Category: Betraktelser & Berättelse

Den gamla bilen skramlar. Dom har alltid gjort det mina bilar. Svänger av vid dödskurvan. Ja, den hette så förr. En grop och en tvär kurva. Nu är det mesta av både gropen och kurvan borta. Det är trekanten mot Voxna först sen vidare västerut. Här började vintern de år jag pendlade till Stockholm och Gävle. Varför snödjupet ökar just här har jag aldrig fattat.

Hur många gånger har jag åkt den här vägen? Tusentals gånger såklart. Under ganska många år varje dag. Fram och tillbaks i ur och skur, snöstorm och blixthalka. I dag känns det ganska bra. När man kommer längre bort ifrån så brukar dom här milen vara svårast. Oftast är det mitt i natten och man är förbi av trötthet när man väl tagit sig hit. “Powernap” är sammanknippat med korta pauser, sen natt och den här vägen.

Åker förbi macken i Voxna, förbi poeten. Det är för kallt för poeter i skogen nu. Dom behöver sommar och värme för sin konst. Vi andra har inget val så jag fortsätter. Minns framsidan på Ljusnan. Krigsbokstäver “Voxna herrgård svävade i luften”. Vaknade till den en lördagsmorgon. En lokal lördagstidning kunde toppa med andra nyheter förr i tiden. Man skulle leta upp den framsidan och rama in. Borde åka till herrgården på afternoon the någon söndag förresten. Farsan och Morsan åkte här också sen dom hittade huset i Samuelsfall där farsan levde upp och hittade hem till slut och sen dog för tidigt men på rätt ställe. Brorsan far också här från och till sitt ställe där på berget. Men jag skall längre. Såklart. Hela vägen.

Jag har sett dom alla efter den här vägen. Varg, björn. lo, räv, älg, örn, hare, mårdhund och allt annat man kan förvänta sig att se här. Ändå var det på vägarna i Gävle jag var tvungen att åka på för att spådomen om älgen skulle uppfyllas. Där i den splitternya bilen sa det pang. Bilen blev skrot. Jag plockade glas ur öronen och håret veckor efter. Men överlevde. Det gjorde inte älgen. Här på den här vägen har det kanske varit nära men aldrig kritiskt. Inte än så länge.

Idag har jag nästan full tank. Tacksam när jag ser mätaren. Hur många gånger har jag åkt här med tankmätaren nästan i botten osäker på om jag skulle komma hem. Oräkneliga gånger under dom svåra åren när man gjort ett jobb någonstans och ville hem och skriva ut fakturan. Men jag klarade mig alltid. Man lär sig utnyttja saker fullt ut om man måste och saknar fallskärmar. Men fel på bilen har jag såklart fått några gånger men alltid kommit hem om än inte alltid bort.

“Lövriset” smakar gott när man tänker eller säger det. Men vägen däremellan till Lobonäs är tung. Den går bra åt andra hållet. Men väl i Lobonäs är man nästan hemma. Det tar en kvart. Tio minuter åt andra hållet när farsan dog. Har aldrig kört så fort. Någonsin. Hoppas jag inte behöver det igen heller. Men inte ens då fanns det något att göra när man kom fram. Han låg där på soffan. Men när jag åker förbi Samuelsfall lever han för mig ändå. Han älskade det där jäkla stället så förbannat mycket så han stannade säkert heller där än på en kall jävla kyrkogård i Ovanåker. Det tror jag. Det är hans ställe!

“Lomsjöhed”. Ett till namn som också smakar gott. Dom gör det namnen här. Morsan brukade cykla hit och köpa grädde när affären fanns kvar. I desperation. Man kunde inte dricka kaffe utan grädde. Vi handlade öl här på fredagskvällarna när vi var unga i egen desperation. Svänger inte av till Hässjaberg (smaka) idag. Farfar och farfars far och farfarfars fars berg. Kan inte hålla mig ibland. Men det finns ju inget kvar där såklart. Bara utsikten. Den har jag ärvt och den är lite min ändå.

Sen är det bara Aborrtjärn man noterar och sist kyrkan i Los. Är man inte religiös så är det bara ett landmärke bland många andra. Men är man trött och har åkt långt så betyder tornet “framme”. Det är skönt. Men här har ungarna sjungit in sommarloven och avslutat skolgången. Grannar begravts. Så man har minnen där också. Bor man här så blir det med tiden mer än bara ett landmärke ändå. Hinner man inte härifrån hamnar man väl där utanför i jorden själv till slut.

