Categories
Poesi & Dikter Swedish

Laserljus

Tre ljusstrålar som stävar ut från den perfekta sfären. Inget nittiograderstrams. Suttiotre grader, Etthundraelvakommatvå grader, trehundratreochenhalv grader. Alla gröna. Laserljus. Fotoner, Vågor – Dualism. Genererade av exciterade elektroner som faller från energi n-prim till energi m-prim. Deterministiskt. Med tvåhundranittionniomiljonersjuhundranittiotvåtusenfyrahundrafemtionåtta meter per sekund färdas var och en av deras fronter genom universum. Den ena når sitt mål om trekommaettfyratvå ljusår. Den andra når sitt mål på tvåkommasjuettåtta ljusår. Den tredje når sitt mål om ettkommafyraettfyra sekunder. Men vem kan bry sig mindre om det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

En fjäder

En fjäder sitter fast på en blodig huggkubbe på gården i Skåne. En fjäder som vinden tar tag i och för ut över havet. En vit dunfjäder från en gås som nyss var vid liv men som nu inte är det. Som ett under av evolverad konstruktionskonst flyter den fram där i luftlagren. Lätt, stark, varm, skyddande. Dansar uppåt, dansar neråt, tar fart, saktar ner, virvlar ystert längre och längre ut. Ibland nära vågorna likt en surfare för att rida på dom, pröva dom, ibland högt, högt upp som om den ville visa hur dess vingklippte nu döde bärare skulle ha flugit. Nu fri, fri att söka sina egna vägar. Danmark där på andra sidan blir dess mål. Det tuktade pilträdet fångar den som om det vore en vakt vid en spärrad gräns. Håller den kvar som ett enda vitt löv i sin kala höstliga nakenhet. Men fjädern sliter sig loss virvlar vidare. Följer uppvindarna. Ser molnen. Omsluts av molnen. Drar till sig fukten ur molnen. Blir tyngre än vad vindarna orkar bära och faller, faller, faller. Landar i den lilla flickans hår. Som snö. Som flickan tror är snö. Som hennes mamma låtsas är snö. Och stannar där. Virvlar inte mer. Behöver inte virvla mer. Vill vila där.

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

En sista bön

Kanske skulle sen sista dekadente kapitalisten röra upp moln av apokalyptiskt damm i det fördröjda avgrundsljuset när episka undergångsscener framträdde i skuggorna under palmen på den ö ditt hon flytt med sin familj och sina vänner och som snart söndervittrande, översvämmande skulle försvinna ner i ett hav av ångor och ett kokande vatten som solen hettat upp och som bara natten kunde ge ett värdigt ickeljus i en sista skälvande dialektisk explosion som fick pedagoger värden över att bryta sina pekpinnar och trycka sina tavelkritor mot tavlorna så att de skrek av vanmakt, skrek av bristen på respekt i den sista skälvande sekunderna av existens innan de bröts i tusen och åter tusen bitar som åter bröts och bröts och bröts och formades till damm av själva existensen tills de föll till golvet som en del av den luft de alldeles nyss upplösts i som en sista påminnelse om att det både går att prata skit och skriva skit innan värden för alltid går under i en sista suck av vanmakt över vanföreställningarna hos dom som tror att det fina är det svåra och att det lätta är det enkla när allt vi borde, borde, borde, lärt oss, innan världen, guden, universum, katten på staketet där, gav upp på oss och kollapsade, att det är precis tvärt om i evighet, amen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

2012-09-13

Snögudinnan, i sin vita böljande gnistrande skrud, andas på vår gräsmatta för andra gången denna höst. Ännu är hennes andetag långsamma och svaga, men hon har vaknat. Om en snar framtid kommer hennes lungors andetag åter att bli starka och bestämda. När hon tar kommandot över sitt rike, reser sig och sätter sig på sin drottningtron av is, sveper med sin isstav över landskapet och öser vinterns vita, vackra kristallformationer, mängder av dom, alla unika, över oss nordbor. Över fattiga och rika. Då målar hon sin abstrakta vackra snirkliga konst på fönsterrutor och på vattendragens isar. Lugnar ner tiden. Låter livet sova, drömma, hämta kraft för att födas till nytt liv.

Vi människor har som uppgift att bevittna detta. Vi tillåts inte vila helt. Liksom galaxerna, solarna, planeterna, molekylerna och atomerna är rörelsen en del av våra liv. Vi måste se bortom det vita och se varje liten snöflingas unika formationer för att påminna oss om det oändliga och vackra. Förstå att det är döden vi ser och att den är vacker. Att den inte är tomhet. Att den inte är brist på rörelse och att den leder fram till nytt liv igen när snögudinnan åter lägger sig att vila. När hon andas allt långsammare och till slut inte alls och låter livet vakna på nytt. Då först kan vi jubla över livet, över odödligheten, över den oförgörbara kraft som livets innersta väsen är.  Men nu skall vi alltså rofyllt vila.

Categories
Poesi & Dikter Swedish

Ni…

ni drömmer om att synas
ni barn av de okändas land
ni hoppas att få höras
ni barn av de icke lyssnadets land
ni lever för att tas på allvar
ni barn av de ytligas land
ni tror det här är allvar
ni barn som skojar lite grand.
ni vet att nått är konstigt
när facebook spårar ur.