Det dimper ner. Snö. Två decimeter tysklandsvärdshusduntäckeslätt pudersnö. Kanske mer. Och det snöar på. Vindar tilltar. Det blir en rolig dag. I alla fall på det viset. Men behöver jag inte ge mig ut på vägarna så gör det såklart inte något för min del. Det tar en halvtimme att skotta fram bil och bro. Resten tog traktorn. Jag gillar det där vardagliga. Japp, till och med att skotta snö. Speciellt det och speciellt en sådan här dag. Så jag njuter där med skyffeln en stund. Tar det lugnt. Lyssnar på tystnaden som just den här sortens pudersnö åstadkommer. Som en musikstudio av det bättre slaget blir det. Som fetvadd i öronen utan fetvaddskänslan. Men kanske är pudersnön lite väl dämpande i basregistret.
Det blir alltså nästan lite tråkigt att gå in igen. Men mata fåglar skall också göras. Jag dröjer mig kvar där vid de små fågelautomaterna. Tar in världen och bristen på ljud lite till. Sen fylla pellets. Två säckar är nattens tribut. Idag skall det sjuntas upp. I natt under tjugo grader enligt prognosen. Man hamnar i ett slags alerttillstånd när temperaturerna kryper åt det hållet som villaägare. I alla fall om man är som jag och inte bara kan lyfta luren och ringa efter en reparatör när något går fel. Men en kortis den här gången. Redan på fredag slår det sig igen. Ofta håller det ju på en vecka eller två de där högtrycken med kyla. Då tröttar de ut en. Bäst är det om det håller sig strax under tio någonstans. Riktig vinter. Ohalka.
Var kommer uttrycket ifrån att vädret “slår sig”. Japp det undrar jag. Man borde känt en folklivsforskare som man kunde fråga. De har sådana svar på lager.
Annars är det onsdag. Lagom dygnsvill är man efter ledigheter. Man får tänka efter. Det har gått 35 dagar av skuldsaneringen. Bara 1791 dagar kvar. Ingen konst det här ju.
Ont i prostata. Om jag nu får klaga, Men det hör vintern till. Det onda och klagandet. Den (prostatan) har gjort sig påmind i trettio år nu. Innan visste jag inte att man hade någon. Kyla och infektioner i kroppen sätter fart på den där grejen. Men det är med den som med axel. Operera med risk för att man får mer problem eller stå ut en vinter till. Man står alltså ut.
Gårdagens två donationer hjälper till att betala en bunt räkningar. Japp företaget är vilande. Jag kan inte plocka in pengar. Det är önskvärt att jag är arbetslös. Jodå, logiken går mig förbi också. Men hosting och domäner och allt sådant där skall ändå betalas. Alltså ur min ficka normalt. Eller vår gemensamma ficka. Existensminimumfickan. Så de där donationerna är verkligen värdefulla just för tillfället och kommer att vara det under de kommande åren. Såklart.
Vill inte åka på begravning.
Men vem vill det.
Ibland måste man.
Nu kommer ljuset. Där ute. En minut tidigare idag också jämfört med igår. Det tackar vi för.
Jag tror att jag skall sätta på en kanna kaffe. Inget blir bättre av det såklart. Snarare sämre. Men något skall man nu göra en onsdagsmorgon i januari anno 2017. Tänka sig att det är 2017 förresten. När jag var barn och såg på Tekniskt Magasin och om allt som skulle hända år 2000 så kändes det som om det var så långt, långt, långt bort i framtiden. Fast nu då. När man har varit här ett tag och passerat det där magiska strecket med 17 år så är det såklart inte så mycket framtid. Fast det mesta av det här som man håller på med i den här tiden kunde man ju såklart inte gissa. Fast å andra sidan är det mesta sig likt från förr också.
Nu puttrade de sista dropparna kaffe genom bryggaren. Jag har alltså viktiga saker att ta tag i. Vi hörs!