Category: Betraktelser & Berättelse

Ett reportage på Rapport. Tussilagon har kommit. Var vet jag inte, men den har kommit. Vackra bilder från en södersluttning som nyss tagit sig igenom vintern. Tussilagon har kämpat och vunnit där med solens hjälp. Tre fyra blommor har vågat sig fram. Avslutningsscenen en hand som knipsar av en av dom. Inte en barnhand – då hade det varit förståeligt – utan en vuxenhand. Vad är det hos människorna som tvingar fram det där. Är det äganderätten över allt levande? Vi Guds avbild? Det man intalat oss. Är det för att andra inte skall få se eller i sin tur ta och äga. Eller hatar vi det fria, vackra så innerligt? Det är ju inte (eller kanske är det det) som Bisonoxen på de nordamerikanska slätterna. Då var det pengarna som var drivkraften. Pengarna och för att det gick att göra det. Artonhundrasextio – sextio miljoner djur. Artonhundranittiofyra – åttahundra kvar. En triumf över mänsklig ondska och mänsklig girighet. Är inte den här slutscenen med den avknipsade tussilagon samma sak. Var den inte vacker där den stod i en nyss framsmält backe i ett vårligt söderläge?

Som vanligt förstår jag inte. Jag har slutat med det där själv. Jag dödar inte om jag inte måste lika lite som jag inte förstör om jag inte måste. Ibland måste man ju ändå. Att överleva kräver det. Men man kan tänka efter om man verkligen gör det.

Jag skall strax hälla upp en whisky. Seg idag. Har kanske feber. Hostan sitter i. En bok och soffan hela dan. Ömsom sittande. Ömsom liggande. Bara för att jag kan. Frugan i den andra. Samma sak. En Hälsingsk ostkaka till fikat med saftsås. Den som vi inte orkade med i påskas. En bit mättar en halv dag. Fyra får en på knä. Gott. Inte som den Småländska bittra fruktansvärda som är avbilden av det steniga i det landskapet. Den Hälsingska är ljuv, len och lättäten på samma sätt som bergen och älvarna tas in här i landskapet, men också förförisk på samma sätt. Dom griper båda tag i en efteråt. Man får en klump där i magen som alla ens krafter måste användas till att smälta ner. Det är för mycket – för gott – för vackert.

Men man behöver sådana här dagar. När man var ung hängde man någonstans. Någonstans på resan smög åldern sig på en och hängandet utförs numera i soffan. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. Det behövs. Återhämtningen. Också den efter låtsasjobb. Man är värd det. Dom nojjiga jagar på där ute. Det är OK för mig.

Snö idag har dom sagt. En till två decimeter. Men nu verkar det som om det kommer längre norrut. Gärna för mig. Trött både på pelletsbärande och på snö. Vill ha riktig vår nu. Leva sommar. Ha en sommar som ger igen också för den kalla eländiga skithålssommaren som vi hade i fjol. När man mest höll sig inne. Men det tar väl ett tag till. En whisky i kvällen och några sidor till i boken får en att hålla ut. Eller i alla fall tänker man inte på just det där under några timmar.

Klockan är strax före tio. En helt vanlig Fredag. I alla fall här hos mig. Femte April. En halvmeter snö kvar. Barmarksfläckar inger hopp, liksom snödropparna som inte ger sig. Inte jag heller såklart. Vi är på väg mot en tid med värme och öppna hav. Varma ljumma smekande vindar över stränder och öppna hummlesurrande fält.