Men “hemma” nu alltså. Lite hemma är ju det här för mig också men bara lite. Det var ett misstag att flytta hit en gång. Men jag har min bubbla och lever i den. Trivs bra i den det skall jag inte förneka. Man kan inte fly från sig själv det har jag lärt mig. Och jag älskar ju den här trakten såklart. I alla fall lika mycket som jag hatar den. Men nu är det fredag. Skiter i det nu. Svänger upp mot vårt berg. Häller upp en virre, tänder en brasa och har det lite gött i inledningen av helgen på gamla o-coola gubbars vis.

När jag var barn så fanns det bara några få böcker hemma. En gammal bibel från morfar, Gropen i skogen av Åke Wassing och så tre fina böcker med HC Anderssons samlade sagor som jag fått av en snäll faster i Stockholm. Jodå visst hade det väl funnits andra böcker också. Några trasiga barnböcker. Hattasken, Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och sånt. Vi var arbetarklass. Man lyssnade på radio, tittade på TV, läste lokaltidningen. Kanske kunde det komma in en kioskdeckare också då och då. En sån där tvåveckorsskriven och lättläst (man läste ut den på en halv dag med lätthet) – ni vet. Det lästes ju såklart. Morsan hade väl ICA Kuriren och nån annan damtidning och farsan köpte en Kalle Anka till mig varje lördag. Han var ganska snabbt på den själv efter att jag läste den. Disney stod högt i kurs.

Senare blev det Fantomen och Modesty Blaise, Knasen, Fridolf och allt det där. Men man läste inte böcker. I alla fall inte så ofta. Så lite som möjligt. Det var nog i den här tiden som jag började bläddra lite i dom där HC Andersson böckerna. Läste lite här och där. Dom hade stått där obläddrade i min bokhylla i många år. En fin present från en faster i Stockholm. Ja, jag såg dom som en fin present också. Var rädd om dom. Men hade inte läst så mycket i dom som sagt. Men dom var viktiga grundstenar i bygget som skulle bli mitt liv. Ja det lät pretentiöst det där men så var det.

När förändringen kom vet jag inte. Men någon gång i den här tiden hände något. Jag upptäckte biblioteket. Det fanns hur mycket böcker som helst där. Man fick släpa med sig två fulla plastkassar hem helt gratis om man ville. Oj vad jag släpande hem böcker. Tekniska böcker mest. Hur fungerade grejer. Hur byggde man grejer. Det fanns en serie röda teknikböcker som var mina verkliga älsklingar. Minns inte vad serien hette men i dom beskrevs olika tekniska lösningar. Det var kanske tjugo tjocka band. Tunga att släpa med sig men underbara att läsa. Alltså sånt där som finns på nätet idag i massor om man är vetgirig.

Sen kommer tonåren. Skolan kräver att man läser vissa böcker. Sånt man inte alls ville läsa. Plockade bort upptäckarglädjen med det. Dödar en. Läsa blir negativt. Man ville läsa serier. Musiktidningar. Allt det där undersökande la sig till vila i några år.

Idag har vi tusentals böcker här hemma. Som dom flesta andra läsande. Det är inget märkvärdigt med det. Frågar du mig om vad jag läst kan jag sällan ge dig ett författarnamn eller en titel. Det är bara historien som är grejen för mig. Samma som det är med musiken och konsten. Men jag älskar böcker. Lukten av ett gammalt läderband går jag igång på (fast jag är vegetarian). Känslan av att bläddra i en bok med anteckningar från förr får mig att fantisera ihop historier om den förre ägaren och den miljö boken har funnits i. Vackra böcker, slitna böcker. Alla härliga böcker. Ändå är det bara historiebehållare allt det där för mig. Men de flesta av historierna i de här böckerna har blivit en del av det som är jag numera. Min erfarenhetsvärld. Känslomässigt och som en logisk tänkande varelse. Den delen hos mig skulle bestå även om alla böcker försvann och ändå vara tills jag själv en gång försvinner. I sig har böckerna inget värde annat att finnas där om man skulle bli sugen att läsa om. Men något hände där borta. Som fick mig att läsa. Jag kommer att vara evigt tacksam mot den eller dom, jag minns ju inte vilka det var (jo några från när jag började plugga igen), som initierade det.

ps Minns ni hur härliga bokreor var förr!? ds

Enligt forskarna finns cirka 75 miljarder röda dvärgar i vår galax. Sex procent av dem tros ha en jordlik planet kretsande runt sig – och den närmaste av dem finns så nära som 13 ljusår härifrån.

Det tar 200-250 miljoner år för vårt solsystem att rotera kring galaxens centrum. Ett varv definieras som ett galaktiskt år.

Hur många stjärnor det finns i galaxen vet ingen. De är alldeles för många för att räkna och stjärnorna i de mest avlägsna områdena skyms av mörka moln av gas och damm.

Diametern är på ca 30 000 Pc(Parsec) vilket motsvarar 97 800 ljusår.

