidare. Bara sticka. Smita. Men gör såklart inte det. Fast jag borde. Egentligen. Kanske. Liksom.

Men bara dagar kvar nu tills man kan dyka ner i glömskan och koden igen. Börjar längta dit. Fråga mig inte varför. Du kommer aldrig förstå om jag förklarar i alla fall.

Farsan ramlar ner från väggen. Snöret som är det sista som håller honom uppe har gått av. Kanske har han något att säga. Där från sin sida. Det är bara så hiskeligt svårt att veta vad. De där sublima meddelandena och flörterna går mig nästan alltid förbi. Jag behöver klarspråk. “Skall vi knulla” istället för “skall vi dansa”. Ett klarspråk de hinsides inte verkar klara av.

Jag får väl byta snöre och lyfta upp igen. Eller stuva undan båda för gott där i glömskans förråd. Bilderna fick föräldrar som  julklapp en gång när jag gick i åttan. Framkallade med svamp på golvet i skolans fotolabb en alldeles för sen höstkväll.  Sen låg de där i en garderob tills jag hittade dem. För stort, för vräkigt, såklart, för den generationen. Men det bästa jag kunde prestera då och där.

Vi tar det lugnt här på kullen. En bok, en soffa, en kopp kaffe. Det behövs inte mer vissa dagar. Det är en vecka kvar på “semestern”. K börjar få jobbångest jag börjar känna längtan.

Det ligger två hundra mil i inkorgen sedan gårdagen. Orkar inte ta mig igenom dem. Jo en donation. En hundring. Behöver den. Man tackar och länkar. Resten får ligga. Kanske orkar man ta sig igenom dem imorgon. Annars får de växa till sig. Blir femhundra eller tusen. Jag är rent av imponerad över min förmåga att koppla bort i år.

Går nog upp och funderar vidare på vad farsan egentligen vill. Sånt gör man bäst i soffan.