Igår mullrade det på berget här utanför. En kolsvart rökpelare steg snabbt och virvlande upp mot himlen. Först funderade man såklart över vad det var. Sprängningar den här årstiden? Men så började det flyga glödheta gnistor över huset. Svart sot föll ner på den vita snön och en kraftig smäll kastade ut eld ur berget. Ett utbrott som fick hela vår kulle att skaka våldsamt. Då först förstod jag att det bara var vår lilla vulkan som fått sitt vårutbrott. Det är sådant som händer här på vår kulle i Los lite då och då. Speciellt på våren under Kung Bores sista strider. I början blev man smått orolig men nu efter… Ja hur många år är det nu? 1986 flyttade vi hit. Tjugosju år. Tänka sig! Hursomhelst har man liksom vant sig. Vulkaner måste man leva med. När lavaströmmen rinner förbi huset och smälter bort den sista snön brukar hon lugna ner sig igen vulkanen. Ja för det är en hon. Det märker man på temperamentet. Sen ligger hon där och klimakterietsvettas och är varm på gränsen till het tills det är dags för nästa utbrott. Ja, hon är gammal nu såklart. Det är såhär det måste gå till. Det konstiga är att tidningarna aldrig uppmärksammar det här. Men dom har väl viktigare saker att bevaka än gamla vulkaner kan man tänka.

Det dimper ner ett email från elgiganten. Specialerbjudande bara idag. Man kan köpa en Canon EOS 5D Mark II Systemkamera för 17990:- Tveksamt om man får lycka med på köpet. Eller om den nu ändå följer med. Lever den då under en garanterad tid? Hos mig åker mailet i soptunna. Den elektroniska. Där blir det väl liggande tills man byter dator. Jag tömmer sällan papperskorgen förstår ni.

Socialdemokraterna skall satsa på småföretagande läser jag i tidningen idag och blir glad. Det visar sig vara den vanliga lilla tummetotten till slut såklart. Men kanske. Det är rätt riktning i alla fall. Behåller man grundvärderingarna, slutar sjung fåniga sånger som internationalen och istället GÖR det som man sjunger om finns det hopp. Man kan ha en solidaritetsfest första maj istället för den arbetarnostalgidag det är idag. Längtan tillbaks till en tid ingen av oss vill tillbaks till. Arbetarna är väl Moderater idag? Jodå jag förstår tanken men är det verkligen så att den hör hemma i den nya tiden? Är inte marscherandet och armkrokarna och de alltför enkla symbolerna något för de totalitära regimerna? Kan vi inte ta till dom igen när vi verkligen behöver ge oss ut på gatorna och revoltera och protestera för det i verkligen tror på och måste förändra. Inte slentrianmässigt trött protestera på förutbestämda dagar. Revolution förresten. Ja det är ju sant att vi nästan är där redan. Det måste bli en förändring som tar oss bort från det egoistiska och egocentriska. Men vi har en chans 2014 att kasta av oss vargarna i förklädnad som med sina dimridåer kollrar bort så många av oss och äter lamm och får som de omättliga de tillhör. Dom som glömt det medmänskliga men säger sig vara medmänniskor. Men byta dom mot vad? Populisterna? Tyvärr känns det så. Men vad har vi för val? Man pratar i alla fall om solidaritet. Bättre? Kanske. Man hoppas. Jag vet inte. Vi får se. Annars återstår bara revolution. Revolt mot tröttheten och oförmågan att förändra på riktigt.

Man är olika saker. Läser man tidningen så är man andra saker. Det mesta stämmer inte när man läser om sig själv. Det får man ta. Tidningsfolket vill bara få till lite text och några bilder så att dom fyller en tidning. Hursomhelst får man liksom en föraning av hur det måste vara att vara kändis när man själv förekommer i media. Att läsa osanningar eller direkta lögner på löpsedlarna när man vandrar genom stan kan inte vara roligt. Man måste bli skygg av sådant. Måste liksom dra sig undan för att kunna överleva. Det där som sådana som Ulf Lundell är bra på där i Österlen.

Men bilden av en som människa – antingen den förmedlas som här genom en blogg, i Facebook, genom Twitter eller genom media – är naturligtvis alltid bara en stark förenkling av vad man egentligen är. Verkar man vara trevlig så kan man vara säker på att det också finns en skitotrevlig sida också. Verkar man otrevlig så gäller det motsatta. Jämvikt råder. Hos alla. Vi är inte sådär serieteckningsenkla som man ibland försöker få oss att bli. Man måste inse det. Hålla fast vid det.

