Klippt gräsmatta nästan hela dagen. Inmundigat lunch ute också såklart och tittat på och förundrats över ett lönnblad. Det där klippa gräsmatta kunde jag kanske ha varit utan. Istället legat med boken i hängmattan som frun gjort dag, hon som med råge tjänat ihop till en dag där under körsbärsträdet. Men också gräs skall klippas. Ibland är det värre att ha dåligt samvete för oklippt gräsmatta än att klippa den. Så man gör det bara. Funderar inte så mycket för en gångs skull.
Lunch ute har jag berört många gånger. Sådana här dagar är det alltid ett under. Borde inte alla på sjukhem och sjukhus rullas ut i friheten dagar som denna eller i alla fall varannan sån här dag. För att få in livet i kroppen igen liksom. Det finns inte tid kommer man att säga från vårdhem och sjukhem. Alltid, det finns inte tid. Men kanske är det då vi andra som måste rulla ut sjukhussängarna och rullstolarna ut på gräsmattorna. Låta dem som BORDE FÅ sitta där också FÅ sitta där en dag då och då. Låta dem som kanske vill dö ute i solen få göra det. Jag själv skulle i alla fall föredra det framför ett unket sjukhusrum. Jo jag vet. Det finns inte tid.
Lönnbladet då? Titta på ett själv nästa gång ni går förbi en lönn så får ni se. Ett underverk. I trädet växer flera tusen. Blad som har börjat ramla ner så smått och där de som blir kvar snart kommer vara intensivt röda och gula. Byggda med möda och kastade till marken med lätthet eftersom de ingår i ett kretslopp. Det är bara energi som går åt i tillverkningsprocessen. Energi som det finns hur mycket som helst av. Det är bara människorna som inte fattat det.