Det finns en kraftig radiokälla i kärnpartiet som forskarna döpt till Sagittarius A. Den är mycket kompakt, det mesta av radiovågorna kommer från ett område som är mindre än vårt solsystem.

Visst är det spännande. speciellt med tanke på att det finns några miljarder till galaxer…

Du behöver inte längre göra saker idag lille vän. Funderar du på att bli bonde? Nämen skit i det! Spekulera på att mjölkpriset går ner istället. Det ger mycket mer pengar. Det är nästans säkra stålar dessutom om du kan hålla reda på svängningarna vid storhelgerna.

Uppfinnare? Glöm det? Du skall f:n inte göra saker. Är du galen! Det räcker för tusan med att prata om att göra saker. Så mycket enklare också. Behövs inte en jäkla massa fabriker, folk och sånt skit heller. Fungerar det inte med att bara prata leta upp någon sucker med en bra ide eller uppfinning och prata upp den, finansiera uppgången och tar stålarna, hoppar av innan allt går åt helvete. Trodde du det var dom som kom med idéerna som gör pengarna? Glöm det. Det är vi som gissar hur mycket deras suckers till bolag säljer nästa kvartal som gör kulorna. Gissar vi fel straffar vi dom jävlarna. Sänker dom hårt. Vem f:n tror du törs säga emot oss tror du?

Men va f:n har du inte lärt dig ett skit. Forska!? Sån skit. Vänta tills någon jävla idiot har plockat fram något som är klart och färdigt. Kopiera och kör på utav bara f:n. Om det nu inte är nåt som är så jävla bra att det är billigt och lätt att tillverka för alla. Skit i det då. Det skall gå att patentera, behövas av alla och vara jävligt svårt att kopiera. Residenta bakterier! Glöm sån skit! Ingen kommer att tjäna pengar på det.

Konst! Musik! Ord! Glöm det. Det är f:n inte genom att utföra som man tjänar pengar. Har du inte lyssnat! Skit i sånt. Konst kan duga som investering ibland. När det är oroliga tider. Inlåst i kassavalv kan den till och med ge bättre avkastning än att blåsa blåögda uppfinnare. Men poesi! Musik! Ställ dig i mellanledet istället. Då kan du tjäna pengar från båda sidorna liksom. Låt både dom som brukar och dom som tillverkar vara med och pynta upp. Man får för f:n inte vara dum. Dom jobbar ju gärna gratis dom jävla förlorarna. Dom är nästan lika mycket sucker som uppfinnarna.

Är du riktigt desperat. Byt namn på något. Som programmakarna har gjort. Bytt namn på “applikation” till “app”. Blir hot som fan då alltså. Att det är samma sak är väl skit i samma. Det är ändå bara paketeringen folk bryr sig om ändå. Kör på. Stålarna finns där.

Hon tömmer vinglaset. Det är gott. Fruktigt, friskt och ändå med en sötma. Sött som bara måste komma från värme och sol. I alla fall känns det rätt att tänka så. Att det är heta sommardagar som ligger koncentrerade där i druvorna, som sen i processerna, blivit blodrött vin i hennes glas. Hon känner att kroppen suger i sig alkoholen. Belöningen. Vidgar ådror och skjuter fart på hjärtat där inne i bröstet. Dunk-dunk-dunk-dunk. Hon lever igen. Hon har överlevt ännu en dag. Tar flaskan och häller upp ett till glas. Läppjar nu. Ingen brådska. Bara underhålla det sköna. För att kunna tänka. Hon måste kunna tänka.

Framför henne ligger nittiotre nationella prov i engelska. Alla orättade. Dom hon borde ha börjat rätta förra veckan. Kollegor har börjat fråga efter dom. Proven som hon nu bara stirrar på. Hon tar ännu en klunk av av vinet och låter alla dess smaker rulla runt i munhållans alla utrymmen. Fylla den. Njuter. Smaken som av en första kyss. Brasan hon tände när hon kom hem har nu tagit sig och sprakar nu gemytligt. Högen med nationella prov är det enda som stör. Hon kan inte låta bli att stirra på den. Trött på den. Så förbannat trött på alla dessa prov. Tar den. Reser sig. Slänger in alla nittiotre proven i öppna spisen. Det tar en stund. Sen flammor dom upp. Nittotre prov brinner som en skolverkets helveteseld. Brinner intensivt och både rätt och fel blir till aska där i spisen. Ingen kommer att grupperas i bra eller dålig. Ingen kommer att mätas den här gången. Hon dricker sitt vin. Befriad från sina bojor nu. Tar flaskan och glaset. Sätter sig i favoritfåtöljen där framför brasan. Skyfflar in de papper som inte brunnit upp. Lägger på några björkklampar till. Lyfter upp dom bara benen på fotpallen. Njuter av det som är nu och skiter i imorgon. Bara den här gången.