Jag gillar det svåra lite mer än det enkla. Jodå jag kan garva åt en Ingmar Bergman film för att det blir för pretentiöst eller för den delen en Lars Nore’n pjäs. Men jag brukar försöka ta det till mig först innan jag förkastar. Klarar jag inte av det så är det så. Det kan bli komiskt istället för det där gravallvarligt som man egentligen försöker förmedla. Men jag vet också att det här ofta beror på mig. Kanske saknar jag en bakgrund eller kunskap som gör att jag förstår vad det egentligen handlar om eller också är det helt enkelt oförtjänt upphöjd dynga. Det finns liksom en osäkerhet i det där. Därför försöker jag undvika generella uttalanden. Är något skit i min värld så är det det från mitt perspektiv. Jag har många gånger ändrat mig och börjat gilla det jag tidigare kallade just skit. Jag är ju bara människa. Trotts att jag är en gammal o-cool gubbe från Los så utvecklas jag varje dag. Ja faktiskt varenda en av dom. Det tänker jag dessutom fortsätta med och kommer följaktligen ändra åsikt många gånger också i framtiden.

Los blir Sol baklänges. Det är liksom något vackert med det. Enkel O är gott åt mig just därför.

Citronträdet blev den naturliga symbolen för “handladagen”. Onödigt, men varmt, levande och härligt. Det kommer att få en given plats i biblioteket under vintern och få stå ute på ett varmt härligt soligt ställe under sommaren. Där på en plats där det kan stå lite ensamt och njuta och se ut över Hälsingska berg som rullar bort i fjärran i nyanser av blått. Exotiska vyer för citronträd? Ja, det tror jag. Jag tror också att just det här trädet kommer att gilla Svensk sommar. Den som är liksom lite mer magisk och vaknare än den som citronträd annars upplever. En ljus nordisk natt istället för den kolsvarta sydländska. Den som väcker hopp istället för att släcka. Då man är vaken istället för att sova. Om man bara kommer ihåg att bära in det innan vemodet, kylan och mörkret drabbar oss i Hälsingland. Aldrig berättar för det om det där. Skydda från sådant citronträd inget behöver veta ett dugg om.

Om brasan alltid har varit det ställde dit jag dragit mig undan med en single malt under kalla vinternätter – då när snöstormen yr utanför fönstret – så blir det nog citronträdet jag sitter under i fortsättningen. Jag har nämligen för mycket fantasi. Sätter jag mig där så är jag snart i Spanien eller i Iranska soliga berg där ingen suttit på länge. Ser ut över det karga landskapet och lyssnar till porlandet från en liten snirklande bäck med friskt, klart, kallt vatten, med ursprung från en källa i bergen. Där kan jag sitta och må gott som gammal tjock o-cool gubbe i Los länge. Kanske överleva den långa vintern just för att jag kan det.

Jag är glad över att vakna till en ny dag. Varje dag. Att få se det där vanliga sen under dagen fyller mig med eufori för att just jag är en av dom levande som får uppleva allt det där vanliga. Att just jag deltar. Jag har en massa saker omkring mig, men det finns inget av dom sakerna som ens kommer i närheten av värdet av att få leva.

Det finns miljontals citronträd. Själva citronträdet är inte konstigare än ännu en av de där miljontals människorna. Men som människorna är vart och ett av dom unikt. Det eller den man känner mer än dom andra blir därför också en symbol för just alla dom där andra. Många i en och därför mångdubbelt värdefullt. Just så är det med mitt citronträd. Symbolen för alla citronträd som står där i solen på andra platser i världen och ser saker som jag inte ser här där jag är. Som gror i jordar som mina händer aldrig kommer att låtas silas genom mina fingrar. Som dricker vatten som aldrig skall släcka min törst. Dom som är bröder och systrar till mitt träd som står här hemma i ett hus i dom Hälsingska skogarna. Visst, vi längtar ut i världen jag och mitt träd, men senare kommer det att finnas tid för resor. Just nu har vi fullt upp med att leva och finnas till vi två. Vi som står här där våra rötter ännu håller ett hårt grepp om oss. Jag och mitt Hälsingska citronträd måste stanna och göra klart allt det vi måste göra. Fortsätta vårt värv tills vi är klara. Då när rötterna släpper taget. Då startar vi vår resa. Bort dit till det vi drömde om när vi ännu fanns här.